Jag blev veckans hatobjekt – här kommer mer

I förra veckan skrev jag en krönika om varför jag tycker att det är fel att dela ut sprutor till sprutnarkomaner. Alltså oftast heroinister. Kan inte komma på när jag senast fick så många negativa kommentarer – varav en del var rent hatiska spyor. I den här krönikan kommer jag att bemöta en del av dessa, och klargöra att det här bland mycket annat handlar om att bara den som begått kriminella handlingar kan få fria sprutor.

   Någon frågade i en kommentar om jag trodde att man blev sprutnarkoman för att man fick ut sprutor gratis? Nej, det tror jag naturligtvis inte. För du måste ha varit sprutnarkoman under en tid för att få ingå i sprututbytesprogrammet.

   Du måste alltså ha köpt den narkotika du har sprutat i dig. Och det är kriminellt att köpa och inneha narkotika. Handlar det om heroin så är det än mer kriminellt.

   Varför får då sprutnarkomaner ut dessa sprutor? Svar: För att kunna begå nya kriminella handlingar men med mindre risk att bli sjuka eller smitta andra.

   Den här metoden, den här tankegången, förde jag i mitt resonemang över på annan brottslighet för att påvisa hur absurt det hela blir. En del som kommenterade krönikan fattade inte det, eller ville inte fatta, utan såg det som om jag jämställde en sprutnarkoman med en våldtäktsman. För var och en som kan läsa innantill utan att få hjärnsläpp torde det vara helt klart att jag inte gjorde det.

   Andra ifrågasatte vad jag visste om det här. Så låt mig redogöra för vad som format min ståndpunkt i den här frågan:

   Jag är uppväxt i Rågsved, av många benämnt ”drogsved”. En del killar och tjejer jag växte upp med, gick i skolan med, och festade med – har det gått väldigt illa för. Några av dem har åkt ut och in på behandlingshem. Andra har gjort sina volter på olika fängelser. Och många av dem har dött i allt för unga år.

   Några har hittats döda av överdoser på skitiga nedpissade golv på offentliga toaletter. Andra har kvävts av sina egna spyor i sömnen. Återigen andra har domnat bort utomhus på vintern och frusit ihjäl.

   Jag har i närmare 40 år arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Att jag valt den inriktningen på mitt journalistiska arbete och mitt författarskap har bland annat sin bakgrund i vad jag mötte under min uppväxt. Jag var själv ingen ängel under tonåren. Jag och mina vänner prövade på det mesta. Vi drack, sniffade thinner, rökte hasch och med tiden knaprade vi även amfetamin.

   Vi begick olika brott, från snatterier och uppåt. Det blev dock lite lugnare när en kille blev ihjälslagen en natt i Rågsveds centrum. Och bara en mindre del av oss blev med tiden sprutnarkomaner. Dock alltför många.

   I vuxen ålder har jag engagerat mig på fritiden i narkotikafrågor. Har hjälpt FMN – Föräldraföreningen Mot Narkotika genom att på olika sammandragningar intervjua föräldrar till narkomaner, därför att de inte klarat att själva berätta sin historia från en talarstol. Jag var under några år styrelsemedlem i Föreningen Artister Mot Narkotika. Och jag har från start varit och är fortfarande stödmedlem i KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället.

Vet inte hur många förtvivlade föräldrar, syskon och andra närstående till sprutnarkomaner jag har mött genom år. Föräldrar som till slut varit så desperata att de polisanmält sin son eller dotter, för att försöka få stopp på deras missbruk av amfetamin eller heroin. Föräldrar som legat sömnlösa och varit rädda för att polisen skulle ringa, eller att man skulle ringa från något sjukhus för att meddela att deras barn var döende.

   Men jag har också intervjuat mammor och pappor som med glädjetårar i ögonen berättat om hur deras unge, som en uttryckte det, hade ”slutat skolka från livet”. Tonåringar och unga vuxna som med hjälp av engagerade föräldrar och andra kunnat bli drogfri och återvänt till ett människovärdigt liv.

   Och jag har mött hundratals KRIS-medlemmar som varit före detta kriminellt aktiva heroinister, som har berättat om det liv de levde när de som en uttryckte det, for omkring ”som en galen råtta”. Och som har berättat om alla brott de begått för att kunna finansiera sitt missbruk. Om hur de kunde bryta sig in i tio bilar eller mer under en natt för att sno massor av bättre och dyrare bilstereo. Eller göra inbrott, eller personrån.

– Det grisigaste var att göra inbrott i villor och lägenheter, berättade en av dem. Jag gick då omkring och nynnade på en låt eller visslade. Har fattat att det var för att dämpa ångesten och skuldkänslorna för att jag rotade runt i någons hem och snodde personliga grejer.

   Flera av dem hade bland mycket annat suttit inne för våldsbrott. Grov misshandel eller till och med dråp.

   De här ungarna till föräldrarna i FMN, liksom medlemmarna i KRIS, hade i en del fall haft en dålig, eller till och med vidrig uppväxt – men inte alla. Och inte alla som har en dålig uppväxt blir sprutnarkomaner.

   Men de som har kunnat sluta missbruka. De som hade blivit drogfria och nu lever ett hederligt liv, har alla en sak gemensamt. De har själva bestämt sig en dag för att nu får det vara nog.

   Jag påstår inte att det är enkelt att sluta om man är sprutnarkoman. Tvivlar på att det överhuvudtaget är möjligt utan ordentligt stöd och hjälp från andra – men det går.

   Om man idag blir medlem i KRIS får man ett medlemsnummer som börjar med 18. För det är mer än 18 000 som är eller har varit fullvärdiga medlemmar. Alltså före detta narkomaner. I nästan samtliga fall kriminellt aktiva narkomaner, som erfarna medlemmar i KRIS har mött upp när de muckat från något fängelse. Jag frågade KRIS ordförande Christer Karlsson, som själv är före detta narkoman och som tillbringat mer än 30 år på olika fängelser, hur stor del av medlemmarna det är som är före detta sprutnarkomaner:

– Det är 85-90 procent, svarade han.

   Att många före detta sprutnarkomaner sökt sig till just KRIS beror naturligtvis på att man vet att där finns folk som har samma erfarenhet som dem själva. Som har suttit i fängelse, ofta i flera omgångar. Som vet vad det är att vakna på morgon och känna ett oerhört starkt sug efter knark. Som vet vad det handlar om när skuldkänslorna och ångesten slår till utifrån allt skit man varit med om och ställt till med under åren som narkoman. Och som då finns där, ett telefonsamtal bort – dygnet runt.

   Alla som varit medlemmar har naturligtvis inte klarat av att sluta med hjälp av KRIS i kombination med NA – Anonyma Narkomaner, eller AA – Anonyma Alkoholister (de flesta har varit blandmissbrukare). Utan de har fått återfall, och därmed inte längre kunnat vara medlemmar i KRIS. Men väldigt många har klarat det. Det är tusentals och åter tusentals före detta sprutnarkomaner som har kunnat sluta med stöd från närstående och KRIS, NA, AA eller andra föreningar och/eller med hjälp av sjukvården.

   Det går alltså att sluta, även om det inte finns något enkelt sätt, någon enstaka speciell metod, som gör att alla klarar av det. Men återigen, förutsättningen är att sprutnarkomanen själv bestämmer sig för att sluta knarka. Det finns många olika förklaringar och ursäkter för att börja knarka men bara två sätt att sluta: Dö i förtid eller bestämma sig för att sluta medan man fortfarande är i livet.

   En del som kommenterade min förra krönika har hävdat att jag ser ner på sprutnarkomaner, förminskar dem som människor eller till och med ”hatar pundare”. Min syn på sprutnarkomaner är densamma som vår lagstiftning ger uttryck för. Det är vuxna människor som får ta konsekvenserna av sina handlingar. Det om något är att se på sprutnarkomaner med respekt och inte förminska dem.

   Många som kommenterat min förra krönika tycks ha en helt annan syn på sprutnarkomaner. En uttryckte det med orden att de ”råkat ut för narkomani”. Och många andra tycks se dem som de stora offren. Som några slags lealösa B-människor som man inte kan kräva något som helst personligt ansvar från. Det är verkligen att förminska människor. Jag ser i första hand de som sprutnarkomanerna lämnat efter i sin framfart som offren. Som brottsoffer i ekonomisk mening, i psykisk mening och i fysisk mening. Alltför många med bestående men.

   Utmärkande för allt för många som missbrukar narkotika eller är mer eller mindre alkoholiserade, är att de är självömkande och skyller på samhället, föräldrar eller något annat. Att bejaka sådant självömkande genom att lalla och se missbrukaren som i första hand ett offer är att göra honom eller henne en stor björntjänst. Och i praktiken förminska personen ifråga. I KRIS lokaler i Stockholm har jag då och då fått höra en bra kommentar när någon gnäller och blir lite självömkande:

– Jaja, livet är hårt men å andra sidan är det väldigt orättvist också.

Alltså, sluta gnälla och skylla ifrån dig.

   Genom åren har jag läst hundratals utredningar om narkotikamissbruk. Och läst ännu fler polisutredningar och domar avseende hur sprutnarkomaner farit fram. Vad vår brottsbalk reglerar är graden av hänsynslöshet vi kan tillåta oss gentemot våra medmänniskor. Och det är denna hänsynslöshet, när den är tillräckligt grov, som den ena sprutnarkomanen efter den andra har dömts för. Det här tillsammans med min uppväxt, mina 40 år som rättsjournalist och mitt engagemang i olika föreningar, har resulterat i min ståndpunkt avseende fria sprutor. Att jag har två nära vänner som är före detta heroinister, varav jag har skrivit boken Torpeden om en av dem, har förstärkt min uppfattning

   Du som läser det här må ha en annan uppfattning än mig avseende sprututbytesprogrammen men kom inte och påstå att jag inte vet vad jag talar om.

   Min ståndpunkt kan förklaras enkelt och rakt. Jag är för allt som kan stödja och hjälpa landets cirka 8000 sprutnarkomaner (enligt Socialstyrelsen) att sluta missbruka narkotika. Och jag anser att stat, landsting och kommuner bör sätta in betydligt större resurser för att ge denna hjälp och stöd i olika former. Men jag är emot att man ger sprutnarkomaner verktyg i form av sprutor för att fortsätta knarka.

   Som sagt, för att få dessa fria sprutor måste man ha begått brott genom att köpa, inneha och injicera tung narkotika. Och man får dem för att kunna begå nya brott genom att köpa och inneha heroin eller annat man kan köra in i kroppen med hjälp av dessa sprutor. Och i längden kan man bara finansiera ett heroinmissbruk genom att begå brott efter brott efter brott – och därmed lämna efter sig brottsoffer efter brottsoffer. Narkomaner behöver hjälp med att sluta knarka – inte med att fortsätta.

 

Den förra krönikan om fria sprutor finns att ta del av här.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och söndag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.