När amatörpsykologi leder till fällande domar

Några rader i en artikel på Dagens Juridik får mig att gå i taket. Det handlar om en man som efter nio år blivit frikänd för den våldtäkt mot barn, en 14-årig flicka, som han dömts och hamnat i fängelse för. Enligt Högsta domstolen (HD) hade han dömts helt utan teknisk bevisning och direkta vittnesuppgifter. Utan domen byggde på ”flickans egna uppgifter”. Dessa uppgifter han nu visat sig ha varit lögner.

I artikeln ifråga kunde jag läsa:

”HD pekade i sitt resningsbeslut på att det i åtalet helt hade saknats teknisk bevisning och direkta vittnesiakttagelser. Åtalet hade istället helt och hållet baserat sig i flickans egna uppgifter och vittnesuppgifter om hur hon betett sig efter händelsen”.

   I såväl tingsrätten som hovrätten har ett antal juristdomare och nämndemän bedömt att flickan är mer trovärdig än den åtalade mannen. Vilket nu har visat sig vara så fel som det kan vara.

   Tre vittnen, oberoende av varandra, har trätt fram och återgett att flickan har berättat för dem att det inte var någon våldtäkt. Vilket var precis vad mannen hävdade under polisförhören och rättegångarna. Men han bedömdes alltså inte som trovärdig.

   En domare behöver inte ha läst en enda timme psykologi eller beteendevetenskap för att kunna bli domare. Och på amatördomarna, nämndemännen, ställs knappt några krav alls. Men här sitter de alltså och tycker att än den ena och än den andra är mest trovärdig. För så uppfattar dessa juristdomare och nämndemän dem. Och på den grunden dömde man den här mannen för ett väldigt grovt brott.

   Vad de egentligen bedömer, men inte tycks begripa, är vem av flickan eller mannen som är bäst på muntlig framställning. Vissa personer är väldigt bra på det. Kan prata inför större och mindre samlingar av människor utan problem. Kan hålla väldigt fina anföranden och kanske även föredrag. Andra har problem med sånt, ibland stora problem. Och i en rättssal med allt som står på spel brukar de flesta, om än inte alla, ha svårt att tala för sin sak.

   Här bedömde man att mannen inte var trovärdig men att flickan var det – medan det alltså var precis tvärtom. Och därmed dömdes han för våldtäkt på en minderårig, enligt lagens mening ett barn. Skulle tro att för de flesta män, liksom för mig själv, är det något av det värsta man kan bli misstänkt för. Och än värre – det värsta man kan bli dömd för, även om det finns brott som kan resultera i längre fängelsestraff.

   Hur blir livet efter att man muckat? Kan man återvända till sin arbetsplats, om den finns kvar, och se sina arbetskamrater i ansiktet? Kan man överhuvudtaget bo kvar på samma ort? Kommer nära anhöriga att bryta all kontakt med en?

   Men hur var det med det där som HD skrev om vittnesuppgifter om hur den här flickan hade betett sig efter händelsen? Ja, hur ska man bete sig efter att ha blivit våldtagen, eller påstår sig ha blivit våldtagen utan att ha blivit det? Låt oss komma ihåg att det här handlar om en ung flicka som lyckats dupera både en tingsrätt och en hovrätt, varför skulle hon inte ha kunnat dupera andra?

   Men – det kunde ha varit precis tvärtom. Säkerligen har det också hänt, flera gånger, att en man som faktiskt har våldtagit en kvinna, minderårig eller inte, har kunnat prata sig ur det hela. Varit bra på muntlig framställning och berättat detaljerat om hur de kysstes och hånglade, hur de hjälptes åt att ta av varandras kläder och hur de efter samlaget låg där och kramades och kysstes. Alltså detaljerat och trovärdigt som det brukar stå i domskrivningar.

   Medan den våldtagna kvinna varken i polisförhören eller i rätten har varit bra på att berätta vad som hänt. Kanske för att hon i största allmänhet inte är bra på att muntligt redogöra för olika saker, och än mindre är det efter att ha blivit våldtagen.

   Om då rätten bara har dessa bådas versioner att gå på och inte har någon annan bevisning, så kan han frikännas medan hon både har blivit våldtagen och nu även blivit sedd som en person som ljugit i polisförhören och rättegångarna. (Sperma eller liknande i en säng utgör inget bevis om han hävdar att de haft ett samlag som både var med på.)

   Vad kan man då göra åt det här? Det enda som kan göras är bättre polisutredningar, där man möjligen kan få fram något mer än bara två personers versioner av vad som hänt. Något som utgör bevis av något slag. Annars ska det helt enkelt inte leda till åtal.

   Men det är ju hemskt för den som blivit våldtagen, kanske något tycker. Javisst, precis som det är hemskt för den kvinna eller man som kanske blivit så grovt misshandlat att det resulterat i både fysiska och psykiska men för resten av livet.

   Men inte heller det ska leda till åtal om man inte kan få fram bevis för att den eller den personen har utfört misshandeln. Eller kanske än värre, vad det innebär för nära anhöriga till någon som blivit mördad och där ingen tänkbar gärningsman ens blivit förhörd. Och de därmed får leva i ovisshet om vad som egentligen hände och inte får något avslut på sin sorg.

   Åklagare ska inte låta åtala någon om de inte har en bevisning värd namnet. Och domare och nämndemän ska definitivt inte döma någon eller misstro någon bara för att den ena är bättre än den andra på muntlig framställning.

   Jurister i allmänhet påtalar gärna att psykologi inte är någon exakt vetenskap. Vilket är nog så sant. Men i landets domstolar döms människor, eller frikänns, utifrån att ett antal okunniga domare och nämndemän sitter och amatörpsykologiserar utan att ha någon bevisning värd namnet att utgå från. De tycks ofta vara ovetande om att det här är just vad de håller på med. Lika okunniga som de tycks vara om att juridik inte heller är någon exakt vetenskap.

 

Artikeln i sin helhet finns att ta del av i Dagens juridik här.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.
  • KinaRolf

    Bra artikel, men jag vill gärna tillägga något mycket viktigt. Dick har säkert stora färdigheter att uttrycka sig, det har även jag själv. Jag har dessutom en mycket gedigen träning för just det ändamålet och lång erfarenhet, och jag är erfaren och välutbildad säljare där stora pengar står på spel. Jag kan övertyga folk om det mesta, även om det som inte är sant. Vad händer om en kvinna har alla dessa skickligheter och dessutom är duktig skådespelare. Hur blir det om kvinnan agerar för att hämnas en oförrätt, eller om hon är ett verktyg för kriminella organisationer som söker utpressning, eller kanske ett verktyg för stater som vill eliminera en obekväm visselblåsare och har enorma resurser. Hela resonemanget fungerar lika bra omvänt om det gäller en man. Detta är inget James Bond stuff. Ribban för bevisbördan måste läggas mycket högt, och utan att ge domare mycket svängrum.

  • Waylight

    Men så har det varit och riskerar att förbli.Jag minns rättegångar från 1980-talet att män dömdes för att tingsrätten beslutat sätta tilltro till målsägandens påstående.Tala om låga beviskrav.