Andreas Magnusson

Ja, andra gör också dumma saker – men nu pratar vi om högerextremism

När vi pratar om rasism och idén om att vissa människor rent biologiskt och kulturellt är mer värda än andra, så pratar vi om högerextremism och rasism. Och när vi pratar om människor som eldar ner asylboenden för att det bor människor där som kommer från ett annat land, så pratar vi om högerextremism och rasism. Så fort man tar upp saken försöker en del människor att prata om något annat. Ett klassiskt illusionsknep.

   Det finns en kommentar som ständigt återkommer (fast i lite olika skepnad) om man skriver om rasism, främlingsfientlighet och Sverigedemokrater.

   Så här går det till: Om man skriver om rasister som eldar ner flyktingboenden så säger någon:

– Ja, men flera av boendena har de eldat ner själva.

   Om man skriver om en nazist som har kört in i en folkmassa så säger de ungefär:

– Ja, men varför skrev du inget när vänsterextremisterna gav sig på människor med våld?

   Om man skriver om Sverigedemokrater som har hotat människor med järnrör så säger de något i stil med:

– Men Mona Sahlin då?

   Ja, det finns vänsterextremister på samma sätt som det finns högerextremister. Ja, det har hänt att bränder på asylboenden har startats genom ovarsamhet med eld av de boende själva. Det hör inte hit.

   När man oroas över att rasister hellre eldar ner det svenska samhällets gemensamma ägodelar (med eller utan våra gäster på plats) så är det inte brandsäkerhetskunskap man oroas över. Man oroas över det svenska hatet – den kalla råa människosynen där vissa säger sig vara mer värda än andra och dessutom tar sig friheten att med våld försöka driva igenom sitt idealsamhälle.

   Argumentationstekniken är alltid densamma och den syftar till att avleda uppmärksamheten ungefär som när en trollkarl försöker flytta våra blickar från det föremål som ska trollas bort.

   Nazisterna gasade ihjäl sex miljoner judar och nu vill de demonstrera i Göteborg. Ja, men vaddå då – ni låter ju kommunisterna demonstrera på första maj och Sossarna vill höja skatten på en flygresa till Mallorca med åttio spänn och Peter Hultqvist informerade aldrig statsministern om situationen med Transportstyrelsen.

   Fenomenet jag pratar om har fått ett namn. Det kallas för whataboutism och precis som namnet anger är det en retorisk strategi som går ut på att varje exempel på en oförrätt alltid möts med ett annat exempel på en oförrätt från någon på motsatt sida. En del känner säkert igen det från de barnsligaste bråken på dagis eller skolgårdar.

   Whataboutismen sägs vara en propagandateknik som användes av Sovjetunionen under kalla kriget. När någon i västvärlden kritiserade Sovjetunionen för något så följde responsen alltid samma mall: ”Ja, men hur är det då med” (what about) + något i västvärlden.

   Många noterade att Putin och Ryssland fångade upp den här retoriska strategin igen i samband med annekteringen av Krim. Donald Trump sägs ha lärt sig tillvägagångssättet från Putin och en del menar till och med att valframgången till stor del berodde på ett effektivt användande av denna avledningsmanöver.

   I USA sitter det därför en man på presidentposten som inte alls klarar av att se skillnaden mellan anti-rasistiska demonstranter och högerextrema våldsverkare och det beror på att han har ett följe av whataboutister att blidka – de som tänker: Ja, det var en nazist som körde ihjäl en demonstrant men demonstranterna har varit våldsamma också. Det är skrämmande att världens mäktigaste man så totalt fallit offer för en retorisk modell.

   Tanken med whataboutismen är att anklaga meningsmotståndaren för att vara en hycklare – någon som bara reagerar när den andra sidan gör fel men inte den egna. I Sverige tillämpas whataboutism flitigt av Sverigedemokraterna och deras sympatisörer.

   De tycker själva att de är sanningssägare när de uttrycker sig generaliserande eftersom de tror att varje nyanserad slutsats bygger på ett försök att dölja något. Användandet av whataboutism ser de därför inte som den enfaldiga sandlådeteknik det är utan som vass kritik av ”PK-maffians mörkläggningsförsök”.

   Whataboutismen är en slags moralisk relativism som bygger på principen ”men du gör ju också så”. I svensk politisk debatt var den fram till Sverigedemokraternas intåg relativt ovanlig. Metoden var istället vanligast mellan grälande äkta makar eller, som tidigare nämnts, bland riktigt små barn.

   Det farliga med whataboutismen är att den fungerar. Om debatten allt för mycket präglas av att människor som kritiserar högerextremism samtidigt också måste kritisera vänsterextremism så kommer automatiskt också nazismen och rasismen som hot mot samhällsordningen att relativiseras och förminskas.

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.