Ricard Nilsson

En mördare ber om en andra chans

Den 10 juni, strax efter fyra på morgonen, vaknade jag inför min stora dag. Nu skulle jag försöka få mitt livstidsstraff omvandlat. Frågor, förhoppningar, förväntade besvikelser – så mycket upptog mina tankar att det var omöjligt att somna om.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill skriver han deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd kom förra året och i år har de släppt, Med döden som skugga.
Ricard bloggar numer här:

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

En molnfri himmel kombinerad med värmen från en nästintill perfekt sommardag, gjorde mig på topphumör när jag gick från min avdelning till den väntande transporten. Klädd i skjorta, slips och ett par svarta nyinköpta jeans, njöt jag av det gröna landskapet som flackade förbi utanför de tonade rutorna av den rödvita transportbilen.

   Efter två timmar svängde vi in i polisens lokaler i Örebro. Om några minuter skulle den muntliga förhandlingen inledas. Flankerad av tre uniformerade vakter gick jag genom en labyrintliknande kulvert till källaren under Örebro tingsrätt. Jag låstes in i ett litet rum i väntan på ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv.

   Strax innan klockan två utannonserades det i högtalaren:

– Muntlig förhandling med Ricard Nilsson gällande omvandling av livstidsstraff i sal 1.

Det knackade på dörren till det lilla rummet.

– Då var det dags, sa vakten som öppnade.

Efter att ha rättat till slipsen steg jag ur cellen. Vi tog trapporna upp till en mörkblå ståldörr. Jag tog ett djupt andetag, stängde ögonen ett par sekunder och tog sedan klivet in i rätten.

   Den första jag såg var min advokat, Björn Attnarsson. För övrigt densamme som försvarade mig för snart fjorton år sedan. Under all denna tid har han ställt upp och hjälpt mig när det behövts. Han är en av de få bra advokater som finns i Sverige. Efter att ha hälsat satte jag mig bredvid honom och tog in omgivningen.

   Sal 1 visade sig vara säkerhetssalen, vilket bland annat innebär att åhörarläktaren finns avskild bakom vad jag förmodar är någon form av plexiglas. Där satt en av mina goda vänner och log när vi vinkade till varandra. Till vänster om mig satt domaren med tre nämndemän och en notarie, till vilka jag hälsade med en nickning. Rakt framför mig på andra sidan av rummet befann sig åklagaren. Atmosfären var tyngd av det allvar som alltid råder i en domstol. Hjärtslagen i mitt bröst slog lite fortare än vanligt. Jag tänkte tillbaka på filmen Wall Street och en replik som karaktären Bud Fox fällde precis innan han gick in till sitt livs viktigaste möte: ”Hela ens liv handlar om några få betydelsefulla ögonblick, detta är ett av dem.”

   Förhandlingen inleddes med att domaren ställde frågan om jag var Ricard Nilsson, om jag för tillfället var placerad i anstalten Tidaholm samt om advokat Attnarsson fick företräda mig. Mitt svar var ja på samtliga frågor. Efter ett kort anförande från mitt ombud, som begärde att jag skulle få tidsbestämt, och åklagaren, som begärde att min begäran skulle avslås, påbörjades en lång redogörelse där rättens ordförande läste igenom en del av domen som fann mig skyldig till mord. Även Rättsmedicinalverkets yttrande samt en del andra dokument lästes upp och fördes in i protokollet.

   Det var med blandade känslor jag lyssnade till beskrivningarna av mina gärningar. Å ena sidan kändes den person som beskrevs helt främmande, medan jag å andra sidan visste att det var mig det handlade om – något som gjorde att jag skämdes. Det var inte lätt att lyssna till någon mekaniskt konstatera vilka horribla gärningar jag hade begått. Min tankar vandrade tillbaka till den fragmentariska bild jag har av den ödesdigra kvällen den 29 september 1999. Funderingar kring om det ens är rätt att ansöka om tidsbestämt med tanke på de liv jag tagit, cirkulerade inom mig. Men jag var tvungen att sätta tankarna tillfälligt åt sidan, det blev nämligen dags för mig att svara på frågor från min advokat, rätten och åklagaren. Det här var min chans att visa vilken förändring jag faktiskt genomgått.

   Det var min advokat som först gavs ordet. Mitt författande, mina studier, vad jag önskar i framtiden, hur jag har förändrats och en hel del annat avhandlades i rask takt. Efter detta kom den riktiga utfrågning, det var domaren som tog sin uppgift på största allvar.

– Hur känner du inför din riskbedömning, eftersom den säger att du fortfarande har en del problematik som påverkar återfallsrisken?

– Jag är både besviken och ledsen. Även om jag respekterar de som gjort den, så håller jag inte alls med. Jag har arbetat hårt med mig själv och verkligen förändrats. Min förhoppning är att rätten lägger vikt vid journalutdraget från min psykolog som har känt mig mycket längre och varit med genom hela min förändringsprocess.

– Om vi ser till ditt nätverk. I yttranden från Kriminalvården står det att du har nära kontakt med din familj, hur ofta kommer dom på besök?

– Dom bor ganska långt iväg och det är dyrt att åka, men dom kommer några gånger om året.

– Och dom är ett stöd för dig?

– Definitivt. Utan dom hade jag aldrig orkat studera och arbeta så hårt som jag gjort under alla år.

– Du verkar även ha andra i ditt nätverk än din familj. Vilka då och hur kan de hjälpa dig?

– Jag har turen att ha många på utsidan som ger mig support. Min lekmannaövervakare är ett viktigt exempel, vi talas vid varje vecka. Det är han som hjälper mig att betala mina räkningar en gång i månaden. Sen har jag även chefredaktören för Magasinet Paragraf som i ett intyg till rätten har lovat mig jobb vid min frigivning och även under min utslussning.

– Du har alltså arbete klart. Det är inte många som har det så bra, hur känns det?

– Jag är väldigt lyckligt lottad och eftersom min ekonomiska situation kommer att vara ordnad direkt så minskar risken för återfall ännu mer.

   Så här fortsatte det i säkert 20 minuter. Sedan ställde åklagaren några få frågor, mest för syns skull kändes det som. Därefter höll min advokat och åklagaren sina avslutande yttranden. Innan förhandlingen var över tillfrågades jag av rättens ordförande efter en eventuell sista kommentar, varpå jag svarade:

– Under mitt straff har jag jobbat hårt med min egen förändring och skapandet av förutsättningar för en framtid i frihet: psykologsamtalen, mina studier, författandet, deltagandet i programverksamheten och inte minst skuldavbetalningarna. Allt detta tillsammans gör mig redo för ett liv i det vanliga samhället. Därför ber jag rätten att lita på mig och att min förändring är genuin, för det är den. Jag ber om en andra chans. Tack.

   Hur gick det då för mig? Fick jag mot alla odds tidsbestämt? I skrivande stund har jag ingen aning. Beslutet kommer att offentliggöras måndag den 17 juni klockan 11:00. Det enda att göra nu är det jag har blivit en expert på genom åren – och det är att vänta.

 

Idag, måndagen den 17 juni, fick Ricard Nilsson beslutet från Örebro tingsrätt. Han fick avslag på sin ansökan om tidsbestämt straff. Beslutet biläggs nedan som separat fil.

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Bifogade filer:
AvgDok.pdf

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.