Dick Sundevall

Så skönt det skulle vara

Tänk så skönt det skulle vara om det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Och Lee Harvey Oswald som mördade John F Kennedy. Och om alla som dömdes i den stora kokainrättegången var skyldiga. Men om det nu inte är så...

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

För väldigt många människor, däribland alltför många journalister, tycks det vara viktigt att det är så som myndigheter säger och som domstolar dömer.

   Inte så konstigt kanske. För då kan man ju sova lugnare på nätterna. Tanken att de ”goda” alltid har rätt och att vad de framför är så sant som det kan vara, är naturligtvis lugnande.

   Den utbredda föreställningen att vi lever i den bästa av rättsstater och om något blir fel någon enstaka gång så rättas det snabbt till av höga vederbörande, innebär att man inte behöver engagera sig. Inte behöver oroa sig, utan istället kan lägga sin energi på till exempel melodifestivalen och matlagningsprogram i tv.

   Men om det nu inte är så: Om det inte var Christer Pettersson som mördade Palme. Om det inte var Oswald som mördade Kennedy. Om det bara är ensamseglaren som är skyldig av alla de som dömdes till rekordlånga straff i det stora kokainmålet. Om frågan om vem som var mördaren i Knutbyärendet inte är utredd, utan det handlar om ett falskt erkännande från barnflickans sida. Om Ari Mattinen är dömd till livstids fängelse för något som inte ens är ett brott, utan ett självmord. Hur blir det då?

   Hur blir det om poliser, åklagare, domare, nämndemän och en väldig massa journalister har haft fel? Har missat vad som egentligen hände. Inte har grävt tillräckligt djupt.

   Innebär det i så fall att Sverige inte är en fungerande rättsstat? Och att vi därmed borde beväpna oss för att vara garderade den dag denna icke fungerande rättsapparat drabbar oss själva?

   Nej, så illa är det inte. Vad det handlar om är att människor gör misstag. Kommer fel från början och fortsätter på en felaktigt inslagen linje. Det finns ingen perfekt fungerande stat. Inget hundraprocentigt perfekt fungerande rättssystem. Och inga perfekta människor – oavsett hur hög utbildning de eventuellt har.

   Så det har blivit fel ibland. Och fler fel kommer det att bli, för människor gör fel. Problemet uppstår i nästa led, när det handlar om viljan att rätta till det som blivit fel. Se till att någon får upprättelse och därmed tillstå att någon eller några har gjort allvarliga felbedömningar. Därför envisas vi på Para§raf med att fortsätta att granska Palmemordet, Kennedymordet, Knutbyhärvan, kokainrättegången, fallet Ari Mattinen och mycket annat.

   Ett demokratiskt samhälle är som vi lärde oss i grundskolan, uppbyggt på fyra grundpelare:

  1. Riksdagen som stiftar lagar.
  2. Regeringen som verkställer.
  3. Domstolarna som dömer.
  4. Medierna som granskar.

   Tanken är att medierna ska vara något av samhällets fristående revisorer. Och därmed kräva att om möjligt få se hela bokföringen. Kunna granska så mycket som överhuvudtaget är möjligt. Och granska det kritiskt. Det är vad som avses när vi högtidligt talar om vikten av fria medier.

   Men i Sverige är det allt fler som beskriver medierna som den tredje statsmakten. Inte den fjärde, vilket var tanken från början. Det beror på att domstolsväsendet är så lierat med den politiska makten i Sverige. Inte är så fristående som domstolarna är i många andra västländer. Karriärsgången för att bli en av landets högsta domare, går inte som man kanske skulle kunna tro via en lång och principfast domargärning där vederbörande har visat integritet och förmåga att stå emot tillfälliga opinioner. Utan dessa höga positioner når man oftast genom att till exempel ha varit rättschef i något departement. Därmed premieras den direkta motsatsen, förmågan att känna åt vilket håll opinionsvinden blåser för tillfället. Och anpassa sig efter det.

   Om en av de fyra demokratiska grundpelarna får stora sprickor och börjar vackla, som domstolsväsendet i Sverige, står naturligtvis den demokratiska rättsstaten ostadigare eftersom den börjar vila på tre ben istället för fyra. Om sedan ytterligare en av grundpelarna, medierna, inte ägnar någon större kraft åt granskandet, då måste demokratin och rättsstaten balansera på två ben.

   Låt oss med den utgångspunkten tänka oss att någon blir felaktigt dömd till ett långt straff, vilket händer då och då antingen det handlar om ett falskt erkännande eller att någon döms mot sitt nekande. Personen ifråga ska sedan försöka få upprättelse. Vi vet vad det innebär. Hen måste få tillgång till en bra engagerad advokat som arbetar pro bono (utan ersättning). Därtill minst en kunnig grävande journalist. Helst med någon eller några bra researchers som hjälper till med grävandet.

   Ibland har ett sådant arbete resulterat i resning och frikännande. Men oftast inte. För mot sig har den här personen de poliser som arbetade med fallet och åklagaren, som hävdar att de inte gjort något som helst fel. Därtill en juristkultur där man inte tillstår att man överhuvudtaget gör fel.

   Med tillräckligt stor medieuppmärksamhet på uppenbara fel som begåtts och fakta som förbisetts kan det gå – möjligen. Enbart tydligt juridiska klargöranden räcker sällan eller aldrig.

   Men om medierna inte engagerar sig, om chefredaktörer och enskilda journalister inte granskar utan mest rapporter pliktskyldigt, var hamnar vi då? Vi hamnar bland annat i vad som hände för en dryg vecka sedan. Svea hovrätt kom med en frätande hård kritik mot vad som utspelat sig i tingsrätten i landets största narkotikarättegång genom tiderna. Kokainrättegången mot Jonas Oredsson Falk med flera. Hovrätten påvisade grova rättegångsfel och hade det inte varit den längsta narkotikarättegången någonsin i Sverige, nio månader, så hade tingsrätten fått ta om alltihop från början till slut.

   Alltså hoppsan! Ord och inga visor. En rättsskandal helt enkelt, eftersom en svensk rättegång med rekordlånga straff och rekordstora skadestånd på flera punkter har brutit mot Europakonventionen.

   Sånt blir naturligtvis uppmärksammat. Det var ju inget beslut som smögs igenom, utan det publicerades direkt på Svea hovrätts sajt. Men icke. Förutom en mindre notis i DN, Oisín Cantwells bevakning i Aftonbladet och allt vi skrivit om det här på Para§raf, så blev det ingenting. Inte minsta lilla notis i Svenska Dagbladet, Sveriges Radio eller i SVT, för att nämna några av de större medierna.

   Ett antal personer dömdes alltså efter år av utredningar och en nio månader lång rättegång till långa straff och miljonskadestånd. En del av dessa var medelålders personer som var helt ostraffade tidigare. Som inte ens hade en prick i belastningsregistret för fortkörning. Nu dömdes de i Sverige år 2013 i en rättegång som bröt mot Europakonventions artikel 6 om en ”fair trial” – en rättvis rättegång.

   Nästa gång kan det vara du eller någon av dina närmaste som blir misstänkta för ett grovt brott. Då skulle du sannolikt tycka att det vore skönt om ni hade en engagerad advokat och några journalister som kritiskt granskande bevakade rättegången. Ja, hoppas kan man ju alltid.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.