Alla kan inte alltid få vara med och leka

Mitt under en boll i semifinalen av Swedish Open klev en man från Nordiska motståndsrörelsen in för att heila och skrika nazistiska slagord. Han fördes bryskt därifrån och riskerar åtal. Det är lätt att känna sympati med mannen. Hur skulle han kunna veta att det är andra regler som gäller på tennismatch än på Almedalsveckan?

   Vuxenvärlden kommer emellanåt med det fullständigt orimliga förslaget till barn: Alla måste få vara med och leka. Ambitionen är god eftersom det handlar om att inget barn ska behöva känna sig utanför, men kanske har de där raderna fostrat en nation av galningar.

   Den här galenskapen yttrar sig på många sätt men en effekt av det är en fullständigt absurd föreställning om vad demokrati är. Om ett riksdagsparti får 12,86% av rösterna så finns det de som menar att man måste ge dem politiskt inflytande – att alla måste få vara med och leka.

   Men sådan ser inte den representativa demokratin ut. Om du vill leka ensam så måste du ha mer än 50% av väljarstödet, annars får du hitta kompisar att samarbeta med. Om ingen vill leka med dig så får du leka någon annanstans. Alla kan inte alltid få vara med och leka.

   Om Sverigedemokraterna hade varit ett fotbollslag och riksdagsvalet hade varit finalen på en cup så hade de förlorat med 7-1. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle föreslå att ett fullständigt bortspelat fotbollslag måste få vara med och höja bucklan och ta del av prispengarna.

   En del hävdar att det i yttrandefrihetens namn är viktigt att Almedalen och bokmässan låter högerextrema grupper och publicister komma till tals. ”Vi ska ta debatten!” Som om debatten var någon slags lek där alla måste få vara med och leka. En affärsinnehavare kan själv välja vilka varor hon vill sälja och en bokmässa kan själva välja vilka utställare man vill ha med. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra.

   Yttrandefrihet innebär en rätt att fritt få yttra sina åsikter, inte en rätt att fritt få säga vad som helst precis var som helst och när som helst. Du kan inte kräva att få spela på Ullevi bara för att Håkan Hellström får det. ”Borde jag inte åtminstone få spela en låt?” kanske någon tänker. Nej. Alla kan inte alltid få vara med och leka.

– Om man inte lyssnar till Sverigedemokraternas och deras väljares åsikter så kommer de bara att växa, säger en del.

   Det är svårt att förstå logiken där men tanken tycks bygga på en föreställning om upprörda väljare som vill straffa makten för att de lyssnar på det parti man röstade på istället för ett annat.

   Innan Facebookgruppen Stå upp för Peter Springare hade fått Peter Springare att ställa sig upp mot sin egen grupp och fortfarande hade 200 000 medlemmar kläckte något ljushuvud ur sig att de borde starta ett nytt politiskt parti. Han hade räknat lite och kommit fram till att 200 000 röster skulle ge ungefär 3% i Riksdagsvalet. Tillsammans med SD skulle de nu kunna uträtta stordåd.

   Det är elakt att skratta åt människor. En del tycks för övrigt tro att rasister förökar sig genom delning om man skrattar åt dem. Men i det här fallet är det svårt att låta bli. För det första har vi en 4%-spärr i Riksdagen och för det andra är det ju väljare som hade röstat på SD annars som skulle kunna tänkas rösta på det här nya partiet.

   ”Vänta bara!” brukar de arga internetmänniskorna skriva. ”Ni ska få se efter valet. Då kommer ni nog att bli förvånade.”

   Nej. Vi kommer nog inte att bli det. Det spelar faktiskt ingen roll om SD får 12% eller 22% i ett Riksdagsval. De kommer nämligen inte att få vara med och leka ändå. Om inte Moderaterna och KD vill det då förstås. Men båda de partierna är på väg att utradera sig själva så fort de öppnar munnen om samarbete med Jimmie och hans kompisar. Det kanske kan bli en lek till sist, men den leken leks i så fall någon helt annanstans än på Rosenbad.

   Men vi har väl ändå ett problem om var femte svensk vill att ett parti som grundades av nazister på 80-talet ska styra landet – ett parti vars företrädare konstant ertappas med järnrörsslagsmål, rasistiska påhopp och andra dumheter?

   Jo. Visst är det så. Vi lever i ett land där arbetslösheten är rekordlåg, där tillväxten är kraftig, där jämställdheten är högst i världen, där sjukvården får toppbetyg i förtroendemätningar, liksom rättsväsendet och skolan. Ändå känner en massa människor att de inte får vara med och dela på kakan. Då har vi verkligen problem.

   Men om man påpekar att det där kan ha något med den orättvisa fördelningen av resurser i vårt land att göra så står de alltid på kö med sina hemmatillverkade kommuniststämplar. Som om kommunisterna skulle vara kända för omtänksamhet och generositet.

   Seminfinalen i Swedish Open mellan spanjorerna David Ferrer och Fernando Verdasco avbröts men kunde sedan fortsätta. David Ferrer vann och han uttalade sig efteråt:

– Han är en galning, jag vet inte exakt, men det är inte normalt att göra det som han gjorde. Om någon säger ”heil hitler” eller så, det är inte normalt.

   Tydligare än så kan det inte sägas. Alla kan inte alltid få vara med och leka och rasisterna har aldrig på banan att göra – vare sig det handlar om politikmingel, bokmingel, tennismatch eller Sveriges Riksdag. Det de håller på med är inte normalt.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.