Den som inte syns finns inte

 Under många år passerade jag en ljusskylt med rubrikens budskap. Från början såg jag det som vad det också var – reklam för en reklamplats. Med tiden har jag kommit att tolka budskapet som en avslöjande beskrivning av en politisk strategi. 

Två faktorer skiljer Gunno Gunnmo från de flesta polischefer:

Han har en övergripande syn på polisens roll i ett demokratiskt samhälle.

Han viker inte undan från kritiska frågor utan är tvärtom väldigt diskussionslysten.

Efter att ha hört sig för, eller snarare förhört oss, om vad det skulle bli för magasin och vilka som låg bakom det, bestämde sig Gunno för att skriva krönikor åt oss.

Den som osynliggörs finns inte. Sätten att osynliggöra är många. Ibland medvetna ibland omedvetna men alltid infernaliskt förrädiska och effektiva.

   Se alla tiggare på Stockholms gator. I ett slag förvandlade från fattiga hungriga, hemlösa som kämpar för sin överlevnad till länkar i en omfattande internationell, välorganiserad brottslighet. Så förvandlas fattiga och utsatta till en polissak och ingen som går förbi behöver känna medlidande eller ens bry sig. Nöden syns inte och den som dristar sig till att lägga en slant i den utsträckta handen antas göda en hänsynslös typ som håller sig i bakgrunden. Varför stödja organiserad brottslighet?

   Eller alla hemslösa som med ett legitimationskort från Situation Stockholm runt halsen förvandlats från just hemlösa till tidningsförsäljare. Hemlösheten syns inte i stället ser vi ambitiösa företrädare för civilsamhällets bidrag till arbetslinjen. Ironiskt? Ja visst är det ironiskt att ett projekt som (i vart fall från början) syftade till att synliggöra de hemlösas situation nu kan bidra till att göra hemlösheten mindre uppenbar.

   Barnfattigdom syns inte, det ligger på något sätt i sakens natur att kämpa för att i det längsta dölja den egna och framför allt barnens fattigdom. Nu har vi ju också fått det glädjande beskedet att barnfattigdom inte finns. Genom en heroisk insats från redaktionen för programmet Uppdrag granskning vet vi nu att barnfattigdom var ett påhitt av organisationer som säger sig kämpa för barns rätt. Skönt om vi idag i vårt välfärdssamhälle haft fattiga barn skulle det ha varit en skam som varit svår att leva med. Men att det finns oseriösa organisationer visste vi ju redan och det är lättare att leva med. All heder åt den undersökande journalistiken!

   Man kan undra om de barn som blir vräkta för att deras vårdnadshavare inte har råd att betala hyran hade möjlighet att se programmet. Risken är ju annars att de helt utan anledning går omkring och tror att de är fattiga. Eller de barn som inte har råd att åka med på skolresor. Eller de barn som inte har en mobil av senaste modell eller kanske ingen mobil alls. Då kan ju de barnen inte ens ladda ner programmet på SVT/play. Ovetande stackare.

   För ett antal år sedan lyssnade jag på en radiointervju med en känd svensk industriledare. Han kom då med två påståenden som bet sig fast i mitt minne. Det ena var konstaterandet att svensk industri kunde öka sin kapacitet med minst 15 % utan att behöva anställa en enda person till. Det andra var att var femte i varje ungdomskull inte behövs för att fylla arbetsmarknadens behov. Han kan självfallet ha haft och ha helt fel och om han har rätt är det inget problem för eftersom problemet inte syns i dagens samhällsdebatt så finns det inte.

   Ibland har jag tänkt att många av de ungdomar som inte har fullständiga betyg när de lämnar grundskolan har gjort samma analys som industriledaren. Jag behövs inte så varför bry sig. Om det är så skulle det vara ett gigantiskt samhällsproblem. Men till all lycka syns inte dessa ungdomar och därför finns inte heller problemet.
Vilken lycka för oss som har turen att tillhöra en socialt och ekonomiskt priviligierad medelklass att de som utestängs från välfärdssamhället inte syns och att de mekanismer som utestänger osynliggörs.

   Vad beror det då på att jag så ofta saknar samhällsengagemanget och debatten från 60- och 70-talet? Som ung polis i Stockholm upptäckte jag efter otaliga besök på akutmottagningar och psykkliniker att det var de erfarna vårdbiträdena, undersköterskorna och i viss mån sjuksköterskorna som såg till att verksamheten fungerade, inte i lika hög grad läkarna. Jag misstänker att det är så i många andra verksamheter.

   Det är de som inte syns som är de viktigaste. Det är på dem som samhället vilar. Kan det vara det som oroar mig? Eller är det skuldbeläggandet av dem som inte kommer in i medelklassgemenskapen som skaver?

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nyhetsbrevet mejlas ut varje måndag och innehåller och innehåller bland annat extramaterial som inte publiceras på sajten. Du prenumererar utan kostnad här: Nyhetsbrevet.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.