Ljuset i tunneln

Känner mig inte längre som boskap på väg till slakt

Asptuna. En öppen anstalt. Mitt sista steg innan utslussningen i halvvägshus. Skillnaden mot de slutna anstalterna där jag spenderat de senaste 18 åren är enorm, som att jämföra ett arktiskt klimat med en söderhavsö. För första gången känner jag mig inte som del av en boskapshjord på väg till slakt.

   Asptuna är en öppen anstalt men här finns fortfarande regler och begränsningar, skillnaden mot slutna motsvarigheter är att det här ges ett förtroende. Vi fångar får ett eget ansvar, en tillit.

   Vi kontrolleras inte av murar, höga stängsel och rakbladstaggtråd, utan av en fotboja. Detta innebär i praktiken att man med minimal planering kan klippa av fotbojan och sticka. Visst, perimeterlarmet går direkt, men om en bil eller motorcykel finns redo så kommer man undan.

   Ifall någon inom Kriminalvården läser detta så vill jag vara tydlig med att min redogörelse ovan inte handlar om ett planerat flyktförsök. Utan jag vill framhålla att vi som sitter här har förtjänat det genom god skötsamhet och annat positivt beteende och förhållandena därför är mer öppna.

   Enligt mig motiveras man till att bli en bättre människa genom att ges förtroende och ansvar. Om någon litar på mig, så vill jag inte svika den tilliten. Och precis så fungerar det här på Asptuna. Personalen här har en positiv attityd och är hjälpsamma. Alla vakter, utom två, som jag har interagerat med har varit professionella och skött sitt jobb över mina förväntningar. Jag är van vid det motsatta, alltså att två sköter jobbet och resten är rötägg.

   Här är det dessutom öppna ytor. Eget ansvar att komma i tid till sin sysselsättning. Vi låses bara in på paviljongen, inte i våra rum (för första gången benämner jag dem inte som celler). Frihet att sitta uppe hela natten och umgås, men även ansvaret att oavsett antalet timmar sömn, stiga upp på morgonen och gå till jobbet eller skolan.

   Piskan som styr oss är vårt eget samvete och ansvarskänsla, inte en uniformsklädd despot som likt en bonde föser boskapen till hagen eller slakthuset och detaljreglerar varje aspekt av fångarnas vardag. Detta är första gången under hela mitt straff som Kriminalvårdens motto ”Bättre ut” känns som mer än tomma ord.

 

   Ricard A R Nilsson  är dömd till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år. Under åren har han hunnit beta av nio universitetsexamina och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Ricard har släppt böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. I hans författande skildras ofta det brutala fängelselivet.

Följ Ricard i sociala medier:

nilsson-larancuent.com/ricards-blogg

instagram.com/nilsson_ricard

twitter.com/ricardnilsson

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.