Skolan behöver inte mer disciplin

Härom veckan konstaterade en manlig släkting till mig att ”det var när disciplinen i skolan försvann som det började gå utför med det här landet”. Ökad kriminalitet, råare våld, gängbrottslighet och vapen. 

Mattias Edvardsson kom i år ut med boken, Dit drömmar färdas för att dö, som har framhållits som en av årets viktigaste böcker.

Han jobbar till vardags som lärare i svenska och psykologi på gymnasiet.

– Jag har alltid varit intresserad av att utforska vad som driver oss människor, inte minst vad som gör att en del personer passerar gränser och gör sig skyldiga till grova brott, säger Mattias.

I sitt författarskap vill han utmana läsarnas invanda tankemönster, tvinga in dem i en moralisk brottningsmatch och ta strid med den alltför ofta inlärda förmågan att döma snabbt och obarmhärtigt.

– Världen är sällan svart eller vit om man bara skrapar lite på ytan, säger Mattias Edvardsson, som nu är en av Para§rafs krönikörer.

Allt kunde hänföras till den bristande disciplinen i skolan, enligt honom. Världen ur en sjuttioårig medelklassmans ögon år 2012. Var har han fått den bilden ifrån? Själv har han inte satt sin fot i en skola på ett halvt sekel eller så.

Det värsta, tänker jag, är att han inte är ensam. Överallt möter jag människor som gått på myten om den upplösta svenska skolan där kaos och anarki regerar. Missförstå mig rätt: Det finns uppenbarligen havererade skolor som borde stängas ner på studs. Men efter att ha jobbat i skolan i över tio år är det min övertygelse att dessa är extrema undantag. I mina klassrum råder ordning och reda, tystnad och studiero. Däremot kan jag ibland efterlysa lite bättre ordning på vissa lärarkonferenser.

Vågar säga sin mening

Nej, mina elever står inte uppställda på led med kepsen i hand. De är inte rädda för mig. De vågar säga sin mening och visst, det händer att de pratar när de inte borde eller inte lyssnar tillräckligt väl. 2010-talets skola skiljer sig förstås rejält från 1950-talets skola. Om det nu är den sortens disciplin man efterfrågar. Vill man tillbaka till 50-talet med pennalism och despoter bakom katedern, där magistern allenarådande satte agendan och matade elever med kunskap som inte var menad att ifrågasättas eller nyanseras, då kan man nog sluta läsa här.

Mer kunskap

Men varför tror folk att skolan är i upplösningstillstånd? Kanske har det att göra med en skolminister som tycks tro att ordning och reda, drill och disciplin är det självklara botemedlet mot vänsterns flumskola. Själv önskar jag att debatten kunde sätta ett helt annat begrepp i fokus, nämligen kunskap.

Den svenska skolan behöver inte arbeta med disciplin; vi behöver arbeta med kunskap. Sju resor värre än att elever idag inte tar av sig kepsen i klassrummet, pillar på sina mobiler, och till och med glömmer bort att räcka upp handen då och då, är att det finns en mängd elever som saknar grundläggande kunskap och rent av ser ner på bildning.

I en WVS-undersökning (World Value Surveys) från 2011 svarade var fjärde ung svensk att det inte spelade någon roll om de lever i en demokrati eller inte. Enligt återkommande SOM-undersökningar tycker cirka 40 procent av ungdomarna i Sverige att vi ska införa dödsstraff. (SOM står för Samhälle, opinion, medier och är ett institut vid Göteborgs Universitet.)

Kunskap är makt. Kunskap är också förutsättningen för att vi inte ska upprepa några av mänsklighetens värsta misstag.

Mycket sämre förr

Nej, allting var inte bättre förr. Det mesta var jävligt mycket sämre förr. I min vardag möter jag mängder av duktiga, intelligenta och högpresterande elever. När jag lämnade gymnasiet i mitten av 1990-talet var jag, trots mina toppbetyg, inte i närheten av dessa ungdomars entreprenöriella förmågor.

Jag vill dock bestämt hävda att jag hade fått en bättre grundläggande bildning baserad på kunskap. Jag fostrades och utbildades i ett svunnet pliktsamhälle. Jag ifrågasatte inte varför jag skulle lära mig något och jag satt tyst och tilltryckt efter hot om skräckinjagande föräldrasamtal. Ingen keps, handen uppsträckt.

Men någonstans hände något drastiskt. På bara några år. Från det att jag själv lämnade skolbänken tills jag återvände endast några år senare för att undervisa. Pliktsamhället raserades, kunskapen devalverades, tekniken digitaliserades och världen globaliserades. Nya stormar svepte in över skolan och numera efterfrågas självständiga, kritiskt tänkande, initiativrika elever. Gott så. Jag är ingen bakåtsträvare, jag vill inte tillbaka till pliktsamhället, inte tillbaka till vare sig 50-talets eller 80-talets svenska skola. Men jag vill gärna att kunskap och bildning får tillbaka sitt värde.

Blankett efter blankett

Idag är det inte många högpresterande, ambitiösa elever som vill bli lärare. Till viss del har det väl med lönen att göra. Till större del har det säkert att göra med att läraryrket långsamt drivits bort från vad det en gång kretsade kring: Kunskap och bildning.

Genom medias missriktade fokus och skolministerns utspel förleds man lätt att tro att läraryrket handlar om att upprätthålla disciplin. I min verklighet handlar yrket alltmer om administrativa uppgifter. En tredjedel av min arbetstid, tid som kunnat ägnas åt viktig kunskapsförmedling, sitter jag och fyller i blankett efter blankett; allting måste dokumenteras. Så länge vi lärare kan redovisa exakt vad vi gjort är det inte så viktigt vad vi gjort. Vetenskapligt baserad pedagogik? Nej, var och en gör som den vill.

Om någon tror något annat så låt mig fastställa följande: Jag älskar verkligen mitt yrke. Jag är stolt över att vara lärare. Jag njuter av att gå till jobbet varje dag. Jag har massvis av duktiga kollegor som brinner för kunskap. Men jag är också lite orolig, orolig inför framtiden och den skola som min egen dotter så småningom ska utbildas i.

Om vi fortsätter prata disciplin när vi borde prata kunskap finns risken att vi även fortsättningsvis kommer ha svårt att rekrytera riktigt duktiga lärarstudenter med höga betyg. Och utan duktiga lärare kommer kunskapsnivån knappast att höjas. Disciplin i sig kan inte vara något självändamål. Den svenska skolan behöver fokusera på kunskap.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.