In i dimmorna igen

Så var det då dags för ännu en presskonferens om den organiserade brottsligheten. Den här gången med ett toppat lag i form av justitieministern, inrikesministern och rikspolischefen. Och naturligtvis handlade det om skärpta straff. Hur många forskningsrapporter som än visar att det inte minskar brottsligheten, så fortsätter man alltså med denna spridning av dimmor.

   Jag lyssnar på landets justitieminister och frågar mig om det finns, eller har funnits någon minister de senaste årtiondena, som har så svårt att framföra något utan att staka sig, och behöva korrigera sig, som den nuvarande, Morgan Johansson.

   Mycket av det han framförde handlade om nya möjliga ingrepp mot medborgarna. Naturligtvis framställs det som om det bara handlar om grova brottslingar men som så ofta kommer det även att beröra vanliga hederliga arbetande medborgare. Bland annat ska sekretess kunna brytas på ett sätt som tidigare inte varit möjligt, enligt inrikesminister Anders Ygeman. När han ändå var igång pratade han om den grova organiserade brottsligheten – trots att något sådant enligt EU:s definition inte existerar i Sverige.

   Sedan var det rikspolischefen, Dan Eliasson, som stod på tur. Och återigen spreds dimmorna om en svensk grov organiserad brottslighet, utan att det en sekund definierades vad man avsåg med det begreppet. Dessa tre herrar tycktes dock vara överens om att det nu skulle tas nya kraftfulla tag mot den grova brottsligheten. Har vi möjligen hört det förr? Många gånger. År ut och år in. Oavsett vilken regering vi haft.

   Verkligheten bakom vad som framfördes är att allt färre brott klaras upp och allt fler poliser säger upp sig, på grund av låga löner och omöjliga arbetssituationer. Det här har sin grund i svaga jurister som alltför ofta blivit inkompetenta polischefer.

   Vilka poliser är det då som har fått nog och övergår till civila jobb utanför polishusen? Naturligtvis är det i de flesta fall de mest dugliga poliserna som snabbt kan få jobb i säkerhetsföretag och liknande. Jag känner personligen några som gått den vägen. Inte sällan handlar det om poliser som kommit så långt de kan komma i karriären inom polisen, utan att ha en juristexamen. Alltså kompetenta polis- och kriminalkommissarier som har fått nog.

   Det enda riktigt nya jag kunde uppfatta av den här presskonferensen, och som inte var omtuggning av det gamla vanliga, var att polis och åklagare skulle få större möjligheter att häva sekretess. Vad det exakt kommer att innebära framgick inte. Men det handlar om att vad medborgarna tidigare har kunnat framföra till någon som har tystnadsplikt, nu oftare och enklare ska kunna komma till polisens kännedom.

   Vad det kommer att handla om mer konkret återstår att se. Blir det sjukhusjournaler som kommer att kopieras och levereras till polisen? Blir psykiatriker, psykologer och legitimerade terapeuter tvungna att berätta om vad deras patienter framfört i förtroende? Vad kommer advokater vara tvungna att berätta för poliser? Och kommer präster och pastorer att kunna åtalas om de inte återger vad någon berättat för dem? Förhoppningsvis kommer remissinstanserna att sätta stopp för det här – men jag känner mig inte så helt säker på det.

   Rikspolischefen hävdar att det nu behövs ytterligare tusen nya tjänster inom polisen. Låt oss tänka oss att polisväsendet vore ett privat stort börsnoterat företag med drygt 20 000 anställda. Hur skulle styrelsen för det företaget resonera i ett sånt läge? Med största säkerhet skulle de titta närmare på resultatet av förra gången det blev ett stort tillskott av personal. När det gäller polisväsendet har det inte inneburit att fler brott klarats upp. Inte heller att medborgarna upplever en större trygghet.

   Så vad skulle då den här styrelsen (läs regeringen) komma fram till? Svaret på frågan är väl rimligen att man skulle låta genomföra räfs och rättarting bland chefer på olika nivåer inom företaget. Omplacera och om möjligt avskeda, så att fotfolket fick vettiga kompetenta ledningar på lokal, regional och central nivå. Det finns inga seriösa styrelser som fortsätter att tillföra ökade resurser när utvärderingarna visar att det inte leder till positiva resultat.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.