Dick Sundevall

Varför inte återinföra tortyr?

Det döms för få människor till livstids fängelse, tycker justitieminister Beatrice Ask. Utförs det alltså för få blodiga mord med inslag av rått utdraget våld eller våldtäkt? Nej, vad det handlar om är att när justitieministerns senaste påfund vandrat genom remissinstanser och lagrådet för att eventuellt en dag nå riksdagen – då är vi en bra bit in på valåret 2014.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Vid ett tidigare val för en del år sedan drog moderaterna till med ”Livstid för grovt narkotikabrott” några månader före valdagen. Och går vi tillbaka till 1950-talet så ville två centerpartister (då Bondeförbundet) återinföra dödsstraffet i Sverige. Länge var frågorna om brottslighet, lag och rätt partiskiljande mellan de största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, men idag konstaterar ledande socialdemokrater att så inte är fallet längre. Och pressar man dem lite tillstår de att det väl kanske inte beror på att moderaterna skulle ha gått några steg till vänster i den här frågan.

   Alla partistrateger vet att det är politiskt självmord att framstå som ”soft on crimes”. Och att det går att köpa röster på att framstå som det parti som tycker allra mest illa om brottslingar. Dessa erfarna politiker vet naturligtvis också att det finns hyllkilometer av seriös forskning som visar att hårdare tag inte minskar brottsligheten – men det vet inte, eller tror inte, den del av väljarkåren som är minst beläst. De som inte har pluggat vidare efter grundskolan. Eller mer rakt och rått uttryckt, de som allt som oftast är mest korkade (även om det finns undantag).

   Därför är det självklart att Sverigedemokraterna vill göra lag och ordning till en stor valfråga – för de är ju bland annat deras väljare jag beskrivit ovan. Lika självklart är det att sd kräver de absolut hårdaste tagen mot allehanda brott.

   Vad gäller justitieministerns senaste utspel om att fler ska dömas till livstid, kan man följa antalet mord och vilka påföljder det resulterade i från 1750-talet fram till idag. Fram till 1921 var det dödsstraff för mord i Sverige. Det är att observera att när det togs bort – ökade inte antalet mord. Därefter satt livstidsdömda oftast inlåsta i 20-30 år men det kom vartefter att bli allt kortare tid genom åren. När vi kommer fram till efterkrigstiden så har praxis blivit att man släpptes efter att ha suttit av 7-8 år av sitt livstidsstraff. Så var det fram till 1989, oavsett om det var socialdemokratisk eller borgerlig regering. Även dubbel- och trippelmördare släpptes efter maximalt åtta år. Enda undantaget var överste Stig Wennerström som dömdes för grovt spioneri till livstid. Där satte militära säkerhetstjänsten Must stopp, så att han släpptes först efter elva år, eftersom han enligt Must hade kunskaper och information som kunde skada landets säkerhet. Men 1989 började livstidsstraffet glida uppåt igen (om nu något kan glida uppåt).

   De senaste 20-25 åren har livstidsstraffet i praktiken blivit allt längre, till att idag oftast landa på cirka 18-20 år. Under 1960 och 70-talet dömdes många mördare till rättspsykiatrisk vård. De flesta av dessa släpptes ut från mentalsjukhusen efter bara några få år.

   Inget av det här, alltså allt från dödsstraff till att tillbringa kanske två-tre år på ett mentalsjukhus – har påverkat antalet mord i Sverige.

   Antalet mord har följt befolkningsutvecklingen och den enda faktor som har påverkat det hela, om än marginellt, är alkoholkonsumtionen i olika perioder. Det vill säga, fram till och med de senaste åren, då antalet mord och dråp har blivit färre i Sverige. Därtill är det ytterst få som dömts för mord som återfallit i grov brottslighet, och det oavsett om de dömts till livstid, tio års fängelse, eller rättspsykiatrisk vård.

   Det är i det läget som landets justitieminister vill att fler mördare ska dömas till livstid. Alltså något fullkomligt meningslös – om det inte är någon form av personligt hat och hämndbegär som Beatrice Ask bär på mot personer som hon aldrig träffat, och som hon på det här sättet kan få utlopp för.

   Hårdare tag i form av längre fängelsestraff minskar inte brottsligheten – det vet vi. Ingen seriös brottsforskare av rang hävdar något annat. Däremot finns det åtgärder som faktiskt minskar brottsligheten: En skola som inte släpper ut elever efter nio år med stora svårigheter att läsa och skriva. En socialvård som bryr sig. En fungerande psykvård som fångar upp allvarligt psykiskt störda personer i tid. De som döms att bära så kallad elektronisk boja har betydligt mindre återfall i brott, än de som blir inlåsta i fängelse, och så vidare.

   Hårdare tag kan däremot innebära att polisen kan utreda fler brott. Återinför vi tortyr så kommer rimligen fler att erkänna och dessutom ange sina kamrater. Problemet är bara att alltför många erkänner vad som helst för att slippa mer tortyr, så låt oss tänka lite mer modernt. Kameror och mikrofoner i väggarna på varje arbetsplats och i varje hem, skulle rimligen innebära att polisen kunde avslöja fler brott. För att inte tala om ett inopererat datachip under huden på varje medborgare, så att polisen kunde se vilka som var på det där bankkontoret när det rånades. Även de här åtgärderna har dock en liten nackdel – det blir en polisstat.

   Vi får se vilka nya påhitt de olika partierna försöker köpa röster med nästa år. Vem vet, något parti kanske kommer med något helt nytt? Grundfrågan är, ska vi i första hand vidta de åtgärder vi känner till som minskar brottslighet, och likaså återfallen när någon begått ett litet eller stort brott? Och därmed få färre brottsoffer. Eller ska vi i första hand utgå från att tillfredsställa våra eventuella hämnd-, repressalie- och hatkänslor?

   Det är upp till varje vuxen medborgare att välja. Men man kan inte sedan komma och klaga på att det blivit mer och grövre brottslighet, och fler brottsoffer, om man har valt det senare alternativet.

 

I övrigt…

Är det inte så ofta som jag numer känner mig speciellt stolt över att vara svensk. Men idag gör jag det, när lilla Sverige öppnar gränserna för flyende syrier och erbjuder dem permanent uppehållstillstånd. Tycka synd om är en sak, att sträcka ut en hjälpande hand och verkligen göra något när människor flyr från ett fruktansvärt inbördeskrig – det är något helt annat.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Bifogade filer:
Cykelskador.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.