Dick Sundevall

Ska polisen eller medierna klandras för terroristfiaskot?

Det är medierna och inte polisen som gjort bort sig i terroristfiaskot, hävdar nu många vanligtvis vettiga och sansade personer. Helt fel, så är det inte alls. Det var befogat och rätt att gå ut med namn och bild på den man som säkerhetspolisen misstänkte för att planera ett terroristdåd.

   När hotnivån i landet höjs till den högsta nivån på väldigt många år, tusentals poliser extrainkallas och Säpo håller presskonferens om att man söker en viss person, ska naturligtvis medierna gå ut med det till allmänheten. Därtill slå upp det stort.

   När det nästa dag skickas ut bild och namn på personen man misstänker för planering av ett terroristdåd, till en väldig massa poliser, så läcker det till medierna. Om olika myndigheter är så naiva så att man inte förstår att enskilda poliser läcker information till i första hand kvällstidningarna, för att de får betalt för det – eller om man den vägen ville få ut hans namn och bild, ska vara osagt.

   När centrala polismyndigheter och ledande politiker agerar så här innebär det en allvarlig och direkt varning till allmänheten. Att i ett sånt läge hålla inne med den information man har tillgång till, vore direkt fel av medierna.

   Vad vore alternativet? Skulle medierna ha väntat tills det eventuellt smällde och många människor hade dödats, för att se om det var något att bry sig om? Hur skulle medierna ha agerat om polisen gick ut med en bild och namn på en person som var en känd pedofil, och som var på rymmen från ett fängelse eller rättspsyke? Vänta och se tills att han gett sig på ytterligare ett barn? Tror inte det va.

   En del av mina journalistvänner brukar hävda att jag är i det närmaste fundamentalistisk när det gäller namn- och bildpublicering på brottslingar.

   Ja, när det handlar om publicering av namn- och bild på grova brottslingar som dömts för till exempel mord, så är jag ofta kritiskt till det. Dessa brottslingar hinner byta både namn och utseende under åren de kommer att tillbringa i fängelse, så för dem kan det vara detsamma.

   Men det drabbar deras anhöriga hårt, när deras pappa, make eller son hängs ut i medierna. De är redan i en mening brottsoffer. Och – dessa brottslingar utgör ingen omedelbar fara för allmänheten eftersom de är inlåsta.

   Det är här den stora skiljelinjen går. Utgör personen en direkt akut fara för allmänheten, finns det anledning att publicera namn- och bild. Om så inte är fallet, menar jag att viss namn- och bildpublicering bara tjänar syftet att tillfredsställa en hyenementalitet. Då är man tillbaka i en mörk tid då brottslingar kedjades fast utanför kyrkan så folk kunde spotta på dem när de gick förbi.

   Men, invänder kanske någon, du om någon Dick brukar ju hävda att medierna ska kontrollera sina uppgifter. Du påstår att kontrollera det kontrollerbara är journalistikens själ. Och att alltför stor del av journalistkåren inte gör det.

   Ja, visst hävdar jag det. Och jag står för det. Men någonstans går en gräns där vi måste kunna lita på den information vi får, och då snabbt publicera vad som är nödvändigt att få ut till medborgarna. I det här fallet var det chefen för Säkerhetspolisen som gick ut med informationen. Han hade en informerad regering bakom ryggen. Och hotnivån höjdes i landet etc.

   Men – det visade sig efter några dagar vara fel:

  • Det visade sig att Säpo inte hade kontrollerat det kontrollerbara.
  • Det visade sig handla om en man med namnet på dörren.
  • Det visade sig handla om en man som fanns öppet på Facebook.
  • Det visade sig handla om en man som fanns registrerad i Migrationsverkets register med namn, adress och sitt fingeravtryck.
  • Det visade sig vara en man som av Migrationsverket hade blivit placerad där han nu bodde – med namnet på dörren.
  • Det visade sig att varken Säpo, regeringen eller andra framträdande politiker hade kunnat hålla huvudet kallt, och sköta sitt jobb på ett förtroendeingivande sätt.

 

  Det är att observera att när den här mannen släpptes så hade gripandet redan börjat ifrågasättas i många medier.

   Problemet är inte att medierna gick ut med information som i det läget enligt alla bedömare utgjorde en varning till allmänheten. Problemet är att polis och politiker återigen har skrikit om att vargen kommer, utan att det kommer den minsta lilla varg.

   Problemet är att det beteendet inte bara gäller för det här fallet med världens minst hemliga ”terrorist”.

   Problemet är att det här går igen i andra frågor. Regeringen, andra ledande politiker, polis, åklagare och alltför många journalister och debattörer, talar och skriver om den ”den grova organiserade brottsligheten” och ”maffian” i Sverige. Det oroar naturligtvis allmänheten. Men enligt EU:s definition har vi ingen grov organiserad brottslighet i vårt land, och än mindre någon maffia.

   Det är enkelt att påvisa. Det sitter ingen ledare för någon maffia eller grov organiserad brottslighet i något svenskt fängelse. Och på den svenska polisens lista över de mest efterlysta finns inte heller någon sådan person.

   Grunden för att vi medborgare betalar skatt är det beskydd staten ska ge oss. Det handlar i första hand om det militära försvaret och polisväsendet. Det ska ge oss en grundtrygghet. Att agera direkt motsatt genom att som i det här fallet skrämma upp medborgarna och skapa oro, är definitivt inte statens uppgift. Att agerandet därtill misstänkliggjorde var och varannan muslim gjorde inte saken bättre.

   Nu vore det på sin plats med en offentlig ursäkt till den här ”terroristen”. Ett skadestånd skulle inte heller sitta fel. Men det kommer inte att ske. För i Sverige har ledande politiker, myndigheter och statstjänstemän i största allmänhet den inskränka uppfattningen att det inger förtroende att man aldrig tillstår att man har gjort fel.

 

Av Dick Sundevall

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.