Dick Sundevall

Fängelse efter att ha stoppat en misshandel

Läser om mannen som stoppade en misshandel men som dömdes till fängelse i sex månader för att han vägrade att uppge vem kvinnan var som hade misshandlat den andra kvinnan. Det fick mig att minnas när jag själv var inblandad i en liknande historia.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Mannen som idag är 33 år stoppade alltså misshandeln men hävdade sedan vid rättegången att han inte visste vem det var han hade övermannat. Åklagaren ansåg att han ljög och åtalade honom för mened varvid mannen dömdes till sex månaders fängelse.

   För många år sedan när jag ung och vältränad var på väg hem från krogen en fredagsnatt, håller två killar på och slåss på gatan där jag då bodde. De är cirka 17-18 år gamla och båda blöder från slag de fått i ansiktet. Det har samlats lite folk runt omkring som tittar på. Jag sliter upp den kille som nu ligger på den andra och slår så mycket han kan, samtidigt som jag ryter åt den andre att ligga kvar.

   Jag är betydligt äldre och några huvuden längre än de båda killarna. Och ja, jag är lite berusad. Jag skriker åt dem:

– Den första som slår ett slag till klappar jag till.

   Även unga män med adrenalinet pumpande i kroppen har en viss självbevarelsedrift, så de lugnar ner sig. Det är mycket blod i ansiktet på båda två men jag ser inget skadat öga eller liknande. Då säger en av de män som stått och tittat på:

– Jag har ringt polisen.

   Så jag säger åt killarna att dra därifrån så att de slipper bli åtalade. Tycker, sett mot min egen bakgrund under tonåren, att de inte ska behöva hamna inför skranket för den här lilla fighten.

   Grabbarna har precis hunnit försvinna när polisbilen dyker upp. Det blir lite palaver om vad som hänt och jag pekas ut av några åskådare. Den äldre av polismännen tar mig lite åt sidan och ber mig beskriva vad som hänt.

   – Det var några unga killar som slogs, säger jag. Tror att dom kände varandra. Det blev lite näsblod och en sprucken läpp men inget mer.

– Kan du beskriva dom? frågar polisen.

   – Det var svenska killar i övre tonåren, cirka 175 centimeter långa. Den ena hade ljusare hår än den andra.

– Är du medveten om att du beskriver hur några hundra tusen unga killar ser ut?

   – Ja, säger jag leende.

   Polismannen tittar på mig och ler tillbaka. Han vänder sig om och tar med sig sin yngre kollega tillbaka bilen.

   Alltså en helt vardaglig situation. Två slåss. En eller flera stoppar slagsmålet som inte är någon stor sak. Ingen vill tjalla för polisen som i sin tur inser det, och även inser att det som hänt var en skitsak.

   Men i det aktuella fallet som jag läste om blev det rättegång och han som vittnade på samma sätt som jag många år tidigare ”vittnade” inför den här polisen – han dömdes till sex månaders fängelse.

   Vad sänder det för signaler? Att man ska låta bli att avbryta när någon misshandlar någon annan? Och om du som vanlig vettig person avbryter sådant våld, så tar fan dig om du inte sedan pekar ut någon som brottslig. Jag råkade ut för en äldre erfaren klok polis. Den här 33-årige mannen råkade tydligen ut för en nitisk åklagare som inte tänkte längre än näsan räcker.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.