Stalins Sovjet och svenskt polisväsende

Vad kan den gamla sovjetstaten under Stalins ledning ha gemensamt med svenskt polisväsende av idag? En hel del visar det sig. Inte minst vad gäller rapporterandet från gatan hela den långa vägen upp till högsta ledningen. Och likaså vad gäller vissa prioriteringar.

   Några år efter sovjetstatens sammanbrott började allt mer komma ut om hur planhushållningen och femårsplanerna fungerat, eller snarare inte fungerat.

   När ett jordbruk eller en fabrik rapporterade att de inte skulle klara den uppgjorda planen gick det till nästa instans, den lokala ledningen. Där insåg man att det skulle slå tillbaka mot dem, så de förskönade rapporten lite.

   När nästa instans, partiets distriktsledning, fick deras rapport hände samma sak där. De förskönade det hela ytterligare ett snäpp. Och så vidare upp till en regionledning som i sin tur förskönade lite till och skickade rapporten vidare till den centrala ledningen. När det hela nådde högst upp och därmed till Josef Stalin, eller i varje fall till hans närmaste, var rapporten om läget i jordbruket eller fabriken, liksom hela regionen i övrigt, helt lysande.

   Kan det möjligen vara likadant i dagens svenska polisväsende? Det ser onekligen så ut. Massor av engagerade poliser slutar för att de inte anser sig kunna göra ett bra jobb i den nya organisationen. Och allt färre brott utreds och går vidare till åklagare.

   Men när rikspolischefen framträder så får vi gång på gång höra att det nu vänder och blir bättre. Gång på gång har vi fått höra det i flera år nu. Antingen ljuger landets rikspolischef Dan Eliasson medvetet eller också har han fått rapporten som förskönats bit för bit upp i en organisation som har alltför många mellanchefer som slår vakt om sin karriär.

   Vad som också med tiden framkommit om den gamla sovjetstaten kan exemplifieras med en av flera liknande dokumenterade händelser. En fabrik får order uppifrån om att producera ett visst antal ton spik varje månad. Ledningen för fabriken väljer då att producera väldigt stora spikar av den typ som används för att spika fast slipers till tågräls.

   Därmed var det enkelt att uppfylla kravet på ett visst antal ton i månaden. Men behovet av dessa väldigt stora spikar var naturligtvis begränsat, så ordern ändrades till ett visst antal miljoner spikar i månaden. Varvid fabriksledningen la om det hela till att bara tillverka nubb.

   Dagens svenska polisväsende kan nu inom vissa områden påvisa fler utredda brott, genom att man uppifrån fått order om att koncentrera sig på mindre brott som är enkla och snabba att utreda. Och det har nu resulterat i att brott som skadegörelse, trafikbrott och narkotikabrott fått betydligt bättre uppklarningssiffror.

   Det låter ju bra att man klarar upp fler narkotikabrott men här handlar det nästan uteslutande om ringa narkotikabrott, typ att man griper någon liten påtänd pundare som därtill har några gram knark i fickan.

   Trafikbrott kan handla om vad man med stolthet visade upp i ett nyhetsinslag i TV. Ett antal poliser bevakade en rondell och stoppade alla som körde rakt igenom rondellen och inte blinkade när de körde ur rondellen. Därmed blir det väldigt många uppklarade brott.

   Det här förskönas sedan bit för bit uppåt och slutar med att högsta polisledningen går ut med att nu börjar den nya organisationen ge resultat. Ja – på samma sätt som den där sovjetiska fabriken som la om till att producera miljoner nubb.

   Högst där uppe, ovanför rikspolischefen, finns inrikesminister Anders Ygeman som är politiskt ansvarig i regeringen för polisväsendet. För några dagar sedan såg och hörde jag honom i TV där han på ett seminarium sa att svenskt polisväsende är bra. Och han mässade vidare på samma tema en lång stund.

   Om han hade pratat om enskilda poliser som gör vad de kan för att vi andra medborgare ska kunna sova lugnare på nätterna, hade jag kunnat hålla med honom fullt ut. Men nu pratade han om polisväsendet som helhet.

   En gång i tiden mässade Josef Stalin och hans närmaste om hur fantastiskt bra sovjetstaten var. Sedan föll alltihop samman och har fortfarande inte hämtat sig. Hur långt ska det behöva gå med svenskt polisväsende?

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.