Dick Sundevall

Vad vet vi om gruppvåldtäkten i Tensta?

Jag brukar läsa domar och förundersökningen innan jag yttrar mig om ett fall. I det här fallet har jag läst domarna, som bifogas den här krönikan, därtill Martin Marmgrens och Mårtens Schultz krönikor här på Para§raf. Och jag tycker att det räcker – en 15-årig flicka har enligt min uppfattning blivit utsatt för en gruppvåldtäkt.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Är det något konstigt med rubriken till den här krönikan? Tror inte att så värst många av er läsare tycker det. Men ändå använder jag begreppet ”gruppvåldtäkt” om ett fall där Svea hovrätt kommit fram till att det inte är någon våldtäkt – inte ens sexuellt tvång eller sexuellt ofredande. Men fallet kommer sannolikt ändå alltid att omnämnas som ”gruppvåldtäkten i Tensta”.

   Men ord står mot ord, kanske någon invänder. Ja och nej. En del av killarna har i förhör klargjort att flickan sagt nej, medan andra säger att hon bara låg där – helt passiv. En annan berättar hur han lämnade rummet för att det som pågick där inne var så äckligt. En tredje klargör att dörren var låst ibland. En fjärde berättar att flera killar höll på med den 15-åriga flickan på en gång. En femte berättar om kön med killar som väntade på sin tur utanför dörren. Och en sjätte berättar om den våldtagna flickans kompis som troligen hade druckit lika mycket som 15-åringen, och som hade stora svårigheter att gå och stå.

   Och det finns vittnen – som inte talar i egen sak. Personerna som hjälper 15-åringen efter gruppvåldtäkten, och som berättat om hur hon gråtande ropar på hjälp utanför huset och berättar att hon blivit våldtagen.

   Tingsrätten skriver i sin fällande dom:

Som antecknats inledningsvis var det till en början åtta killar och tre tjejer på festen. Målsäganden hade inte träffat någon av killarna tidigare. Av målsägandens uppgifter framgår att när de övergreppen påbörjades var målsäganden ensam tjej kvar i lägenheten med undantag av X som var påtagligt berusad. Av målsägandens uppgifter framgår vidare att de tilltalade var påträngande, att dörren till rummet tidvis var låst och att det vid flera tillfällen var mer än en av de tilltalade i rummet. Målsäganden har beskrivit att hon gjorde som de sa eftersom hon var rädd att de annars skulle misshandla henne. Hon har vidare beskrivit hur hon tänkte på sin familj under händelserna och att hon kanske inte skulle träffa dem påföljande dag. De angivna omständigheterna medför sammantagna att målsäganden får anses ha befunnit sig ett sådant hjälplöst tillstånd som anges i 6 kap 1 § andra stycket brottsbalken.

   Den våldtagna flickans mobil togs ifrån henne liksom hennes kläder. Och hon låg där helt passiv, rädd för att bli misshandlad om hon gjorde motstånd. Att bli helt passiv och stänga av, stänga ute kroppen, är ingen ovanlig reaktion vid våldtäkter eller annan form av grov misshandel.

   Tingsrätten beskriver det så här i sin dom:

Såvitt gäller de s.k. passivitetsfallen, dvs. när offret möter övergreppet med passivitet, brukar det beskrivas som typiskt för denna reaktion att offren blir så rädda att de inte vågar göra något motstånd, alternativt att de upplever att deras kroppar ”stängs av”. I det lagstiftningsärende som föregick den nu antagna ändringen av den aktuella bestämmelsen anges såvitt avser passivitetsfallen att sådana redan idag i många fall kan vara att bedöma som våldtäkt eller sexuellt tvång och att det finns skäl för en viss utbyggnad av bestämmelsen i förtydligande syfte när det gäller de s.k. passivitetsfallen (se prop. 2012/13:111 s 27 ff.).

   Det är på den här punkten tingsrätten och hovrätten kommer till olika slutsatser. Hovrätten menar att den berusade 15-åriga flickan inte klart och tydligt klargjort att hon inte varit med på alla de orala och vaginala samlagen, efter att hon frivilligt legat med den första killen. Nej, hon har inte slagit de som gett sig på henne. Inte försökt komma undan. Inte högt skrikit NEJ, NEJ, NEJ! Därmed är det enligt hovrätten inte klarlagt om hon frivilligt gått med på att ha samlag med åtta killar som hon inte kände – och det på löpande band. Och – hon var enligt hovrätten inte i ett hjälplöst tillstånd. Hovrätten skriver i domen:

Vid en samlad bedömning av målsägandens tillstånd finner hovrätten att hon väl kan sägas ha befunnit sig i en mycket utsatt situation. Något hjälplöst tillstånd i den mening detta begrepp anses ha enligt den rättspraxis som tingsrätten redovisat är det emellertid inte fråga om.

   Och lite längre fram i domen hänvisar man till en tidigare dom genom att citera följande: Att de tilltalade agerat med stort mått av hänsynslöshet och bristande respekt mot målsäganden medförde, enligt hovrätten, inte någon annan bedömning.

   Hovrätten skriver vidare:

Ett antal personer har passerat ut och in i rummet. Det måste under dessa omständigheter ha varit svårt för målsäganden att ha en klar minnesbild av i vilken ordning killarna kom in i rummet. Denna svårighet förstärks av att målsäganden inte tidigare kände dessa. Exempelvis har målsäganden uppgett att den första killen, efter den som hon hade haft ett frivilligt samlag med, var Y medan de tilltalades samstämmiga uppgifter är att det var Z.

   Hovrätten menar att bland annat ovanstående och att det var mörkt i rummet manar till försiktighet vid bedömningen av hennes uppgifter. 

   För att bli domare och sitta och döma i en domstol, tingsrätt, hovrätt eller i Högsta domstolen, behöver man inte ha läst psykologi eller beteendevetenskap. Inte en enda lektion behövs. Och en del jurister understryker gärna och ofta att ”psykologi inte är någon absolut vetenskap”. Som om juridik skulle vara det.

   För vissa domare är kanske det där med att en person kan stänga av kroppen och bli helt passiv i något som liknar ett chocktillstånd – psykologiskt flumsnack. Men det är inte så. Det är välkänt. Är vetenskapligt väldokumenterat. Är personen därmed i ett ”hjälplöst tillstånd”? Ja, rimligen måste man väl se det så.

   Nu står vi där med hovrättens dom, och framförallt står den 15-åriga flickan och hennes familj där. Hon har blivit utsatt för de här vidriga övergreppen. Nu står hon där kränkt och har inte blivit trodd. Killarna som stod i kö utanför dörren och gav sig på henne när det var deras tur, var uppenbarligen mer trovärdiga för hovrätten.

   Varför skulle hon ljuga? Varför skulle hon frivilligt ha oralt och vaginalt samlag med sju killar som hon inte kände? Som hon inte ens visste namnen på? Och om hon så gärna ville det – varför låg hon då där helt passiv? Och varför hittades hon gråtande och ropande på hjälp utanför huset efteråt – om hon frivilligt gått med på alla dessa samlag?

   Högsta domstolen (HD) kan inte, och ska inte, ta upp fall för att de kanske tolkat något vittnesmål annorlunda än hovrätten. Men om den är en övergripande mer principiell uttolkning av lagen, kan HD ta upp ett fall. Vad tingsrätten skriver i sin dom bör kunna utgöra skäl för att HD att ta upp fallet. Understrykningen nedan har jag gjort:

I det lagstiftningsärende som föregick den nu antagna ändringen av den aktuella bestämmelsen anges såvitt avser passivitetsfallen att sådana redan idag i många fall kan vara att bedöma som våldtäkt eller sexuellt tvång och att det finns skäl för en viss utbyggnad av bestämmelsen i förtydligande syfte när det gäller de s.k. passivitetsfallen (se prop. 2012/13:111 s 27 ff.).

   Hur ska lagen tolkas? Tingsrätten och hovrätten har tolkat den på olika sätt. Och även om hovrättens dom då gäller, är det inte därmed glasklart att hovrättens tolkning är den riktiga. HD kan nu gå in och klargöra hur lagen ska tolkas. Det händer ytterst sällan att fall tas upp i HD – men när det händer har ofta ett starkt opinionstryck haft viss betydelse.

   Det här är den tredje krönikan på Para§raf om det här fallet. Para§rafs krönikörer är, och ska vara, fria röster. Är vi oeniga så är det inte mer med det. Mårten Schultz anser att det var fel av en polis, i det här fallet Martin Marmgren som deltog i utredningen, att efter avkunnad dom gå ut offentligt med en motsatt åsikt. I någon juridisk mening är det kanske så. (Jag kommer aldrig att försöka övertrumfa Mårten Schultz i en juridisk diskussion.) Men i ett journalistiskt perspektiv blir Martin en visselblåsare, som inifrån redovisar vad som har utspelat sig – och Sverige av idag behöver fler sådana.

 

I övrigt undrar jag…

apropa kritiken från olika håll mot att Martin Marmgren gått ut offentligt med sin kritiska syn på hovrättsdomen, hur det var med alla de poliser som i olika skeden var inblandade i utredningarna mot Quick och sedan gick ut i medierna med vad de var kritiska mot. Rimligen måste väl de som nu kritiserar Martin Marmgren även anse att dessa poliser har agerat olämpligt, för de accepterade ju inte heller vad domstolarna hade kommit fram till när de dömde Quick för de åtta morden.

 

Nedan biläggs tingsrättens och hovrättens domar i sin helhet.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.