Från polis till knarklangare

Poliser landet över spelar ständigt olika roller i yrkesrollen polis. Ibland är vi den förmanande föräldern eller en tröstande medmänniska. Ofta är vi en samtalskontakt, en medlare, en sjukvårdare, en barnskötare, eller bara en sur jäkel med bötesblocket i handen. 

Carlos Paulsson är polis i Helsingborg.

Han presenterar sig så här: Adopterad från Colombia vid ett års ålder. Uppväxt i olika delar av Sverige. Bloggar, twittrar och föreläser.

Calle är en dedikerad ungdomspolis som tillsammans med en kollega startade upp Områdes- & ungdomsgruppen i Helsingborg, vilket är en ungdomsgrupp som jobbar förebyggande i utsatta områden och med ungdomar på individnivå.

– Det var hard work från dag ett. Men om man ser till hur gruppen utvecklats till vad den är idag så blir man stolt och tacksam, säger han.

Carlos extraknäcker som skådis och kan bland annat ses som knarklangare i några av Johan Falk-filmerna.

En av hans tidigare krönikor lästes av 123 000 personer.

Som polis finner du roller lämpliga för att lösa den situation som ärendet kräver. För att gå in i roller som polis är i allra högsta grad nödvändigt. Att bemöta situationer och personer helt efter personlig åsikt skulle helt enkelt inte funka. Så en balansgång mellan att vara sig själv och iklä sig roller i sig är inget nytt för mig.

   Därför har jag polisyrket att tacka för mycket när jag påbörjade min bisyssla inom film- och teaterscen. För efter några statistroller i Wallander ansökte jag om bisyssla inom TV, film och teater. Minns att kommissarien som efter bedömning skrev på och godkände log lite mot mig och sa:

– Jaha Calle, när får vi se dig i Hollywood då?

   Jag förstår honom. Sällan har han väl bifallit en liknande ansökan, varken förr eller senare. Och det var väl meningen att det skulle stanna där. Att jag i framtiden skulle ha ryggen fri inför några futtiga hundralappar som en statists dagsgage brukar ligga på.

   Mörkhyade skådespelare sökes till Johan Falk produktionen. Så löd texten i en annons på Stagepool, en webbaserad tjänst för Audition och Casting. Jag vaknade till direkt. Ett halvår tidigare hade jag registrerat mig som medlem men den fortlöpande månadskostnaden på 300 kronor hade inte resulterat i ett rött öre i avkastning. Att se en annons där man tydligt sökte ”mörkhyade” var den första jag sett i sitt slag. Skickade in mitt CV som fanns i den profil jag upprättat. Lite bilder, någon kort filmsnutt även kallad showreel, och så lite om mig själv.

   Veckor gick och jag misströstade. Men så plötsligt damp det ner ett mail i inkorgen. Avsändaren hette Mikael Kyrklund och han var rollsättare. Ett kort mail. Några få rader.

Vi vill träffa dig för casting till Johan Falk produktionen.

   Fick förslag på olika tider. Tror jag läste de där få raderna 50 gånger. Var ändå svårt att ta in. De ville träffa mig. Välkommen till Göteborg för provfilmning. Ringde morsan och skrek. Tack för kaffet.

   Kyrklund bifogade ett manus jag skulle läsa in mig på. Fick klart för mig att jag skulle spela upp ett scenario inför honom, mot en annan skådespelare. En dialog oss emellan. En utpressningssituation. Och där trillade väl också polletten ner kring det jag hela tiden anat. Att jag skulle provfilma för en gangsterroll.

   Polis kontra skådis. Det väcker alltid frågor. Hur funkar det egentligen? Kombinationen, vart hittar du inspiration, när du mestadels är polis? Roller i yrket i all ära. Det är något man som polis gör utan att tänka på det. Mitt medvetna, min inspiration, min utbildning så att säga, ligger i att utnyttja talang i att fånga upp människors olika sätt att vara, beteenden, tal, sinnesstämning.

   Mina preferenser finns och har sedan länge funnits nära mig i olika möten och i alla möjliga verkliga situationer. Jag får verkligheten serverad till mig hela tiden. Insåg det för några år sedan. Idag tänker jag inte på det längre. Saker och ting fastnar utan att jag tänker på det. Som om vissa intryck automatiskt lagras för framtiden.

   Det kan handla om specifika saker som dialekter, gester, kroppsspråk, mimik. Att hitta, se och använda sig av signaler människor sänder blir underlag för mig i framförande på scen eller framför kamera. På tåget till Göteborg hade jag dialogen klar. Hade råpluggat den. Var helt på det klara med hur jag tänkte framställa min roll. Den som sex månader senare skulle bli den fiktiva skurken Johnny Ahmad i Johan Falk II är en person byggd på två verkliga personer som jag haft kontakt med genom åren.

   Två personer som har spelat ut sina register för mig på alla nivåer, så som vi människor normalt gör. Skillnaden är att dessa två utöver det även hade en passande bakgrund för just rollfiguren Ahmad. Jag tog lite av varje från båda. Egenskaper som snack, kroppshållning, blick och gångstil. Det finns mycket att hämta, om man kan och vill, och vågar låta fantasin släppa loss. Det blir en utmaning. Eller för att gå ännu längre, lite flummigare. Det blir äkta. Taget ur verkligheten.

   Så som sagt. När jag anlände till Göteborg hade jag min rollframställning klar. Jag visste vem snubben var, hur han skulle agera. Han fanns där inne. Min egen version utifrån dialog och beskrivning av situation.

   Och ja, det gick bra. Fick bra draghjälp av min motspelare Michael Jansson. Såg på Kyrklund att han var nöjd. Men kände mig inte cool för det. Väntan var lång, men några månader senare ringde Kyrklund.

   Jag patrullerade på stan när samtalet kom och minns det som om det var tre timmar sen. Kyrklund sa:

– Tjena Calle, vet att du väntat på detta samtal men ville bara säga grattis, du har fått rollen som Johnny Ahmad. Om du vill ha den?

Blev helt stum. Kyrklund fortsatte:

– Du har slagit ut flera etablerade skådisar! Hallå?

Helt förvirrade sa jag:

– Eh, vem e Johnny Ahmad?

   Visste ju inte rollfigurens namn då. Efter att vi lagt på gick jag in till fältassistenterna på Mobila Teamets kontor på Knutpunkten, där jag försatte mig själv i chocktillstånd i några minuter.

   Hur är det då att vara polis och spela kriminell, vara en knarklangare och gängmedlem? Först och främst vill jag säga att jag ännu inte fått höra att det skulle vara olämpligt att jag spelar gangster. I så fall hade man ju på nåt sätt inte riktigt hajat detta med fiktion. Jag tänker att om någon ska göra det är det väl jag. Jag har ju träffat så otroligt många som Johnny Ahmad.

   Minns att en av skaparna till Falk, Anders Nilsson utbrast under inspelningarna av De 107 Patrioterna:

– Du ser ju för fasen kriminell ut!

   En komplimang i sammanhanget vi befann oss i, antar jag. En ung kille frågade en gång:

– Calle får du verkligen säga sådär?

– Säga vaddå, undrade jag?

– Ja, du kallar ju dina kollegor för grisar i 107 Patrioter.

– Ja men nu var det ju inte jag Calle som sa det utan den rollfigur jag spelar. Det är ju liksom han som säger så.

Killen surnade till:

– Kom fan inte och säg att du inte sa så, det finns ju på film.

   Att få förmånen att gå in i roller, att vara någon som är så långt ifrån en själv är det som gör skådespelarens värld så fantastisk. Jag anser att ju längre rollfiguren står ifrån skådespelaren själv desto större blir utmaningen. Desto mer krävs av skådisen och i slutändan är det just det man söker. Utmaningar, och att fullständigt få vända ut och in på sig själv för bli ett med sin karaktär.

   Ett exempel i världsklass är Anthony Hopkins som Dr Hannibal Lector. Say no more. Steget från Dr Lector till Johnny Ahmad är ett helt universum stort, trots att det handlar om samma sak, och trots att det som Sir Anthony Hopkins gör av din rollfigur är något bara han kan göra.

   Jag spelar alltså hellre en rollfigur som dealar narkotika och vill skjuta Frank Wagner på öppen gata än exempelvis något jag är vanligtvis. Alltså polis! Dock säger jag inte att jag tackar nej till polisroller. Ni som vill kan faktiskt se mig som polis på bio i höst. Men där finns en skön twist som lockade stort. I filmen Zon 261 lär jag och Jarmo Mäkinen vara de första zombierna i svensk polisuniform som biograferna i landet har skådat. Allt kan hända och allt kan göras i filmens värld.

   Johan Falk-filmerna är enormt populära. Inte undra på det. De är enormt bra underhållning. Till och med poliser, vanligen mycket kräsna när det kommer till svenska polisfilmerna rankar Falk som de överlägset bästa polisfilmerna. Att få synas i ett sådant sammanhang är givetvis en ynnest när man plötsligt insett att man fått smak för skådespelande och tydligen inte gör bort sig allt för mycket.

   I det stora hela är Ahmad en liten roll, dock återkommande i säsong två, men utan större utrymme att för mig som skådis kunna jobba så mycket med karaktärens personlighet. Dock ett stort breakaway för egen del och man kan ju alltid hoppas att karln återkommer i avslutande säsong tre.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.