Andreas Magnusson

Sitt ner – ni skymmer sikten!

I Facebookgruppen ”Stå upp för Peter Springare” sitter man inte direkt ner och läser på innan man uttalar sig. Här ställer man sig upp direkt och skriker ut den sanning som man menar att andra försöker förtiga.

   Det finns de som påstår att barn är snälla men det här stämmer inte alls. En kompis blev biten av en unge helt oprovocerat. Jag vet matgäster som har fått hela sina restaurangbesök förstörda av skrikande ungar. Likadant med biobesök, badstrandsbesök och tågresor. Barn är ondskefulla varelser. Kostar pengar gör de också. Vi borde kraftigt minska mängden nya barn i Sverige och ta hand om våra egna först.

   Tycker du att min slutsats är vansinnig? Orättvis? Att jag generaliserar utifrån enstaka exempel? Jag är böjd att hålla med. Jag utgår från några enstaka upplevelser och låter dem bli bas för hela min verklighetsuppfattning. Det jag beskriver är sant. Jag har inte hittat på. Barn kan göra allt det där. Lögnen uppstår när jag tror att mina och andras negativa erfarenheter är den enda sanningen och när jag blundar för upplevelser och erfarenheter som tycks ge en annan bild än den jag har bestämt mig för.

   Den här sortens argumentation kallas för anekdotisk bevisföring och sådan blir allt vanligare i samhällsdebatten. Någon som har upphöjt den anekdotiska bevisföringen till konstform är den numer riksbekante Örebropolisen Peter Springare. I sitt välbekanta Facebookinlägg utgick han från några brottsmappar på sitt skrivbord och byggde en hel världsbild utifrån dessa.

   Världsbilden handlade om att invandrare är brottslingar, att sjukvården är ett inferno, att skolan är kaos och att den verksamhet han själv är med och bedriver är usel. Det går inte att skaka ifrån sig tanken på att en Peter Springare som istället hade arbetat som kock hade kunnat skriva ett inlägg om hur bra invandrare är på att laga mat.

   När Springares slutsatser bemöttes med fakta som visar att brottsligheten i Sverige inte har ökat trots ökad invandring så svarade Peter själv och hans stora fanclub med personliga vittnesbörd över invandrares laglöshet, Islams obehaglighet, sjukvårdens förfall, sossarnas flathet, miljövännernas inskränkthet, invandringspolitikens dumhet, utbildningsväsendets misär, vänsterjournalisters obehagliga agendor och den svenska polisens totala otillräcklighet.

   Att inget av detta kan beläggas statistiskt spelar dem ingen roll. De har ju sett systemkollapsen med sina egna ögon och stöttar varandra i upplevelsen. Den anekdotiska bevisföringen är kraftfull. Vi gillar bra stories. Särskilt när de bekräftar vår världsbild.

   Ni har säkert hört den gamla klassikern ”En miljon flugor kan inte ha fel – ät skit!” På samma sätt som en miljon flugor kan ha tappat den goda smaken kan 190 000 medlemmar i en Facebookgrupp ha gjort det.

   Det går att skratta åt bristen på logik hos gruppmedlemmarnas inlägg men den här typen av forum är oerhört populära och det missnöje som kanaliseras måste tas på allvar. I ett samhälle där människor känner sig utanför och missförstådda är de beredda att acceptera enkla, onyanserade och endimensionella förklaringsmodeller.

   Det finns stå upp-grupper för Peter Springare, Katerina Janouch, Marcus Birro – ja i stort sett varenda svensk som ertappats med fingrarna i den invandrarkritiska syltburken. Tiden när stå upp-begreppet förknippades med höga ideal eller humor tycks vara förbi. Idag är begreppet i stort sett synonymt med forum för anekdotisk bevisföring.

   Men anekdotisk bevisföring förekommer inte bara i Facebookgrupper och diskussionsforum. Journalisten Joakim Lamotte har till exempel byggt en hel karriär på att filma sig själv med mobiltelefon när han är arg och sitter i en bil och staplar anekdotiska bevis på varandra. Inläggen delas flitigt eftersom människor älskar när någon ”säger som det är” även om det som sägs ibland är direkt felaktigt, ibland bygger på ett missförstånd och ofta faktiskt bara är en massa passionerat tyckande utan direkt substans.

   Det är nu den arge läsaren vill påpeka att bevisföringen i denna text i högsta grad är anekdotisk. Hatten av för den insikten eftersom den tyder på att det kritiska tänkandet inte helt har dött ut. Och här blir det ju faktiskt lite lurigt för hur ska vi kunna säga något alls om världen om vi inte refererar till erfarenheter och upplevelser?

   Svaret är att vi inte kan det. Vi behöver upplevelser, statistik och observationer för att få kunskaper. Ett bra sätt att få kunskaper om Peter Springares politiska projekt är att läsa vad han skriver (och numer också var han skriver). Ett bra sätt att få kunskap om hans anhängares politiska projekt är att läsa vad de skriver.

   Att använda observationer om verkligheten för att uttala sig om verkligheten är inte fel. Fel blir det när man gör en höna av en fjäder – särskilt när man själv är tupp.

   Så ta mig inte på orden. Gå in på Stå upp för Peter Springare-gruppen och gör en egen undersökning. Räkna hur många konstruktiva och användbara förslag som levereras som inte utgår från att minska något, ta bort något, förinta något eller klaga på något.

   Jag går så långt som att påstå att stödet för Peter Springare egentligen inte handlar om att stötta en polisman, inte handlar om att skapa ett bättre samhälle utan egentligen bara är en massa osorterat gnäll från olyckliga och osäkra människor som behöver ett jobb, en bättre lön, någon som lyssnar på dem eller kanske helt enkelt bara en kram.

   Det här är en utmaning: För varje ärligt menat inlägg du kan hitta i Springare-gruppen som beskriver hur underbart vårt land är eller hur bra olika samhällsinstanser fungerar i Sverige så får du tjugo spänn. Mejla mig en skärmdump och jag skickar över pengarna.

   Några av er säger att ni står upp för Peter Springare men när ni gör det så skymmer ni sikten för oss som vill se det land vi älskar. Kan man i all ödmjukhet få föreslå att ni istället sätter er ner med oss andra en liten stund så att vi tillsammans kan prata om vad som är bra och vad som är dåligt och hur vi ska göra det här landet så fint som möjligt?

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.