Det meningslösa pratet om särskilt utsatta områden

Att andelen särskilt utsatta områden i Sverige är på väg att öka från 15 till 23 är givetvis ett stort misslyckande för politiker och polischefer som påstår att de gör och har gjort stora satsningar. Det säger en hel del om hur närsynt de har arbetat. Man hamnar riktigt illa om man tror att skolmisslyckande bara är ett skolproblem eller att kriminalitet bara är ett polisiärt problem. Man hamnar också riktigt illa om man tror att arbete mot kriminalitet i särskilt utsatta områden inte är ett arbete som omfattar hela landet.

   Kolonialism innebär att en stat försöker utöka sitt territorium genom att tvinga en annan stat eller ett annat landområde till lydnad. Detta område exploaterar man sedan genom att sno åt sig råvaror, arbetskraft och annat man tror sig ha nytta av.

   Sverige hade under perioden 1638-1878 fem kolonier, varav fyra var mycket kortvariga. Det här var länge sedan. Idag är vi inte längre några kolonisatörer. Faktum är att det är precis tvärt om. Istället för att söka sig till områden långt bort för att använda resurser och arbetskraft väljer vi ut områden i vårt eget land som vi inte vill ta råvaror och arbetskraft ifrån.

   Dessa platser där arbetslösheten är skyhög och där mycket få produktiva samhällsinstanser är placerade definieras av polisen som särskilt utsatta områden. Det finns i dagsläget 15 sådana områden men mycket pekar på att de inom kort kommer att utökas till 23. Polisen menar att de särskilt utsatta områdena har följande gemensamt:

  • Allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen.
  • Svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag
  • Parallella samhällsstrukturer
  • Våldsbejakande religiös extremism
  • Närhet till andra utsatta områden

   Att man pratar om just dessa fem parametrar kan tyckas lite konstigt eftersom det finns en massa viktiga saker man då helt och hållet förbiser såsom extremt hög arbetslöshet, hög andel människor med annan bakgrund än svensk, lågt deltagande i allmänna val med mera. Men utifrån ett polisiärt perspektiv är klassificeringen någorlunda begriplig (även om man kan ifrågasätta varför man inte rakt ut pratar om till exempel gängkriminalitet).

   Jag är 42 år gammal och har två barn. Jag växte upp i Hammarkullen som är ett av dessa särskilt utsatta områden och bodde där mellan 1975-1995. När jag besöker min barndoms område så känns det inte längre som den plats jag en gång levde på. Inga av mina gamla vänner bor kvar. Ingen av oss skulle vilja bo där.

   Då var Hammarkullen ett vibrerande och spännande mångkulturellt område och på många sätt är det fortfarande det. Den årliga karnevalen är till exempel fantastisk, men jag tror inte att invånarna i Hammarkullen på samma sätt längre känner att de är en del av Sverige. Det finns en stolthet för platsen hos många invånare men förorterna har blivit som egna länder i landet. Unga människor i de här områdena ser sig ibland inte ens som svenskar, vilket är fullt förståeligt med tanke på att många andra svenskar inte heller gör det. Istället säger de att de är från ”orten”.

   I mitt barndomsområde är medelinkomsten under 15 000 kronor i månaden, vilket gör att medelinvånaren tjänar mindre än hälften av vad medelinvånaren gör där jag bor idag. Utbildningsnivån är låg och bostäderna är tråkiga. Människor här har svårt att känna sig delaktiga bland annat eftersom samhället på flera sätt inte önskar deras delaktighet.

   Jag skulle inte kunna tänka mig att låta mina barn växa upp i Hammarkullen trots att min egen uppväxt där var fantastisk. I skolorna samlas för många elever i behov av särskilt stöd – inte minst när det gäller språket. Gängkriminaliteten är också ett problem.

   Idag bor jag istället i Vallda i Kungsbacka. Många i min ålder som bor här med sina familjer är uppvuxna här och har valt att flytta tillbaka för att ge sina barn samma trygga och fina uppväxt som de själv hade. För mig skulle en sådan sak vara omöjlig att göra. Min barndoms Hammarkullen finns inte kvar.

   Problemet med politikers och polischefers försök till lösningar när det gäller utanförskap handlar om att de stirrar sig blinda på vissa områden och vissa problem och blundar för helheten. Anledningen till varför Vallda kan se nästan likadant ut som det gjorde när mina jämnåriga växte upp här är för att Hammarkullen inte gör det. En del av Sverige har tvingats till förändring för att en annan del skall kunna förbli orörd.

   Sverige är ett av Europas mest segregerade länder och de senaste tjugo åren har segregationen ökat drastiskt. Rika områden blir allt rikare och fattiga områden allt fattigare. Invandrartäta områden blir allt mer invandrartäta. De som kan lämna förortsområden gör det, de som inte kan lämna stannar kvar. Många Nysvenskars enda kontakt med etablerade svenskar är olika typer av myndighetskontakter. I andra områden av Sverige sitter människor och förfasar sig över muslimer eftersom de aldrig har träffat någon muslim.

   Rika kommuner i Sverige har under lång tid kunnat neka till att ta emot ensamkommande flyktingbarn med hänvisning till bostadsbrist medan fattiga storstadskommuner alltid har haft lediga bostäder i den typen av områden som snart ingen vill bo kvar i längre. Det har skett vissa förbättringar på senare år med en mer tvingande lagstiftning gentemot egoistiska kommuner, men det är lång väg kvar att gå mot ett solidariskt Sverige.

   Låt mig vara väldigt tydlig på en punkt. Invandringen är inte problemet. Alla ekonomiskt och socialt framgångsrika samhällen präglas av öppenhet och mångfald. För att ta ett tydligt exempel: Invandringen till Nordkorea är minimal – och därmed även mångfalden och öppenheten för nya intryck. Den typen av samhälle vill vi inte ha men det är den typen av samhälle vi får om vi helt sluter oss mot omvärlden i feg okunnighet såsom vissa politiker föreslår att vi ska göra.

   Vad det främst handlar om är hur vi tar emot människor som kommer till vårt land och hur vi fördelar resurser mellan olika områden av landet. Om vi verkligen vill minska andelen särskilt utsatta områden i Sverige så måste hela Sverige hjälpas åt. Vi har inte 15 särskilt utsatta områden. Vi har inte 23 särskilt utsatta områden. Det sättet att tänka på är helt meningslöst. Hela Sverige är tillsammans särskilt utsatt. Så fort vi tänker på ett annat sätt hamnar vi snett.

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.