Jag fick ta plats

På måndag morgon är jag tillbaka i skolbänken igen. Då är det slut på regelbundna redaktionsmöten och istället handuppräckning som gäller. Då är det även slut på spännande föreläsningar med maffian, annorlunda fotouppdrag och intervjuer med skådespelare som ersätts med grammatik, litteraturepoker och en hel del av grabbarna Nietzsche och Kierkegaard. 

Vanessa Hollmann är 19 år och studerar journalistik på Tumba Gymnasiums medieprogram. Hösten 2012 började hon som en väldigt försiktig praktikant på Para§raf men har snabbt blivit en i gänget.

Hon kommer att fortsätta skriva krönikor för Para§raf även efter att hennes praktik avslutas under våren.

Med tonåringens rätt har hon i sina blogginlägg även gett sig på och ifrågasatt vad som normalt är totalt förbjudet – en viss Zlatan Ibrahimovic. Hennes blogginlägg finns att läsa här.

Utöver att skriva är hon en driven fotograf och skapar även en hel del konst i alla dess former på fritiden.

   Under mina 14 veckor som praktikant på Paragraf har jag lärt mig så oerhört mycket mer än vad jag från början trodde att jag skulle göra. Det hela började med att jag varje vecka publicerade tre lagom snälla blogginlägg som sedan blev krönikor och jag fick ofta höra från redaktionen att jag inte skulle vara rädd för att våga ta i, våga vara arg och framför allt våga stå för en åsikt. Min åsikt.

   Det här var alltså saker som inte en endaste lärare sagt till mig tidigare. Inte en endaste gång kan jag minnas att jag blivit uppmanad till att bli någon, till att ta plats, till att ifrågasätta utan endast räcka upp handen om jag behövde hjälp i klassrummet. Att starta någon diskussion fanns där ingen tid för.

   Nu ska ingen skugga falla över mina lärare men det är ett system. Ett system där pojkar tar plats i klassrummet. Pratar, gormar och svarar på frågan rakt ut medan tjejer artigt väntar på att bli sedda. Det är just det jag lyckats komma bort från under mina veckor som praktikant och bara fått vara: Jag. Jag har fått prata, jag har fått svara, jag har fått ta plats och jag har framför allt blivit sedd och inte längre varit en av fiskarna i strömmen.

   Jag har även lärt mig vad ansvar betyder. Att regelbundet lämna in en läxa varje vecka innebär givetvis också en del ansvar, men inte den graden jag har fått känna på nu. Skulle en text vara inne den dagen och den tiden, då gällde det att den var färdigskriven då. Skulle en person intervjuas den dagen och den tiden, då gällde det minsann att jag också var där då. Sa jag överhuvudtaget att jag skulle göra något – då skulle det göras.

   Det här kan för er låta som små petitesser men att komma från skolan där det mesta är på lek och sedan kliva ut på en riktig arbetsplats är ett stort steg. Jag har under dessa veckor vuxit oerhört mycket som människa och insett att världen är större än vad jag trott och att jag som tonåring faktiskt inte vet allt. Ännu.

   Ett stort tack till redaktionen bakom Para§raf och tack till er som gett mig feedback så jag har kunnat förbättras.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.