Mord eller självförsvar?

I mars månad kablades nyheten ut om att en mycket välrenommerad guldsmed hade avlidit i sitt hem till följd av ett rånförsök. Ett mord hade begåtts hette det. Men rättegången beträffande guldsmeden som tillsammans med sin fru frihetsberövades i sitt hem, ställer frågan om nödvärnsrätt på sin spets. 

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

Efter förhör med den avlidnes hustru rubricerades brottsmisstankarna som grovt rån, människorov samt mord. Efter bara ett par dagar kontaktade en av gärningsmännen en advokat för att han ville inställa sig hos polisen. Det skulle ta ytterligare två månader innan polisen kunde gripa ännu en misstänkt. En tredje misstänkt har man inte lyckats få tag på. Efter ett antal gripanden har man fått släppa alla man har haft som tänkbara misstänkta. I onsdags slutfördes rättegången i Stockholms tingsrätt där ett tragiskt och känslosamt men samtidigt juridiskt intressant händelseförlopp rullades upp.

   Tre maskerade förövare hade med våld trängt sig in i lägenheten, bundit fast mannen och hans hustru med buntband och sedan tvingat mannen att ge ifrån sig diverse koder som behövdes för att få access till det som fanns i hans butik. Två av de tre förövarna försvann sedan från parets lägenhet, belägen på Reimersholme i Stockholm, för att ta sig till butiken belägen inte så långt därifrån. Den tredje mannen stannade kvar i lägenheten för att agera övervakare. Denna man var den som sedermera skulle komma att frivilligt inställa sig hos polisen och alltså blivit den vars berättelse tillsammans med hustruns legat till grund för processen.

   I stora drag har de båda mycket lika berättelser om händelseförloppet. Båda vittnar om en förhållandevis lugn och sansad stämning. De två, tillsammans med den avlidne mannen, vistades i dryga sex timmar i lägenheten. Efter en stund lossade mannen på buntbanden och vid ett tillfälle lät han det äldre paret sitta vid deras matbord och dricka några glas vin. Egentligen blev stämningen endast upptrappad vid de två tillfällen då männen i butiken ringde och sa att de inte kunde komma in i ett av de kassaskåp som fanns i butiken. Övervakaren örfilade då mannen och gav honom en tidsfrist för att han skulle få koderna.

   En stund senare hade männen i butiken kommit till slutsatsen att man fått tag på allt av värde i butiken. Något som enligt rånarna knappt var värt någonting. Övervakaren i lägenheten bestämmer sig efter en telefonkonferens med männen i butiken för att göra sorti. Han har sedan tidigare berättat för paret att han åter skall binda fast dem för att sedan ringa mannens broder som får komma och binda upp dem. Detta för att han ska kunna skapa sig ett försprång. Under telefonsamtalet mellan rånarna har den äldre mannen tagit sig ut i köket medan kvinnan är kvar i vardagsrummet.

   Mannen står vid diskbänken vänd inåt mot väggen. Övervakaren går fram emot honom för att säga att det nu är dags att bli bunden igen. När övervakaren är precis bakom och skall lägga sin hand på mannens axel vänder han sig om och hugger övervakaren med en rejäl kökskniv. Övervakaren hinner snabbt förflytta huvudet några centimeter och hugget som var riktat rakt mot huvudet träffade istället strax ovanför vänster öga. Övervakaren som har en hårt åtsittande rånarluva över ansiktet blir enligt egen utsago chockad och yr. På något sätt lyckas han brotta ned den äldre mannen och röra sig ut mot hallen för att lämna lägenheten. Under den minut som detta händer har kvinnan lämnat lägenheten för att ringa på hos en granne i samma korridor. När den yre övervakaren tagit sig ut i hallen uppstår den tragiska händelse som rättegången till stor del har handlat om.

   Övervakaren säger sig vara på väg att lämna lägenheten och den äldre mannen följer efter med kökskniven i högsta hugg. Övervakaren tar enligt egen utsago upp den pistol han haft i fickan för att få mannen att ge upp. Något han enligt övervakaren inte gör utan istället kastar sig fram för att återigen hugga förövaren samtidigt som han skriker ”jag ska döda dig”. Övervakaren skjuter då mannen rakt i bröstet och lämnar sedan platsen springande. Den stora frågan är vem som äger nödvärnsrätten i denna situation?

   Den i sitt eget hem frihetsberövade mannen äger självklart nödvärnsrätt vid sitt första knivangrepp mot förövaren. Men vid det andra angreppet får man nog säga att han passerat det ”våld som nöden kräver”. Samtidigt är det svårt att hävda nödvärnsrätt som förövare och som en del av ett brottsligt övergrepp. Men vad skall övervakaren egentligen göra i denna situation, ska han bara stå stilla, skräckslagen och låta sig dödas av den ursinnige mannen? Frågan är juridiskt intressant och det finns inga liknande rättsfall eller praxis i frågan.

   Åklagaren yrkade att mannen skulle dömas för mord, människorov och grovt rån till livstidsfängelse. Min gissning är att han aldrig kommer att dömas för mord. Men vad vet jag. Det enda man kan vara helt säker på är att detta kommer att bli ett HD-fall om tingsrätten skulle anse att övervakaren handlat i nödvärn.

 

   Wille skrev den här krönikan för några dagar sedan men vi publicerar den först nu när domen har avkunnats. Wille hade alltså inte läst domen när han skrev krönikan. Domen i sin helhet publiceras nedan som separat fil.

 

Bifogade filer:
Dom guldran.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.