Ricard Nilsson

Varför mördade jag?

Jag sitter dömd till livstids fängelse för ett trippelmord. Men varför begick jag detta horribla brott? Genom åren har jag ägnat ett otal timmar både ensam och tillsammans med psykologer samt en diakon för att söka svar på frågan: Varför mördade jag? 

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit en deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd. I juni kommer nästa, Med döden som skugga.

Han bloggar numer här: www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Om den förklaring som vi funnit är hundraprocentig är svårt att säga, men det är nog så nära sanningen som jag lär komma. Skulle det finnas några ytterligare skäl i mitt undermedvetna så lär de nog stanna där, för olika experter har grävt med varje tänkbart verktyg för att få fram det som förträngts. Om mina insikter är kompletta eller inte är av mindre betydelse, det viktigaste är att jag inom mig vet att något liknande aldrig kommer att hända igen.

   En mörk och regning septemberkväll åkte jag med desperationen som bundsförvant för att begå ett rån. Min plan gick ut på att lura en bilhandlare till en öde plats under förespeglingen att jag hade en bil till salu. Han skulle ha kontanter med sig som jag under pistolhot skulle ta. Tidigare hade jag bestämt ett möte med samma person, men då klarade jag inte av att genomföra rånet eftersom han hade sin sambo med sig. Att hota kvinnor är nämligen något som det finns en absolut spärr emot inom mig. Därför bestämde jag en ny träff. Men bilhandlaren var – med all rätt – osäker och misstänksam inför detta andra möte, vilket var skälet till att han tog med sig sin far samt en vän till denne. Maskerad med en huvtröja samt en keps nerdragen över ögonen, så träffade jag de tre männen.

   Rånet skulle rädda mig från förödmjukelse och en företagskonkurs. Det var i alla fall så jag kände. Om jag inte lyckades betala och upprätthålla ett sken av välgång så skulle livet inte vara värt att leva. Allt härstammade från min dåliga självkänsla som delvis berodde på den övervikt jag led av som liten. I de sena tonåren och som ung vuxen handlade nästan allt om min vilja att bevisa att jag duger, att lyckas. Att det feta barnet kunde utvecklas och bli något. Utåt sett bar jag en mask som hade till syfte att visa hur framgångsrik jag var, trots att så inte alls var fallet. Det var viktigt för mig att bjuda på krogen trots att jag inte hade råd. Det var viktigt för mig att verka vara en framgångsrik företagare trots att sanningen var en helt annan. Desto mer jag ljög och levde i lögnen, ju viktigare blev det för mig att inte tappa ansiktet.

   De sista två åren innan morden var en ständig jakt på pengar. Från det att jag vaknade, till dess att mina ögon slöt sig på kvällen gick mitt liv ut på en sak – att få ihop tillräckligt för att hålla näsan över ytan. En enda lång lögn där upprätthållandet av den mask av framgång som jag så falskeligen bar, skulle ske till varje pris. Till sist gick det inte längre. Slutligen hamnade jag i en situation där det enligt mitt dåvarande sätt att tänka var helt kört. Ingen utväg, var tvungen att få fram pengar på något sätt och att råna någon blev min lösning. Och när hela rånet gick helt fel – bilhandlaren hade inga pengar på sig – då sköt jag. Många har genom åren spekulerat i att mitt syfte redan från början var att rånmörda, men så var det inte. Min avsikt var att begå ett rån och inget annat, vilket i sig är illa nog.

   En fråga som ofta ställts är varför jag inte bara gick därifrån när inga pengar fanns? Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger och diskuterat nästan lika ofta med olika terapeuter. Och jag vet faktiskt inte. Det närmaste svar vi har kommit är att jag led under en sorts psykos och var helt inställd på att genomföra ett rån och när det inte gick som planerat tappade jag greppet om mig själv. Det är inte ett särskilt bra svar och jag beklagar att min förklaring inte är bättre, men tyvärr har jag själv svårt att förstå mitt eget handlande. Dessutom är mitt minne fragmentariskt från den kvällen, vilket gör det svårt att lägga ett färdigt pussel.

   Så här i efterhand är det svårt att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allt gå så åt helvete bara för att jag inte kunde inse mina egna brister och fatta att jag inte behövde bära någon mask. Skulderna som hopade sig är dessutom något som hade kunnat lösas med några telefonsamtal. Ja, jag hade stora skulder, men en öppen dialog med fordringsägarna hade med största sannolikhet lett till en avbetalningsplan med fryst ränta. Det var vad jag gjorde för drygt tio år sedan. Från anstalten Kumla kontaktades telefonledes alla de jag var skyldig pengar och vi kom överens om en långsiktig avbetalningsplan. Men då, för snart fjorton år sedan, kunde min hjärna inte tänka ut den mest logiska lösning – istället var det en kriminell utväg som valdes. Något jag för alltid kommer att ångra. Alltför många har fått lida till följd av det jag gjort. Vet inte vad jag ska skriva mer. Ord är så tomma. Ord kan inte lindra och de kan inte förmedla hur fylld av skuld jag är. Jag vet inte … förlåt.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.