Okunnigheten om knark skördar dödsoffer

2015-11-16

I veckan som gick var det ett trevligt TV-team från UR här på Färingsö-anstalten. De ville höra lite om läsvanor och läsförståelse på fängelser. Det var bra, för då fick vi möjlighet att prata lite om svårigheten att få samhällets bibliotekarier att komma till oss.

   Ekerö folkbibliotek kommer inte hit. Vi har fått veta att de inte törs. Om det är sant måste det vara för att de sett för många läskiga TV-program, typ Orange is the new black och liknande. Det lär väl inte hjälpa om vi säger aldrig så mycket, att de bibliotekarier som ändå kommer till en del fängelser, är de mest populära personerna som alls frekventerar vår tillvaro!

   Vi kämpade hårt mot förslaget – för några år sedan ¬¬– att helt dra in biblioteksverksamheten på häktena. Är det någonstans det behövs böcker så är det ju där! I vilket fall som helst, av det här teamet fick vi en nyutkommen bok, KNARK – en svensk historia av Magnus Linton. Jag blev närmast lycklig av att läsa den!

   Ett ord i rättan tid, var min spontana kommentar, fast egentligen är det ord som borde ha kommit för länge länge sedan. Den handlar om den svenska narkotikapolitiken, från den allra första början, när knarkhysterin härjade som värst i början av 60-talet. Eftersom jag själv varit amfetaminbrukare sedan 1958 är jag väl insatt i de turer som har varit.

   I Magnus Lintons bok berättas i klartext om hur doktor Nils Bejerot satte hela agendan för hela samhällets syn på KNARK, med straffsatser och all behandling av knarkare, utan åtskillnad. Helt klart beroende på att varken han eller någon annan kände till några skillnader på olika preparat eller dess verkningar. Eller om han kände till att det fanns olika sorter av det man kallar narkotika, så kom det aldrig fram i debatterna. Det fanns inget paraplybegrepp, ett ord som jag för övrigt lärde mig ur boken, men som jag försökt hävda i många år.

   Jag har många gånger försökt berätta att svenska myndigheter köpte in dyra knarkhundar från Sydeuropa, redan år 1964. Dessa hundar var antagligen duktiga på att spåra de substanser de var lärda att nosa upp; hasch och heroin. Det var bara det att inget sådant fanns i Sverige vid den tiden. Här fanns amfetamin. Det var på den tiden bara Sverige och Japan som hade uttalade problem med amfetaminpreparat. Hasch kanske fanns i väldigt liten utsträckning, men var inte vanligt före Flower Power-vågen 1968-1969.

   Heroin fanns inte här förrän 1974. Visserligen fanns det en grupp morfinister, som fick sina grejer från läkare, men det var folk från helt andra kretsar än de som blev amfetaminister. Alltså kunde de dyra hundarna inte göra ett dugg i Sverige!

   Det här vet jag mycket om, eftersom min ena bror var kynolog och knuten till Karolinska Institutet. (Kynologi är läran om tamhunden som djur och redskap i människans tjänst). Han hade statens uppdrag i fem år – 1965 och framåt ¬– att försöka lära hundar att spåra amfetamin. Hur det gick med det är en annan femma, men det visar klart att Bejerot och andra bestämmande gapstarar inte visste ett dugg om vad de sysslade med.

   En annan betecknande sak var att i samma veva, alltså under första delen av 60-talet, utförde professor Gunne på Ulleråker och Karolinska Institutet metadonexperimenten på hundar. Naturligtvis i avsikt att försöka hitta medicin åt narkomanerna.

   Metadon är medicin för heroinister. Det fanns inga heroinmissbrukare i Sverige på den tiden. I vilket fall som helst inga av den dignitet som krävde dessa experiment. Hade professor Gunne en kristallkula och kunde se in i framtiden? Eller var det enbart ett jobb för att underblåsa karriären? Det fanns ingen som kunde eller ville säga emot. Jag vet att man försökte ge metadon till tjackpundarna. Det gick naturligtvis inte alls. Jag tror inte att någon brydde sig. Knark var knark och därmed jämt!

   Nu finns det heroinister. Sverige har ett av de högsta talen för narkotikarelaterade dödsfall i Europa. Amfetaministerna håller på att dö ut även de, men faktiskt av andra ganska naturliga skäl.

   Det går inte att argumentera för att något är bra, enbart för att det finns ännu värre. Därför är det självklart att somliga personer, som faktiskt försökt tala om narkotikapolitiken i vettiga ordalag i bästa fall blivit ihjältigna. I många fall har de blivit förföljda och kallats knarkliberaler eller värre saker.

   Nu pågår debatten om eventuell legalisering av marijuana. Själv har jag aldrig rökt sånt, så jag vet inte särskilt mycket i sak. Däremot vet jag alldeles för många unga personer som blivit insläpade på polisstationer och avtvingade urinprov för misstänkt haschanvändning.

   Jag tror inte att hasch alltid måste vara en inkörsport till tyngre droger, däremot är jag övertygad om att många unga människor genom att bli inskrivna i polisens rullor och därmed av sina oroliga föräldrar stämplade som livsfarligt kriminella. Med allt vad det medför. Föräldrar som tvingar sina barn till kliniker för att lämna urinprov, då de misstänker sina barn för det ena eller det andra, kommer knappast att nå några positiva resultat av sin familjekärlek.

   Marijuana för medicinskt bruk verkar vettigt, i alla fall vad jag tror. Kan aldrig vara värre på ett lördagsparty än fulla slagskämpar, men … Där har vi det igen! Ett litet ljus i mörkret under senare år är att Högsta Domstolen devalverade straffsatserna för mängder narkotika av olika slag. Jag vill säga heder åt dem, men faktiskt är det bara något som de alltför länge borde ha gjort.

   Det är ju så, att sådana som Vidar Andersson med flera, som har gjort sina karriärer som ”knarkexperter” har fått straffen för narkotikabrott att slå i taket för länge sedan. Det har inte funnits något kvar för det som kom. Så enkelt är det!

   Idag går det knappast att få hjälp av några socialmyndigheter för att få vård åt en person som ”bara” går på amfetamin. Däremot ger man utan att blinka Subutex , (ett annat läkemedel för heroinister) åt ungdomar som brukat benspreparat och illegalt inköpt Subutex i ett par år. Subutex är nästan mer vanebildande än riktigt heroin. Om detta kunde jag skriva kilometerlångt pladder. Det ska ni slippa nu. Hej då!

Lillemor Östlin


Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.
Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT.
Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord. Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.
Lillemor kan som få andra beskriva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.