Vem bryr sig?

Det brukar inte vara lätt att slå mig med häpnad. Inte när det gäller rättsväsendets göranden och låtanden, menar jag. Tyvärr har jag sett många häpnadsväckande turer på alldeles för nära håll för att bli förvånad, men ingenting jag har sett har ändå varit i närheten av vad som beskrivs i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”.

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Hade bara hälften av vad som står däri varit riktigt så hade det varit katastrofalt, men dessvärre tror jag att alltihop är sant!

   Det känns lite konstigt, eftersom jag inte vill tro att min stora förebild Göran Lambertz kan ha fel, men… Jag låter det vara tills vidare och hoppas att det kommer en förklaring till slut. Kanske kan den här nytillsatta utredningen sprida något ljus över saken?

   Kan någon förstå hur det känns att vara en människa som är utsatt för dessa myndigheters göranden och låtanden? På gott och ont? Man måste väl ändå kunna begära att de, som har höga poster i samhällsapparaten med högt medborgerligt förtroende, studerad bakgrund och god lön, ska kunna tänka lite längre? Undersöka uppgifter lite närmare, även om de kommer från en befattningshavare med fin titel?

   Det är en hel del som är konstigt i rättsstaten Sverige. Bland annat att det knappt stått något alls i dagspressen om den stora kokainrättegången och det fullständigt unika att hovrätten lagt målet vilande i avvaktan på Högsta domstolens utlåtande. Alldeles säkert en utomordentligt bra åtgärd, men väldigt ovanlig. Därför är det konstigt att det talas så tyst om det.

   Det ger onekligen utrymme för spekulationer. För min del undrar jag om det kan bero på att det kanske inte ”är fint” att belysa om domstolens avsikt är att döma rättvist i ett narkotikamål. Kanske medierna är rädda att bli betraktade som knarkliberala?

   Kan vara att ta i, kanske? Måla fan på väggen… Men tankarna infinner sig. Fast… vem bryr sig?

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.