Ricard Nilsson

Barn och ungdomar dabbar

Detta blir min 18:e jul- och nyårshelg bakom lås och bom. Men det var inte förrän nyligen som jag verkligen tog en stund för att tänka på all tid som passerat. Det var i samband med att Musikhjälpen pratade med några ungdomar som förklarade vad det innebär att ”dabba”, det visade sig nämligen att det betydde något helt annat idag än det gjorde under min uppväxt.

   Blott 23 år gammal dömde domstolen mig till livstidsfängelse, i år fyllde jag 40. Efter snart två decennier kom insikten om att mycket förändrats, inte minst ungdomarnas språkbruk.

   När jag någon gång under Musikhjälpens 144 timmar långa maratonlivesändning hörde att några ungdomar skulle dabba, så reagerade jag. För mig innebär det att någon ska få stryk. Men det kändes inte riktigt i linje med en välgörenhetsinsamling. Därför spetsade jag nyfiket öronen och vände min blick mot TV:n i min fängelsecell.

   Nejdå, ingen skulle misshandlas. Istället handlade det om en målgest som någon känd fotbollsspelare gör och som barn och ungdomar nu tagit efter. Fråga mig inte vilken spelare det är, mitt intresse för fotboll är minst sagt begränsat. Det var hursomhelst denna målgest som kallades för att dabba. Efter att detta mysterium fått sin lösning, började funderingarna kring alla mina år som fånge röra om i huvudet.

   Ibland upplever jag att tiden står stilla, som att inget händer och den ena dagen är nästan identisk med den andra, men världen utanför taggtråd och låsta dörrar fortsätter trots mina känslor. Tekniken utvecklas. Modestilarna förändras. Och inte minst språkanvändningen är på många sätt annorlunda än när jag häktades i oktober 1999. Utan att på något sätt vilja låta gnällig, så innebär min livstidsdom att jag fortsätter räkna dagar, veckor, månader och år – utan att kunna räkna ner dem. Många trender i samhället kommer och går, men mitt straff består.

   Naturligtvis är det mitt eget fel och ansvar att jag sitter i fängelse. Mitt fängelsestraff är en självklarhet med hänsyn till mitt brott, men det hindrar mig inte från att ha känslor och reflektera över den tid som har passerat och fortfarande passerar.

 

   Ricard A R Nilsson har varit med som skribent från Para§rafs första dag. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt artonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit två deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd och Med döden som skugga. Ricard har även släppt böckerna En livstidsdömds dagbok och Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan. I dessa skildrar han det brutala fängelselivet.

Han bloggar numer här:

http://www.nilsson-larancuent.com/ricards-blogg/

Och twittrar här:

twitter.com/BakomGaller

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.