Dick Sundevall

Om inte föräldrarna klarar av det, får polisen ta vid

2013-05-30

Tonårsdotterns mamma var bekymrad och menade att vi måste göra något åt hennes beteende. Jag hävdade att det bara var en fas som hon måste gå igenom:
– Som när hon var i trotsåldern. 
Jag hade fel.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Det var mitt tredje barn och hennes mammas första. Vi blev lite förvånade när problemen började trots att jag hade förvarnat om att det troligen skulle handla om åldern 13-15 år. Och nu hade hon fyllt 13. Hon som fram tills dess bara hade varit ett enda stort leende ljus i tillvaron.

– När hon blir 13 får vi ha en viss beredskap, hade jag sagt. Men som sagt, det är bara en fas vi alla måste gå igenom. Det är värre om tonårsbeteendena finns kvar när dom blivit vuxna.

   Mamman stod dock på sig om att vi måste göra något medan jag fortsatte att försöka lugna ner det hela:

– Jag känner tre stycken som var värre i den där åldern, sa jag.

– Vilka då?

– Jag själv och mina två äldre ungar. Då var vi svinaktiga, men sedan blev vi faktiskt riktigt rumsrena.

   Så var det. Skolk, uppkäftighet, snattande (och värre), möten med rektor och allt det där. Vid ett tillfälle försökte jag försvara sonen inför en rektor med orden:

– Det är nog mina gener. Vi blir riktigt vettiga när vi tagit oss igenom dom där åren.

Det bet inte. Han var en erfaren rektor och hade koll.

   När lilltjejen beklagade sig över att hon och tjejgänget hade stoppats av polisen och ställts upp mot en vägg och vi hade hämtat henne berusad här och där några gånger, gick jag med på att vi skulle ta ett möte med två av stadsdelens fältassistenter. Den lilla hade vid något tillfälle sagt:

– Dom där fältarna verkar veta vad alla heter.

Smart, tänkte jag. Att få ungarna att tro det krymper en storstad. Men när vi träffades insåg jag att de fältassistenter hon avsåg var två unga kvinnor i 25-årsåldern som inte själva hade barn.

– Vad kan dom lära mig, tänkte jag, en trebarnsfar som har skrivit två böcker om att vara pappa.

   Vi började med att fråga vad det var för gäng tjejer som vår dotter hängde ihop med:

– Dom värsta i den åldern i den här delen av stan, blev svaret.

Hoppsan! Det var alltså precis så illa som hennes mamma hade anat.

– Deras äldre bröder är med i olika fotbollsligor, fortsatte fältassistenterna.

   Vi pratade hit och dit om problemen med langningen av sprit till ungdomarna och liknande. Det visade sig att de här fältassistenterna naturligtvis inte alls kunde namnen på alla ungdomar i deras område:

– Men tillräckligt många för att vi ska kunna heja på varje gäng och tilltala en del av dom med deras namn. Tanken är att de ska tro att vi vet vilka alla är och vad de heter.

   Vad de sa och hur klokt det framstod fick mig att lyssna allt mer, och fråga. En av mina frågor blev dock mer av ett påstående:

– Men det går ju inte att säga till en tonåring att han eller hon ska sluta umgås med sina vänner. Det är ju meningslöst.

– Ja, svarade en av fältassistenterna. Men det går att göra henne omöjlig i det där gänget.

   Nu lyssnade vi väldigt koncentrerat:

– Hur då?

– Man platsar bara i de där gängen om man får vara ute sent på vardagar och ännu senare på helgerna. Så stoppa det.

– Men om hon inte kommer hem den tiden då… började jag men avbröts av lilltjejens mamma som låg ett steg före.

– Om vi ger oss ut och letar efter henne kan ni hjälpa till då?

– Ja, ring oss. Vi vet oftast var dom är.

   Så blev det. Äta middag hemma på bestämd tid. Sedan vara klar med läxorna innan hon fick gå ut, och därefter vara hemma senast nio på vardagar och tio på helger. Vi körde runt och letade upp henne när det inte fungerade. Sådana kvällar kostade henne både utegångsförbud några dagar och/eller delar av månadspengen.

   Vi fick naturligtvis höra från henne att vi förstörde hennes liv. Att vi inte fattade någonting, var totalt körda och så vidare. Lite utspel av modell Dramatens elevskola ingår i att vara tonåring. Men det fungerade. Efter ett tag märkte vi att hon hade nya kompisar. Sådana som måste vara hemma i vettig tid på kvällarna och sköta skolan. Och som hade lite andra intressen än att bara festa, även om de också naturligtvis hade fester ibland. Med tiden berättade lilltjejen att en del av dem från det gamla gänget hade hamnat i olika familjehem.

   Nu, sex år senare, har det gått bra för en del av de där som utgjorde ”de värsta i den åldern”. Kanske för att några fältassistenter höll koll på dem och för att de hade föräldrar som brydde sig, även om de som jag inte i god tid hade fattat vad som pågick. Några få av de andra, som var något så när skötsamma när de var 13-15, blev desto värre några år senare. För några av dem gick det inte alls bra.

   Nu sköter lilltjejen sina tider själv. Det vi alltid tjatat om står vi fast vid:

– Om du tar ansvar så köper du dig därmed större frihet.

   För så är det ju antingen man är tonåring eller en vuxen medborgare på en arbetsplats. Tar man ansvar och sköter vad man utlovat, och levererar vad man ska leverera i tid, då behöver inte andra bry sig så mycket om hur och när man gjort vad man åtagit sig.

   Lilltjejen gjorde det genom att leverera tio mvg i gymnasiets slutbetyg. Nu vill hon jobba några år innan hon söker en högskoleutbildning. Vi protesterar inte, för hon har ju visat att hon nu tar allt mer ansvar för sitt liv. Och att hon har fattat det som är centralt i all barnuppfostran – att inte vara hänsynslös mot sina medmänniskor.

   Lär man sig inte det som barn och tonåring, och därmed beter sig hänsynslös mot andra som vuxen, så är det inte längre föräldrar och fältassistenter som får ta itu med beteendet – utan poliser, åklagare, domstolar och kanske till och med kriminalvården. Vad våra lagar och framförallt brottsbalken reglerar, är just graden av hänsynslöshet som vi får, eller inte får, visa mot andra människor.

 

I övrigt tycker jag…

att årets lista över sommarpratarna är repesentativ för år 2013. Med något enstaka undantag är alla lite lagom välanpassade. Ingen större risk att de säger något kontroversiellt som bränner till. Det blir sannolikt mest ointressant mingelpladder enligt modellen: Alla kan hålla med om allt jag säger.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.