Om polisers möten och bemötande

Under mitt första år som polis var jag med då några kollegor gjorde en kontroll av ett par killar i tunnelbanan i en av våra segregerade förorter. Kollegorna, som hade koll på att killarna i gruppen vi kontrollerade var kriminellt aktiva, kunde snabbt konstatera att några av dem sannolikt var påverkade av narkotika. Det beslutades att de skulle tas med till polisstationen för kroppsbesiktning, vilket i det här fallet innebar urinprov. 

Martin Marmgren är civilingenjör i grunden, men valde att gå vidare och utbilda sig till polis. Han arbetar idag på ungdomssektionen på spaningsroteln i Västerorts polisdistrikt i Stockholm.

Martin har bloggat sedan 2009 och fick riksomfattande uppmärksamhet sommaren 2013 när han som polis ifrågasatte vad som hände när en pensionär i Husby sköts ihjäl av polisen. Martin har också aktivt deltagit i samhällsdebatten kring frågor som rör polisen genom artiklar och intervjuer, exempelvis under diskussionen kring ”reva” och i samband med Husbykravallerna. Martins skrivande drivs till stor del av tron att både polisen och samhället i stort tjänar på mer öppenhet och kunskap kring polisarbete och polisiära frågor.

Martin har en polisblogg som kan läsas här. Och en blogg med mer allmänna funderingar som finns här.
Nu är Martin också en av Para§rafs återkommande krönikörer.

Killarna blev arga då detta meddelades. Han som jag pratade med försäkrade att han inte hade tagit något och var påtagligt irriterad över att behöva åka med till stationen och kissa. Jag, som då själv inte hade sett några tydliga tecken, förklarade att jag förstod att han tyckte att det var onödigt och kränkande, men att han ändå skulle behöva komma med. Vi fick bra kontakt och väl på väg in berättade han att provet skulle komma att bli positivt på cannabis. Då jag släppte honom efter att vi var klara så sa han att han hade uppskattat mitt bemötande.

   De följande åren dök hans namn upp regelbundet i en gruppering som var kriminellt aktiva, både med narkotikahandel och inbrott. Jag träffade honom själv kanske ett år efter det första mötet. Jag var på väg till en vän som då bodde i samma förort och stannade på den lokala pizzerian för att köpa med mat. Då några av hans vänner, alla kriminellt aktiva, kom fram och uttryckte sitt missnöje med att jag var där (dock inte på ett aggressivt eller hotfullt sätt) så kom han istället fram och hälsade vänligt. Ingen av dem trodde dock på att jag hade kommit till området ”privat”.

   För inte så länge sedan, då jag var i den förorten på ett möte, så kom samma kille fram till mig. Han tackade mig för att jag hade varit trevlig mot honom och berättade att han nu hade lagt av med narkotika och inbrott och hade börjat studera på universitetet. Jag kan så klart inte veta om det är sant, men det faktum att han valde att komma fram och berätta att han nu hade fått ordning på sitt liv gör att det kändes äkta. Jag blev både glad och tacksam och hoppas verkligen, både för hans och för omgivningens skull, att han har lagt av med kriminaliteten en gång för alla, samt att det går riktigt bra för honom med studier och jobb!

   Jag är inte trevligare eller charmigare än någon annan, så att vårt möte för flera år sedan tydligen gjorde intryck på den här mannen berodde troligtvis på en kombination av att han kände att jag visade honom respekt under tvångsåtgärden och att han själv var ovanligt lätt att prata med. Då det finns tid och möjlighet att visa förståelse för den irritation ett ingripande kan orsaka och förklara varför man gör det man gör så kan det uppenbarligen göra skillnad. Så upplever jag också att de flesta av de kollegor som jag har jobbat med arbetar, och många gör det smidigare och bättre än jag.

   Nyligen var jag i en annan segregerad förort med en kollega under kvällstid för att ta en kort fotpatrull och kolla läget i centrum. Vi var civila, men kunde lika gärna varit uniformerade med tanke på hur mycket åtminstone jag stod ut. Utanför en korvkiosk stod ett 20-tal unga vuxna och hängde. Vi gick fram för att hälsa. Då vi sträckte fram våra händer så ignorerades de, liksom även alla försök att starta ett samtal. De sa till oss att vi inte var önskade och att vi skulle gå därifrån. Jag svarade att vi stod bra där vi var, vilket resulterade att hela gänget drog över till andra sidan av den breda gågatan i centrum. När de väl stod så långt bort att de upphörde att vara individer och istället blev en massa så började förolämpningarna komma.

   Vi stod kvar ett tag och pratade medan vi ignorerade dem, och gick sedan tillbaka mot bilen. Då vi var på väg bort och hade vänt ryggen mot gruppen så kastades lite småsten och en halvfull läskburk i vår riktning, inget var dock nära att träffa. Då vi vände oss om så upphörde genast kasten. Eftersom det inte fanns något konstruktivt vi kunde göra i den här situationen så gick vi efter ett kort tag till därifrån.

   Ibland verkar det inte spela någon roll vilket bemötande man har. En del personer kommer att möta en med hat och ovett, och ibland med våld och stenar, oavsett hur man beter sig. Och det går inte att prata med varken kastade stenar eller en förolämpande folkmassa. Om vi hade ingripit, vilket hade varit väldigt svårt på två personer (och hade troligtvis startat oroligheter och krävt ordentlig förstärkning), så hade det behövt göras resolut.

   I vissa situationer behöver man ta kontroll först och prata sen. Dessutom ger det sällan något att prata med dem som svarar med förolämpningar, i alla fall inte då de är i grupp. Men även när man tvingas använda våld mot någon är det viktigt hur man kommunicerar, eller åtminstone hur man inte kommunicerar. Att man ibland behöver vara hård förstår nog de flesta som man ingriper mot innerst inne. En kollega berättade dock nyligen om hur en ung kille som hade gripits efter att ha gjort något väldigt dumt sa att han förstod dem som hade varit hårdhänta under ingripandet, men att han aldrig skulle glömma att en annan polis fällde en hånfull kommentar då han var bojad och maktlös.

   Det är så klart inte bara mot misstänkta brottslingar, aggressiva personer med mera som bemötandet är viktigt, utan kanske ännu mer vad gäller brottsoffer. I möten med brottsoffer är det min erfarenhet att det allra flesta poliser är väldigt bra på att vara empatiska och lyssnande. Däremot kan det vara frustrerande att det kan upplevas att man som brottsoffer ofta blir helt ignorerad efter att brottet väl är anmält. Många anmälningar hamnar på hög, och resulterar i slutändan bara i en nedläggning som kommuniceras genom att ett standardiserat brev skickas ut. Då är det lätt att brottsoffer känner sig ignorerade.

   Om man som polis däremot ringer upp och förklarar varför det inte gick att komma vidare i ärendet så bemöts man nästan alltid av förståelse, och inte sällan av tacksamhet, trots att resultatet är lika dåligt. En kollega nämnde nyligen att hon även brukade se till att ringa upp målsäganden så fort hon fick ett ärende bara för att se till att denne visste var hon eller han kunde vända sig med frågor och funderingar. Få ringde, men alla uppskattade samtalet. Tyvärr har dock många utredningsavdelningar en så enorm resursbrist så att bara ett enkelt samtal till ett brottsoffer i ett inkommet ärende kan vara mer än vad man har möjlighet att hinna med.

   Polisen har de senaste åren styrts stenhårt efter ”resultat”, det vill säga för att leverera fina siffror vad gäller blås, redovisade utredningar, med mera. Förutom att i princip alla målen riskerar att styra verksamheten fel (man gör det som ger bra siffror istället för det som är lämpligt ur ett polis- eller samhällsperspektiv) så visar de också ett totalt fokus på vad man producerar på bekostnad av de mjukare värdena, som hur man bemöter människor. Lyckligtvis så kommer det humanistiska perspektivet naturligt för många poliser, man har ju ofta valt jobbet för att man vill möta och hjälpa andra människor. Jag tror dock att vi behöver lägga betydligt mer fokus på de här frågorna, dels för att bli av med de avarter som förekommer, men också för att jag tycker att borde bli tydligt att bemöta människor väl inte bara är ett medel för att nå resultat, utan ett viktigt mål i sig.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.