Dick Sundevall

När tänderna ramlar ur munnen

Den så kallade ensamseglaren Mauritz Andersson dömdes för att ha smugglat 1,2 ton kokain. Sånt får man naturligtvis ta konsekvenserna av i form av många års fängelsestraff. Men ska det i svenska häkten och fängelser innebära att man behandlas så att tänderna ramlar ur munnen på en?

   Jag bevakade det här kokainmålet under flera år när det avhandlades i tingsrätt och hovrätt. Ingen av de fem åklagarna antydde ens att Mauritz Andersson skulle ha haft någon ledande position vad gäller den här kokainsmugglingen. Utan han var en transportör. Men naturligtvis fick han ändå ett långt straff då det handlade om så stora mängder kokain. Inget att säga om det när det handlar om de 1,2 tonen kokain.

   Men att han fick tillbringa drygt fyra år i häkte är exceptionellt. Troligen hade det inte varit möjligt i något annat europeiskt land. Under lång tid var han därtill isolerad. Det här resulterade i att han fick akut d-vitaminbrist på grund av för lite dagsljus, och sannolikt dålig kost. Vilket fick till följd att hans tänder mjuknade för att sedan börja lossna och ramla ur munnen.

   Hans advokat tog itu med det här så att Mauritz fick stora doser av d-vitamin. Men det var så dags då. Tänderna har fortsatt att ramla ut. Och han har nu tre tänder kvar i munnen. Det innebär att han har stora svårigheter att äta fast föda.

   En gång i tiden skämtade man om att den enda vård den intagne fick inom Kriminalvården var tandvård. Idag är det bara halva sanningen. Mer avancerade åtgärder som inplantat av bryggor och liknande, kommer tydligen inte på fråga eftersom sånt är dyrt.

   Men det är precis vad Mauritz Andersson behöver nu, efter det som Kriminalvården gjort sig skyldig till genom behandlingen av honom.

   Därtill särbehandlas han i andra frågor. Han får inte tillgodoräkna sig de dryga fyra år han har suttit häktad när det gäller att få så kallade lufthålspermissioner. Alltså korta permissioner under ett antal timmar då man hela tiden har med sig personal från fängelset. Detsamma gäller den tid som måste gå innan man kan förflyttas till en anstalt med lägre säkerhetsklassning. Inte heller avseende det får han tillgodoräkna sig de dryga fyra åren i häkte. Om det här JO-anmäldes skulle Kumla-anstalten bli prickad av JO.

   Det är inte så att jag tycker synd om honom för att han dömts till ett långt fängelsestraff. Vuxna människor får stå för sina handlingar och ta konsekvenserna av vad man gör. Och smugglar man 1,2 ton kokain så får man räkna med att det kan resultera i ett långt fängelsestraff.

   Inlåst i ett fängelse ska han alltså vara i många år. Men varför ska han behandlas sämre än pedofiler och mördare? Varför ska han en dag komma ut efter att ha sonat sitt brott – och den dagen vara tandlös på grund av Kriminalvårdens agerande? Och varför ska han inte kunna tillgodoräkna sig tiden som häktad på samma sätt som andra intagna?

Av de myndigheter som JO har att övervaka får Kriminalvården mest kritik. Var och varannan vecka riktar chefs-JO kritik mot olika företeelser inom Kriminalvården. Alltför ofta handlar det om att man inte följer de lagar och regler som gäller för verksamheten.

   Det finns ett gammalt uttryck som lyder, ”är du så mycket bättre själv då”? Vi, i form av samhället och staten – måste i någon mening vara bättre än de som begår grova brott. Vi måste stå för en humanitet och inte agera hänsynslöst – annars fråntar vi oss rätten att döma andra för deras hänsynslösa framfart.

   År 2015 ska ingen intagen behöva bli tandlös på grund av Kriminalvårdens agerande. Det får finnas gränser för svensk kriminalvårds godtyckliga behandling av intagna. En dag ska de komma ut i samhället igen. Förhoppningsvis som hederliga arbetande människor. Inte som personer som har byggt upp ett hat genom Kriminalvårdens agerande. För om så sker blir vi alla berörda av det – eftersom det alltför ofta resulterar i nya brottsoffer.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.