Dick Sundevall

Skrämda poliser

Läser om poliser som inte vill arbeta i det nya polishuset i Rinkeby som ska stå klart 2019. Enligt planerna ska det finnas 240 poliser där men det har man svårt att få ihop. En ”ställföreträdande lokalpolisområdeschef” (ja, det är faktiskt hans titel) förklarar att det bland annat handlar om att poliserna är rädda för att få sina privatbilar skadade eller att de måste gå ensamma till tunnelbanan efter jobbet. Men va f-n!

   Det finns en bakgrundshistoria. Den gamla polisstationen blev utsatt för flera brandattentat. Och poliserna kunde vid ett tillfälle inte ta sig därifrån, för utanför porten ”stod fientliga ungdomar och väntade”.

   Ja, du läste rätt. Poliser med sin utbildning, sina skydd och beväpning ansåg inte att de kunde ta sig ut för att det stod ett gäng ungdomar och var hotfulla utanför. Så hur löste man problemet? Man ringde en imam från området som kom dit och skingrade ungdomarna…

   När sånt händer trissar det naturligtvis vissa krafter. Framförallt tonårskillar som därmed inte bara får för sig att de kan skrämma skiten ur ett helt polishus, utan dessutom får det bekräftat. För det är ju inte äldre erfarna tungt kriminella personer som är så korkade att de står där och skriker och exponerar sig.

   Sånt här sprider sig och det ena leder sedan till det andra. Sprängladdningar i polishusens entréer och nu senast skottlossning mot en polis och hans familjs bostad. Alltihop med övertygelsen att man därmed kan skrämma poliser. Vilket man tydligen kan.

   Naturligtvis finns det fega räddhågsna poliser som inte borde ha blivit poliser. Som inte skulle ha sökt sig till ett jobb som per definition är riskfyllt. Ett jobb där det ingår att konfrontera och gripa personer, när andra medborgare oftast kan lämna den riskfyllda platsen.

   Men samtidigt är jag övertygad om att de flesta som blir poliser, blir det för att vi andra ska kunna sova lugnare på nätterna. Och för att vi medborgare ska kunna vistas på gator och torg även efter mörkrets inbrott. Som blir poliser med den bestämda viljan att åstadkomma just det.

   Det finns andra yrken som också är riskfyllda. Att arbeta som läkare, sjuksyrra eller undersyrra på en stor akutmottagning innebär att man bland annat måste ta hand om HIV-positiva narkomaner som tänder snett och blir våldsamma. Men man gör sitt jobb och kan sedan gå hem och känna sig glad och stolt över att man gjort det och inte sprungit därifrån när det hettat till – eller ringt efter någon annan som ska lösa problemet.

   Men det förutsätter att man har chefer och underchefer som man kan lita på. Lita på deras kunskaper och deras omdöme. Lita på att vad de säger åt en att göra faktiskt är genomförbart och att man har den uppbackning som behövs.

   Under en period av mitt liv arbetade jag som brandman. I praktiken, om än inte formellt, valde vi våra befäl. Den som säger åt en att gå in som rökdykare i en övertänd villa för att leta efter barn måste vara någon som man litar på. Någon som kan jobbet utan och innan och har det omdöme som krävs. Och så var det.

   Men är det så inom polisen? Ibland kanske det förhoppningsvis är så. I varje fall lokalt – någonstans. Men befälen har i sin tur polischefer över sig. Jurister som blev polischefer samma dag som de blev poliser. Och som blev just polischefer för att de inte kunde få andra juristjobb där såväl lönen som statusen var betydligt högre. Inte kunde få juristjobb inom stora privata börsnoterade företag. Inte kunde bli åklagare eller advokater och än mindre domare.

   Om man har sådana chefer kan det vara begripligt att man inte vill utsätta sig för alltför stora risker. Om dessutom de där cheferna från rikspolischefen och neråt, sitter i TV och säger att man ska lösa problemet med angrepp mot blåljuspersonal genom hårdare straff, så lär man som vanlig polis bli än mer tveksam.

Åtgärden ska alltså sättas in efter angreppet på blåljuspersonal. Då ska man, om man får tag på gärningsmannen eller männen, straffa dem hårdare.

  • Efter att de kastat sten mot brandmän eller ambulanspersonal.
  • Efter att de försökt spränga en polisstation.
  • Efter att de kastat sten eller skjutit mot poliser.
  • Efter att de skjutit mot en polismans privata hem.

   De som kastar sten mot blåljuspersonal eller placerar sprängladdningar i polisentréer liksom de som skjuter mot poliser, vet mycket väl att om de blir gripna så kan de komma att bli inlåsta en tid. Men de har ingen aning om hur länge. Ingen aning om vad en rättegång kommer att resultera i. Framförallt har de ingen aning om hur hårt lagen tillåter domare att döma.

   Så om straffet för vad de gjort är några månaders fängelse eller ett år, tre år, fem år eller mer, påverkar inte deras handlingar. I länder där man kan få handen avhuggen om man stjäl något finns det ändå tjuvar. I Sverige har det blivit hårdare straff för de flesta brott under de senaste 10-20 åren. Har det blivit bättre av det? Känner sig blåljuspersonalen tryggare av det? Eller medborgarna i allmänhet? Tror inte det va.

   Så vad gör man då som polis? Man gör det vi nu i många år har sett att man gör – man söker andra jobb. Söker jobb där det finns kompetenta chefer. Jobb där man får vettigt betalt och där man som andra anställda kan ha möjlighet att få högre lön med tiden. Det är nu några tusen poliser som gjort just det under de senaste åren.

   Vad det istället för allt tomt prat om hårdare straff borde handla om, är att förebygga och förhindra. Vidta åtgärder som förhindrar att något händer istället för att bara stirra sig blind på vad som ska göras efter att det redan har hänt. Markera att det är staten som via polisen styr och ställer i bostadsområdena. Och att det gäller i alla bostadsområden. Att staten via polisen är starkare än både ungdomsgäng och äldre erfarna tungt kriminella personer.

   För en tid sedan var det en riksdagsman som tyckte att man skulle sätta in militärpolis i så kallade utsatta områden. Naturligtvis ska man inte göra det. Militär ska inte sättas in i civila sammanhang i ett demokratiskt samhälle.

   Men varför inte värva militärpoliser som har internationell erfarenhet, alltså krigserfarenhet, till att bli vanliga polisen. Och bilda speciella grupperingar av dessa som sätts in i områden där kriminella gäng styr. Jag tror inte en sekund att man med den bakgrunden skulle ringa efter någon som kan skingra ett gäng ungdomar som står och skriker utanför en polisstation. Jag är tvärtom övertygad om att man skulle gå ut och rensa upp. Alltså bemöta något som kan liknas vid en krigsförklaring med hur man agerar i krig.

   Men – tänker nu kanske någon. Är inte det att ta i? Det måste väl ändå gå att bland landets närmare 20 000 poliser få ihop sådana grupper. Ja, det tycker jag också. Men det är hög tid att visa det.

   Naturligtvis kommer rikspolischefen Dan Eliasson att avsättas innan riksdagsvalet nästa höst. Den nuvarande regeringen kommer inte att bjuda Alliansen på att de månaderna före valet kan basunera ut att bland det första de kommer att göra om de får bilda regering är att byta ut den nuvarande inkompetenta rikspolischefen – för sånt kan man vinna val på.

   Men det räcker inte. Det måste rensas även bland de regionala ledningarna. Misslyckas man totalt med sitt chefsjobb så ska man avsättas. Om allt färre brott klaras upp och går vidare till åklagare, däribland mord och våldtäkter, så har man misslyckats å det grövsta – och ska bytas ut. Om man därtill som central eller regional polischef sitter i TV och bara för fram tankar om vad man ska vidta för åtgärder efter angrepp på poliser, så ska man avsättas väldigt snabbt.

   För en del år sedan intervjuade jag en erfaren rånare. Han hade visserligen åkt dit med tiden men bara för ett av alla de rån han genomfört. Hans stora dumhet var att han i likhet med andra svenska rånare under en period gav sig på finska banker och värdedepåer. Därmed fick med finsk polis att göra och fick tillbringa många år i finska fängelser. Efter att han hade muckat hade han kommit fram till att det fick vara slut med det kriminella livet nu:

– För du vet Dick, sa han, hur bra gäng man än får ihop så finns det ett gäng som är starkare. Som är bättre. Som är tyngre beväpnat. Som är f-n så många fler. Och i varje fall lokalt, på vissa ställen, är bättre organiserat. Och det är polisen.

   Ja, så är det naturligtvis. Eller i varje fall borde det vara så. Det är hög tid att visa det nu. Visa att man inte låter sig skrämmas av några lokala gäng eller enskilda tokskallar. Visa att staten via polisen är starkare. Visa att det som står i polislagen om att i första hand förebygga och förhindra brott inte bara är tomma floskler. Visa att svensk polis inte bara består av rädda och lättskrämda stackare som inte borde ha blivit poliser.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.