Jag sitter på Hinseberg – igen

Det har gått en tid nu, sedan sist jag skrev. Det beror förstås på att jag sitter i fängelse – igen! Efter att ha varit häktad i mer än åtta månader har jag nu kommit till Hinseberg, än en gång. Till Riksmottagningen, där alla kvinnor som är dömda till två år eller mer, måste påbörja straffet. 

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Det är meningen att man här ska kunna planera verkställigheten så bra som möjligt, för att undvika skador av strafftiden.

   Jag är ganska säker på att det finns en del personer som tycker att jag nu bara borde dra filten över skallen och krypa så långt in i min cell som möjligt, och framförallt – hålla klaffen! Men, det vill jag inte och jag kan bara hoppas att åtminstone en del läsare har överseende med mig. Det finns alldeles för mycket att tala om, just i det forum som Magasinet Para§raf är, när man som jag, sitter inne med insiderinfo.

   Nu är det verkligen inte bara klagomål jag tänker komma med, tro det eller ej! Av de tre rättsvårdande instanser vi har i Sverige; polisen, domstolarna och kriminalvården, är Kriminalvården den institution som enligt min bestämda uppfattning gör det bästa jobbet. Kriminalvården ska ju inte bara försöka rätta till fångarnas grundläggande problem, de ska dessutom försöka läka de misstag de andra två väldigt ofta åsamkat. Det klarar de väl inte så bra än, även om många ambitioner finns. Således saknas inte saker att diskutera.

   Det är förstås så, att mina erfarenheter begränsar sig till kvinnoräjongen. Exakt vad som händer på manliga anstalter vet jag inte allt om, men bortsett från de lokala regler som alla anstalter har, så är det ändå samma överhögheter…

   Att jag ger Kriminalvården högsta betyget ska enbart ses i jämförelse med de andra två; polisväsendet och domstolsverket. Jag har sällan träffat på poliser som inte varit både vänliga och åtminstone hövliga i sitt bemötande. De har vanligen varit äldre kriminalare, utredningsmän. Jag vill inte påstå att de saknat kompetens totalt, men har de haft sådan, så har de sällan använt den.

   Skälig bevisning är ingen självklarhet, i vart fall om det inte gäller mord. Jag har aldrig haft insyn i ett mordfall men jag inbillar mig att det är mer noga än om det gäller narkotikabrott. Där är det, som bekant, sannolika skäl som räcker. Det står inte i lagen, men det är klart godtaget på de flesta plan.

   Ordet ”sannolikt” talar för sig själv. Vilken relation har egentligen det ordet till begreppet ”rimligt tvivel”? Det har jag aldrig fattat. Åklagaren är den verklige förundersökningsledaren. Således bestämmer denne vad som ska anses relevant eller inte i ett brottmål.

   I domstolen ska domaren försöka avstyra direkta felaktigheter. Nej, jag har aldrig sett någon domare som sovit under en huvudförhandling men heller aldrig märkt av någon reaktion ens mot de grövsta övertramp från åklagarsidan eller mot någon slö och oengagerad försvarsadvokat. Nog om det, för tillfället.

   Här på Riksen Hinseberg är det mycket prydligt och fräscht på avdelningen. Huset är ganska nytt, personalen vänlig och omgivningen har en vacker natur. Den får vi visserligen inte gå ut i, men vi kan se både träd och en glittrande sjö genom perspektivfönstren i dagrummet. Det är en lisa. Speciellt efter häktningstidens ”promenader” på nya superfängelset Saltvik, där utevistelsen skedde i en betonglåda.

Ändå var Saltviks häkte bättre än man kunde tro. Eloge till personalen. Det lustigaste med det stora fängelset är väl att det knappast finns fångar tillräckligt för att kunna utnyttja det fullt ut. Fast det är kanske bara vi fångar, som tycker att det är en rolig omständighet?

   Förra veckan hade Dagens Nyheter flera artiklar om ”Fångarna sitter i fängelserna och spelar Monopol och får betalt för det!” Ja, det är tyvärr sant. Det finns inga jobb. Inte ute i samhället heller. Det kan väl inte vara alldeles obekant för DN? Det hade varit ett riktigt och bra påpekande av tidningen om inte den otäcka undertonen lyst så skarpt; ”lata fångar som lever i lyx”. Det står inte i artiklarna, men nog anar man ett rop på att återinföra straffarbetslagen. Fångar ska jävlar inte ha betalt för att leka!

   Nog kan jag föreställa mig att den som kommer hem trött och utsläpad från ett tråkigt jobb och råkar läsa tidningen blir förbannad. Bra sätt att mana på högerkrafterna av en oberoende tidning!

   Här på Riksen är vi mellan 10 och 15 kvinnor. Vi lägger pussel eller spelar ett sällskapsspel som heter Skip Bo. Vi hjälps också åt att hålla avdelningen städad. Ibland uppstår det irriterade smågruff om städningen. Men inte för att någon försöker smita från sin del, utan precis tvärtom! Vi har alldeles för lite att göra. Vi går sysslolösa runt varandra dagarna i ända. Inte många talar samma språk. Vi får några kronor i timmen, fast vi inte jobbar. Om och när vi får gå till någon sysselsättning vet vi inte. De flesta längtar till den dagen, men det tar sin tid. För en del av oss, det mesta av den utdömda strafftiden. Vi vet aldrig.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.