Dick Sundevall

Ungdomsbrottslighet – ett olösligt problem?

Just nu tävlar riksdagspartierna om vilket parti som vill ha hårdas straff mot ungdomar som kastar sten på utryckningsfordon. Det här har debatterats i många år och nu har det blossat upp igen. Alltså inget nytt, samtidigt som det blir allt värre. Men visst går det att göra något åt det.

   Det talas om att det skulle behövas en speciell lagparagraf avseende angrepp mot utryckningsfordon. Är våra vanligaste politikers uppfattning att de här unga grabbarna tror att det är lagligt idag att kasta sten på utryckningsfordon? Och att de skulle sluta med det om riksdagen preciserade brotten genom ny lagstiftning?

   Antingen tror man det, vilket i så fall är häpnadsväckande – eller också vet man att det inte hjälper men gör sken av att vilja göra något åt det hela.

   Så här ser det ut om man tar ner frågan på jorden: En ung kille, på låt oss säga 16 år, grips för att han har kastat sten mot en polisbil så att en ruta gått sönder. Han har tidigare gjort samma sak och då har glassplitter skadat en polisman ytligt. När han grips har han en mindre del amfetamin på sig. Han tas in, förhörs – och släpps.

   Sedan går det dagar, veckor och månader. I genomsnitt tar det 153 dagar innan åtal väcks. 153 dagar – alltså 5 månader! Under den tiden hinner den här killen begå ett antal små och stora brott. Och inte minst hinner han under de här månaderna berätta för alla som vill lyssna, att han släpptes efter några timmar och att inget har hänt efter det.

   Vad händer då när det väl händer något? Det beror på vad man har på honom tidigare och hans sociala situation och liknande. Det kan bli villkorlig dom med böter och skadestånd. Men det kan också bli några månader på ett ungdomshem. (Av de som muckar från dessa ungdomshem återfaller cirka 80 procent i brott.)

   När jag och mina kompisar var 16 år så kan jag inte komma på att vi någonsin tänkte på vad som skulle hända fem månader framåt. Oftast agerade vi i stunden. Möjligen planerade vi något fram till veckoslutet.

   Så om den här killen får villkorlig dom eller blir inlåst en tid är rimligen inget som påverkar hans agerande i stunden. Har han hunnit fylla 18 och kan dömas till fängelse så är det sak samma.

   Men lyfter man blicken och tittar på internationella erfarenheter, så finns det andra metoder. Jourdomstolar för ungdomar är något som framstår som vettigt. Killen kan alltså gripas på kvällen, förhöras, låsas in och dömas morgonen därpå. Och efter en tid fraktas iväg till ett ungdomshem eller fängelse.

   Kompletterar man det med att föräldrarna kallas till domstols-förhandlingarna så blir det ännu bättre. Kommer de inte så ska de naturligtvis hämtas av polis.

   Samhället har ställt upp för den här killen med sjukvård, dagis, och inte minst utbildning. Föräldrarna har fått barnbidrag och kanske bostadsbidrag för att de har barn. Vi som är föräldrar har en motprestation som åligger oss, att göra vad vi kan för att ungen inte ska fara fram hänsynslöst mot andra människor. Det är faktiskt vår skyldighet. Alltså ska föräldrarna närvara när killen döms.

   Under de dryga 30 år jag arbetat med rättsfrågor har jag intervjuat ett stort antal fångar på landets fängelser och likaså unga killar och tjejer på ungdomshem. Är så trött på att höra om hur det gick till när de började med brott som blev allt grövre när de var unga. Så här har det alltför ofta låtit:

– Jag greps, förhördes och släpptes. Efter några månader kallades jag och morsan till ett snack med någon socialtant. Då var man uppklädd och sa att man inte hängde med det där gänget längre. Och sen var det inte mer med det.

   En av dessa killar började utmärka sig redan vid 12 års ålder. Då tryckte han upp jämngamla eller yngre mot en vägg och plockade av dem mobiler och pengar. Sedan fortsatte det. När vi träffades satt han inlåst på ett ungdomshem. Jag frågade om han kunde begära ut alla rapporter om honom från socialen, så att jag kunde läsa igenom det hela. Han hade inga invändningar och efter en tid fick jag en pärm med det hela. År efter år var det rapporter om olika brott, grövre och grövre.

   På det sista dokumentet i pärmen stod det att han var 17 år och hade dömts för mord. Under de fem år som gått från det första bladet i pärmen till det sista hade det varit en hel del polisförhör och samtal med vad han benämnde ”socialtanterna”. Men inget hade hänt framtill den dag han dömdes för mord och låstes in på ett ungdomshem i fyra år, vilket är det maximala straffet vid den åldern.

   Lösningen på ungdomskriminaliteten måste rimligen vara omedelbara konsekvenser. Om du gör det som nu är på gång kan du bli gripen direkt, dömd och återse dina kompisar först efter några månader eller år. Och kompisarna som såg honom gripas får efter några dagar reda på att han sitter på ungdomshem eller på ett familjehem långt hemifrån.

   Mot en sådan här metod har invänts att en advokat inte hinner förbereda ett vettigt försvar för killen. Men det hinner inte åklagaren heller. Och man kan lösa den frågan genom att en sådan här jourdomstol bara får döma i den nedre skalan för brottet ifråga. Domen kan sedan överklagas – men då med risk för killen att dömas betydligt hårdare.

   Vi föräldrar som gjort vad vi kunnat för att hålla ordning på våra tonåringar vet att det ibland är en kamp. Ingen som haft den erfarenheten lär någonsin ha kommit på tanken att säga till sin tonårsson eller dotter, efter att någon av dem gjort något osedvanligt fel och dumt att ”det där ska vi minsann ta itu med om fem månader”. Vi vet att omedelbara konsekvenser var det enda som fungerade.

 

  Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.