Ricard Nilsson

Frihet är bästa kryddan

Häromdagen var jag ute på en permission. Solen värmde min fängelsebleka hud och livet kändes för några få timmar ganska normalt.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit en deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd. I juni kommer nästa, Med döden som skugga.

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

De sex timmarna av frihet gick alldeles för fort. Jag hade förvisso ett par vakter med mig, men de var såväl civilklädda som diskreta, stundom trängdes de helt bort från mitt medvetande.

   Flera gånger slöt jag ögonen och lät den varma vinden smeka mitt ansikte och berusa mitt luktsinne med vårens dofter – det var som om de senaste 13 åren bara var en mardröm som aldrig hänt.

   Varje gång jag har fått möjlighet att komma ut och lufta mig är det en sak som har lockat mest – en riktigt god måltid. Nu senast åt jag lite gammal hederlig snabbmat från en amerikansk kedja. Och nej, det var inte hamburgare utan smörgåsar, en footlong steak- and cheese sub för att vara exakt. Dem av er som inte har räknat ut vilken snabbmatskedja jag refererar till borde nog gå ut lite mer, ni har i så fall sämre koll än mig och jag har suttit inne i snart ett och ett halvt decennium. Med extra ost som smält i ugnen efter en snabb uppvärmning och en påse majschips, så var den måltiden bland det bästa jag ätit på mycket länge.

   Under min utevistelse behövde jag även använda toaletten och fick då se något förvånande. I en korridor fanns fem toaletter: En för kvinnor, en för handikappade och tre för herrar. Alla utom den för kvinnorna kostade fem kronor att använda. Under mina år i fängelse har vissa saker uppenbarligen inte förändrats, det är tydligen inte bara på krogen som kvinnorna slipper att betala för sig. Nu vet jag i och för sig inte om det bara var gratis att tvätta sig och att toaletten kostade en avgift, av naturliga skäl var jag aldrig inne och kollade utan såg bara ett handfat när dörren öppnades. Oavsett känns det inte särskilt jämlikt.

   Efter att ha tvingats betala för något som är gratis för det fagrare könet, gick jag till en musikaffär och spelade lite el-gitarr. Det var riktig länge sedan sist. Även om det finns en halvtaskig akustisk gitarr för utlåning på min avdelning så känns den ganska tråkig, speciellt om man ska dra på med ett solo. Efter min hårdrocksrepertoar bestående av lite Metallica (Nothing Else Matters och Enter Sandman förstås), Guns and Roses (självklart blev det Knocking on Heavens Door) och Black Sabbath (Paranoid blev mitt val) så kände jag mig sugen på något att äta igen.

   Trots att jag bara var ute i sex timmar (varav en dryg timme gick åt i restid), så åt och drack jag något vid inte mindre än fem tillfällen. Varför? Jo, för att allt smakar extra gott utanför fängelsets höga murar och låsta dörrar. Oavsett om det gäller en iskaffe smaksatt med karamell eller en ostfralla och en kopp te, så höjs även de mest vardagliga rätter och skräpmat till kulinariska läckerheter av den krydda jag kallar för frihet.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.