Den som är stark måste också vara snäll…

Fredagen den 25 april var sista dagen i det stora kokainmålet. Vi åtalade och våra advokater samlades inne i advokatavdelningen i säkerhetssalen. Vi har under den här tiden blivit lite som en skolklass. Ibland uppspelta, ibland trötta, ibland irriterade, ibland oroliga och ibland riktigt chockade. Men vi vill tro på framtiden och att rättvisan skall segra till slut.

Harriette Broman är de senaste åren mest känd som moster till Jonas Falk/Oredsson, aktuell i den stora kokainrättegången.
Hon är den ostraffade kvinna som suttit längst häktad med restriktioner (18 månader).
Harriette är friad från den brottsmisstanke som hon satt häktad för och åklagaren har inte ens överklagat den domen.
Harriette har alltid varit egen företagare. Hon har jobbat med musik i Europa, träning och hälsa i Sverige, haft fastigheter och industrier i Estland och Spanien och drivit nattklubb och restauranger i Spanien. Hon har ett stort engagemang i rättsfrågor, mycket på grund av vad hon själv råkat ut för, men också för att hon följt Jonas under alla år som han befunnit sig i polisens och Kriminalvårdens händer.

Sedan hon blev släppt i juli 2012 har hon ägnat sin tid åt att skriva en bok om denna märkliga förundersökning och rättegång.
Harriette kommer som krönikör för Para§raf att skriva om den pågående stora kokainrättegången från ”insidan” men även om andra funderingar kring rättssäkerheten och dess brister.

Alla var där utom Jonas Falk och Mauritz Andersson som fanns på andra sidan. Den sida av förhandlingssalen där man inte får ta i ett handtag själv. Den sida jag själv, ensam och rädd satt i de första månaderna i tingsrättsförhandlingarna.

   Det är nästan två år sedan men hur det känns glömmer jag aldrig. Med handfängsel får man kliva in i salen framför sittande rätt, och de låses inte upp förrän man sitter vid sin stol. Där ska man då fungera normalt och själv försöka återfå sitt människovärde som är på botten i och med att man hanterats på det sättet.

   Men i fredags var jag på andra sidan. Alla känslor som finns på en skolavslutning var med. Lättnad, glädje, förväntan, tomhet men framförallt en rädsla för framtiden. Vad händer nu? Kan vi vila tryggt i att rättsväsendet fungerar eller ligger det något annat bakom?

   Har den här utredningen kostat så mycket att någon måste offras? Vågar vi tro på att polis och åklagare får ta ansvar för sitt handlande eller är det vi tilltalade som måste offras? Är Sverige redo att ta till sig att staten kan göra stora misstag och i så fall, är staten redo att ta ansvar för deras tjänstemäns agerande.

   Lite hoppfull kände jag mig dock eftersom lika orättvist och amatörmässigt som tingsrätten behandlade oss, lika rättvist och proffsigt har hovrätten behandlat detta mål. Ser med tillförsikt på domen som kommer efter midsommar. Facit har vi först då.

   I åklagarbåset däremot har det varit status quo. Ingen besinning där inte. Desto mer motbevisade de blivit och ju fler motbjudande uppgifter som framkommit om hur de bedrivit detta mål, desto obehagligare har deras attityd blivit. Många gånger har ordföranden i hovrätten i stort sett läxat upp åklagarna. Förhörsmetodik, hysteriska skratt från förundersökningsledaren Karin Bergstrand mitt under en advokats sakframställan, deras svårighet att utforma ett adekvat gärningspåstående, deras ovilja att ta fram uppgifter som hovrätten ålagt dem att ta fram, deras taktik att dra ut på just det till elfte timmen – men framförallt deras svårighet att förklara bevistemat när de åberopar vittnesförhör, avlyssnade samtal eller någon matematisk framställning från åklagarnas egen ekonom som inte stämmer.

   – Vi har försökt att stå emot och emot men nu går det inte längre, vi ger oss.

   Ovanstående är ett ordagrant citat från den ekonom på åklagarmyndigheten som egentligen fått styra utredningen. Så löd hans kommentar när han blev överbevisad om att hans matematiska tes inte höll. Han sa inte:

   – Det har ni rätt i, det håller inte. Vi får tänka om.

Han sa faktiskt:

   – Vi har försökt att stå emot och emot men nu går det inte längre, vi ger oss.

   Är det i enlighet med objektivitetsprincipen? Är det så en granskade ekonom ska se på sitt jobb? Stå emot sanningen. Att bibehålla en tes som smulats sönder dag efter dag vartefter rättegången fortskrider. Och varför är det bara försvaret som har begärt att riktiga auktoriserade revisorer som granskat de bolag det pratas om i rätten ska vittna?

   Åklagare Hans Jörgen Hanström är den som låtit ekonomen Martin Selander styra den ekonomiska delen i målet. Det som varit navet i deras påstående – att pengar är lika med knark. I brist på bevis i juridiken försöker åklagare Hanström finna stöd med hjälp av ekonomen Martins Selanders fiskala synsätt i utredningen. I brist på stringens om omständigheter och händelseförlopp sökte åklagaren stöd i matematikens exakthet. Men vad händer när det gång på gång visar sig att denne ekonom har svårt att räkna. Det blir förödande för rättssäkerheten när någon wannabe ”Elliot Ness” ska styra över människors liv och öden. Det här är inte Gudfadern.  Kliv ut ur filmen och in i verkligheten.

   Förra veckan publicerade Magasinet Para§raf en ljudfil där advokat Thomas Martinson läser upp mejl, som förundersökningsledaren Karin Bergstrand har skickat till en spansk utredningsdomare. Det är med en väldig inlevelse som Thomas läser upp dessa mejl och någon kanske tänker att, nu tar han väl ändå i. Jag kan försäkra er om att så är inte fallet. Den iver och med den besatthet som åklagare Bergstrand skriver överträffade mina vildaste fantasier.

   Så många utropstecken, versaler, understrykningar och fetstil har jag aldrig sett. Det fattas bara ”LOL” och smiley-tecken. Det är okej om det är barn eller en tonåring som uttrycker sig på det sättet i ett sms eller en chatt, men det är föga klädsamt när en tjänsteman som företräder staten gör det. Karin Bergstrand företräder oss medborgare. Vi betalar hennes lön.

   Jag funderade länge på om jag skulle bilägga några mejl till den här krönikan, eftersom det rimligen är lättare för er att tro på det jag berättar. Mejlen är kränkande och de är många gånger chockerande och utelämnande. Därför tog jag bara fäste på mejl som rent bevismässigt är intressanta. Jag och min advokat har suttit och läst sju pärmar med många långa mejl som var riktigt graverande men som jag valde att inte kräva ut, då dessa mejl kränker andra människor och jag vill inte utelämna dem.

   Att få ut dessa mejl var inte lätt. Karin Bergstrand har kämpat med näbbar och klor i ett år för att försvaret inte skulle få ta del av detta material. Hon påstod även att de var raderade. Inte längre existerade. Hovrätten satte då ner foten och till slut var åklagarmyndigheten tvungen att lämna ut dem. De fanns givetvis sparade på en server.

   Karin Bergstrand är inte den enda i det här åklagarteamet som borde damma av sina kunskaper om de etiska reglerna som en åklagare har att förhålla sig till. Åklagare Hans Jörgen Hanström har även han hamnat i någon slags desperation när det gäller avsaknad av bevis och försökt att upprätthålla sin tes, med att smutskasta vittnen som vi tilltalade men även dem som åklagarna begärt ska höras. När vittnena inte säger det som passar in i åklagarnas ”tes” måste han ta till superlativer när han inför rätten ska beskriva dessa människor: ”Människospillran”, ”ekonomiske brottslingen”, ”lögnerskan” eller varför inte detta epitet som gick över allt mitt förstånd: ”Ja, man kunde väl direkt se vad det var för typ”.

   Om det inte var för att min advokat Solveig Sörlien varit åklagare i 17 år innan hon blev advokat så hade jag tappat all tro till den yrkesgruppen. Men hon har försäkrat mig om att hon är lika chockad som jag är. Det här är inte hennes verklighet. Detta är unikt. Hon visade mig en skrivelse som precis skickats ut till alla åklagare. Den heter:

Etiska riktlinjer för anställda inom åklagarväsendet.

Där framgår bland annat följande:

  • Åklagaren bör tänka på att den misstänkte ofta är i underläge i förhållande till åklagaren och de brottsutredande myndigheterna.
  • Kravet på objektivitet innebär att åklagarväsendets anställda inte får låta personliga uppfattningar eller engagemang påverka utförandet av arbetet vare sig i förhållande till enskilda personer eller ärenden.
  • Uttrycksätt och uppträdande hos åklagarväsendets anställda bör vara neutralt, korrekt, respektfullt och professionellt.
  • Åklagaren bör alltid uttrycka sig på samma sätt om han eller hon skulle ha gjort om den misstänkte eller dennes försvarare varit närvarande.

   Att denna skrivelse har tillkommit nu precis efter det här målet har flera jurister diskuterat och haft sina uppfattningar om. Är det en slump?

   Solveig Sörlien sammanfattade det i sin slutplädering med att säga att Astrid Lindgren kunde ha skrivit dessa etiska regler och citerade Pippi Långstrump:

Den som är stark måste också vara snäll.

   Jag väljer att citera Spindelmannen:

With great power comes great responsibility.

   Eftersom kanske många inte tror att detta kan hända i ett rättssamhälle och att jag självklart inte kan skriva helt objektivt utifrån det faktum att jag själv är drabbad, har jag valt att bilägga en del material:

  1. Karin Bergstrands graverande mejl i skriftlig form.
  2. Ljudfiler med kloka ord från advokat Ola Samuelsson, en man som kallar sig själv ”åldersgubbe”. Han har arbetat som advokat i 30 år och allas erfarenhet är att han i stort sett aldrig tar till stora ord. Men nu gjorde han det.
  3. Ljudfil med en del av min advokat Solveig Sörliens slutplädering.
  4. Ljudfil med en del av en av Jonas advokat Tobias Enochsons slutplädering.
  5. Ljudfil med förundersökningsledare och åklagare Karin Bergstrands förklaring varför hon skrev dessa rent ut sagt vidriga mejl.

   När Bergstrands rätt underliga förklaring till slut kom fick alla ett stort behov av att dricka vatten, hälla upp vatten till den som satt bredvid och samla ihop sina papper. Det som då utspelade sig i rättssalen var rätt talande. Precis innan allt är slut säger hon något som jag faktiskt inte tror att många uppfattade i den sena timmen. Hon försvarade sig med att hon faktiskt varit väldigt hjälpsam och låtit försvaret ta del av dessa mejl.
– Ja, först efter att hovrätten krävt det, tänker jag.

   Sedan säger Karin Bergstrand med ett hånleende till advokat Johan Eriksson:

   – Jag kan försäkra dig om att om jag verkligen velat hålla detta hemligt så hade jag funnit ett sätt att göra det på.

   Tänkte hon verkligen på vad hon sa, eller blev hon så provocerad över att Johan Eriksson konfronterade henne på slutet med att än en gång tala osanning? Var detta en groda som slank ur henne? För nu bekräftade hon själv det vi hela tiden vetat. Vilka kort hon spelar med. Hon var in i det sista tvungen att visa sin makt.

   När jag gick ur rättssalen och hörde alla samla ihop sig för att träffas och ”fira” skolavslutningen kände jag bara ett starkt behov av komma hem till min bokhylla och ta fram ”En dåres försvarstal” av August Strindberg.  När jag väl kom hem sent på natten dammade jag till och med av den tidiga tyska upplagan han släppte, ”En dåres bikt”, den som han faktisk blev åtalad för.

Samtliga artiklar av, och om, Harriette Broman finns att läsa här.

Samtliga artiklar på Para§raf om det stora kokainmålet, finns att läsa här.

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad