Dick Sundevall

Frågan som ställde mig

Hon gick på någon folkhögskola, kommer inte ihåg vilken, och ville intervjua mig om rättssäkerheten i Sverige. Sådana samtal får jag då och då men den här gången blev det inte som det brukade bli, för hon som ringde hade både skarpare och mer genomtänkta frågor än vad som brukar vara fallet. Och till slut kom den där frågan som ställde mig.

   Märkte att hon hade läst de flesta av mina böcker och följde Para§raf. Därmed slapp jag de självklara frågor som andra ofta ställer men inte hade behövt ställa om de hade varit pålästa.

   – Hur är det, frågade hon, är du allmänt kritiskt mot poliser, åklagare och domare?

– Nej, inte alls, svarade jag. Jag möter många inom rättsväsendet, inte minst poliser, som får mig att känna att vi andra kan sova lugnare på nätterna. Har även mött en del åklagare och domare som definitivt haft en inställning och analytisk förmåga som gynnat rättssäkerheten. Däremot har jag bara mött en enda kompetent högre polischef under de snart 40 år jag hållit på med det här.

   – Men du är ju kritisk till hur rättsäkerheten fungerar i Sverige? Vad är problemet?

– Det är tre stora problem: Självgodheten. Det är allt för många framträdande jurister som tycks ha uppfattningen att svenska lagar och regler är i det närmaste perfekta. Och de tycks inte ha ägnat en sekund av tanke åt att det faktiskt inte finns något enda land som har kopierat våra lagar och regler. Vilket ju är underligt om allt vore så perfekt och bra här i Sverige.

   – Du sa tre problem, det där var ett.

– Den politiska populismen. Oavsett regeringar så har vi de senaste 10-20 åren haft justitieministrar som påstår sig kunna lösa nästan alla problem med hårdare och längre straff. Dessa ministrar känner naturligtvis till att såväl svensk som internationell forskning visar något helt annat, men det vet inte majoriteten av väljarna och därför friar dessa ministrar till de mest okunniga och inskränka väljarna genom ständigt hårdare och längre fängelsestraff.

   – Det är ett ganska grovt påhopp att påstå att landets olika justitieministrar agerar populistiskt. Har du på fötterna när du påstår det?

– Ja definitivt. Och jag är ju inte ensam om att hävda det. Bland andra har Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och Svea hovrätts president Fredrik Wersäll offentligt framfört samma sak.

   – Det där var två problem, vad är det tredje?

– Jag har redan varit inne på det, att en folkmajoritet dels tror på att vi lever i en mer eller mindre perfekt rättsstat och dels tror att hårdare straff minskar brottsligheten.

   – Men vad kan man göra åt det om framträdande politiker, enligt dig, understryker och förstärker den uppfattningen?

– Man kan lära ut betydligt mer av kritiskt granskande i största allmänhet i skolorna. Man kan till exempel upplysa eleverna om att bara i den lilla världsdelen Europa har vi helt skilda rättegångssystem i olika länder. Några har jurysystem, andra har förundersökningsdomare och så vidare. Det svenska systemet är alltså ingen självklarhet.

– Tror du att det är möjligt att dagens skola kan lära ut ett mer kritiskt förhållningssätt till vad olika auktoriteter för fram?

– Nja, det är tveksamt. Undersökningar brukar visa att cirka hälften av pojkarna som går i gymnasiet vill återinföra dödsstraff i Sverige. Dom har alltså gått i skolan i 10-12 år när dom för fram den uppfattningen, och då måste man fråga sig vad olika lärare har haft för sig under alla dessa år.

   Så här fortsatte intervjun. Hon ställde bra kunniga frågor som var stimulerande att försöka formulera svar på. Vi avhandlade frågan om privatpersoner som polisen utan laglig grund använder som infiltratörer. De extremt långa häktningstiderna, ofta i isolering, som Sverige har fått internationell kritik för i drygt 25 år. Och inte minst hur det kan komma sig att oskyldiga har dömts för mord och andra grova brott.

   Det var då hon kom med frågan som ställde mig:

   – Om du idag skulle bli misstänkt för ett grovt brott och bli gripen av polis, anhållen och även häktad, skulle du då känna dig trygg med att det hela skulle ordna upp sig eftersom du visste att du var helt oskyldig?

   Jag blev tyst och tänkte efter. Blev helt enkelt lite ställd.

   – Hallå, kan du inte svara på den frågan? undrade hon.

– Nja… Jag har ju fördelen av att veta hur systemet fungerar och vilka som är de absolut bästa advokaterna… men nej, jag skulle inte känna mig trygg i förvisningen om att det skulle ordna upp sig. I varje fall inte inför tingsrättsförhandlingarna. Möjligen inför hovrätten men efter vad jag sett och hört under närmare 40 år som rättsjournalist så skulle jag nog inte känna mig helt lugn då heller.

   – Men menar du alltså att du tror att du skulle kunna bli dömd för ett grovt brott, som du var helt oskyldig till?

– Ja, och det skulle du också kunna bli. Det är människor i form av poliser som utreder brott. Det är människor i form av åklagare som avgör vad som ska utredas och vad som ska läggas fram för rätten. Och det är människor i form av amatördomare, alltså nämndemän, som är i majoritet i tingsrätterna. Om flera av dessa olika yrkesgrupper tar ställning allt för tidigt, medvetet eller omedvetet, och bestämmer sig för vem de anser är skyldig så kan det bli väldigt fel till slut. Vi har allt för många exempel på det i Sverige dom senaste åren. Det som benämns fri bevisvärdering har ibland en tendens till att inte bara bli fri utan en helt vild bevisvärdering, och när det händer kan ingen känna sig säker.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.
  • KinaRolf

    Briljant artikel Dick, ärlig och rättfram. Jag är själv svensk jurist, och
    jag har upplevat ett otal rättssystem i olika länder, så jag
    ställde mig själv samma fråga, litar jag på det svenska systemet,
    skulle jag känna mig trygg. Mitt svar är detsamma som Dick´s.
    Så – vilket rättssystem skulle jag känna mig tryggast med och
    vilket är mest osäkert. Jag är mest rädd för det amerikanska,
    följt av det Nyzeeländska. Det svenska kommer därnäst. Det som
    känns tryggast är det, tro det, det kinesiska, även om det är
    fortfarande ganska outvecklat. Glöm inte att jag bott och levat
    länge i Kina. Nyligen följde jag ett rättsfall i ett tvistemål.
    Jag är mycket imponerad av hur rätten löste det, eller snarare,
    inte alls löste det. Det var i slutändan de tvistande som löste
    det, och rätten bara fastslog deras lösning i sin dom. Mycket
    imponerande. Kanske jag skulle skriva om det.