Därför blir många våldtäktsanmälningar nedlagda

Allt för många våldtäktsanmälningar blir liggande allt för lång tid hos polisen innan de utreds. Det är oförsvarbart. Men att en del våldtäktsanmälningar blir nedlagda efter polisutredning behöver varken innebära att polisen har lågprioriterat dessa fall eller gjort en dålig utredning. Det kan helt enkelt handla om att polisens utredare, eller åklagaren, kommer fram till att det inte finns något att gå på som håller för åtal.

   För sexbrott gäller samma krav på bevis som för andra brott, vilket är en självklarhet i en rättsstat. Vi kan inte ha den ordningen att det krävs en viss grad av bevisning för rån och mord etcetera, och en annan grad vid sexbrott.

   Låt mig ta ett exempel: En ung vuxen man blir på väg hem en kväll misshandlad och rånad av en annan ung man. Han blir nedslagen och sparkad när han ligger ner. Och han blir av med mobilen och plånboken.

   Den rånade mannen tar sig hem. Han duschar och plåstrar om sina skador men gör bedömningen att inget behöver sys. Han uppsöker alltså inte en akutmottagning. Han gör det inte ens när han de närmaste två dagarna pinkar blod.

   Han funderar på att polisanmäla det hela men han gör inte det utan nöjer sig med att samma kväll som överfallet skett spärra sina betalkort och sitt sim-kort. Skälet till att han inte polisanmäler är kanske att han är rädd för att mannen som misshandlat honom då kan komma att söka upp honom och skada honom än mer.

   Eller att han inte vill gå igenom allt vad det innebär med polisanmälan och en eller flera rättegångar. Han vill kanske helst glömma alltihop och gå vidare och han kanske därtill tvivlar på att dagens svenska polis kommer att vidta några som helst åtgärder.

   Han berättar inte heller vad som hänt för vänner eller arbetskamrater och förklarar sina synliga skador med att han har ramlat och slagit sig. (Många unga män är inte så värst pigga på att berätta att de fått stryk av en annan man.) De fysiska skadorna läker vartefter och de lämnar inga ärr efter sig.

   Men det som hänt påverkar mannens liv. Han ser sig ofta om när han är utomhus och den trygghet han haft i livet har naggats i kanten. Han har blivit orolig och inåtvänd och håller sig helst hemma på kvällstid.

   Några år efter händelsen ser han i sitt bostadsområde den man som rånat och misshandlat honom. Och efter en dryg vecka ser han honom igen. Tydligen har gärningsmannen flyttat in i det bostadsområdet. Dels blir han nu rädd och dels stör det honom att gärningsmannen tycks leva ett gott liv som bland annat tar sig uttryck i att han har en lyxig ny bil. Så nu bestämmer den misshandlade och rånade mannen sig för att göra en polisanmälan.

   När han gjort det och med tiden ska höras av polisen om det som hänt, får han svara på frågor om var det hände, när det hände, och hur det gick till. Alltså var, när och hur.

   Därefter frågar polisen sannolikt om han har ett sjukintyg utifrån händelsen. Vilket han alltså inte har.

   Nästa fråga bli varför han inte polisanmälde det hela direkt efter det hade hänt? För nu har det ju gått flera år. Och mannen förklarar varför.

   Han får också frågor om han på något sätt kunde ha provocerat fram det som hände? Om han hade börjat bråka med den här mannen eller på något annat sätt provocerat fram det som sedan följde? Vilket han förklarar att han inte gjort.

   Han får sannolikt också frågor om betalkorten som blev stulna har använts efter misshandeln, vilket gärningsmannen inte hunnit med eftersom de snabbt spärrades.

   Det är att observera att ingen av de här frågorna på något sätt är kränkande, utan tvärtom är högst befogade. Det hade varit direkt fel av polisen att inte ställa de här frågorna.

   Vad händer då därefter? Kanske får mannen se bilder på kända våldsmän som slagit ner och rånat andra i samma område och sedan blivit dömda. Men utan att han känner igen någon. Han vet ju inte heller vad mannen heter eller exakt var han bor, utan kan bara beskriva honom vad gäller ungefärlig längd, kroppsbyggnad och utseende.

   Vad som händer är att han efter en tid får ett brev från polisen där det meddelas att utredningen är nedlagd. Och – det är högst rimligt. Polisen har ju inget att gå på. Att göra en brottsplatsundersökning utomhus flera år efter en händelse är sannolikt meningslöst. Och det finns varken läkarintyg, vittnen eller något annat att gå vidare med. Det är helt enkelt bättre att polisen ägnar sig åt andra brott, som är möjliga att leda fram till åtal och dom.

   Låt oss med utgångspunkt i ovanstående titta på en tänkbar våldtäkt. En kvinna blir våldtagen hemma hos sig av en man som har fått följa med henne hem en kväll. Hon känner mannen ytligt sedan tidigare via gemensamma vänner. Hon har klart och tydligt klargjort under kvällen att det inte får gå längre än till att sitta och prata med varandra. Men han våldtar henne. Hon gör motstånd och skriker men han genomför en fullbordad vaginal våldtäkt och lämnar sedan hennes bostad.

   Hon reagerar på samma sätt som den misshandlade och rånade mannen. Hon känner sig eländigt smutsig och kränkt. Hon duschar länge men åker inte in till något sjukhus för att bli undersökt.

   Inte heller gör hon en polisanmälan. Kanske för att hon är rädd för våldtäktsmannen? Eller för att hon inte vill gå igenom allt vad det innebär av att höras av polisen och rättegångar etcetera? Eller kanske för att hon skuldbelägger sig själv som lät honom följa med hem, även om hon naturligtvis inte har anledning att skuldbelägga sig för det.

   Hon har inga synliga skador. I varje fall inga som syns när hon är påklädd. Och hon berättar inte heller för någon om vad som hänt.

   Hon försöker glömma och gå vidare. Men det går inte. Hon plågas av vad som hänt. Får svårt att koncentrera sig på såväl sitt arbete som i privatlivet och blir misstänksam och avvisande så snart en man visar intresse för henne, även om det kanske bara är av vänlighet. Hennes liv har om inte blivit helt förstört så dock mycket sämre. Det har gått ut över hennes livskvalité.

   Några år senare berättar en väninna om att hon en gång i sin ungdom blivit våldtagen men inte polisanmält det. Väninnan säger att hon borde ha gjort det men att det gått så lång tid att det nu är preskriberat.

– Jag vet att det är så, säger väninnan, för jag har kollat upp det.

   Det här leder till att kvinnan som blivit våldtagen i sitt hem några år tidigare, bestämmer sig för att polisanmäla våldtäkten. Hon har turen att komma till en polisenhet där man inte låter våldtäktsanmälningar bli liggande i en hög, utan hon får direkt träffa en polis som arbetar med sexbrott och hon får redogöra för vad hon varit med om.

   Hon får då precis som den misshandlade och rånade mannen redogöra för var, när och hur. Polisen frågar om hon åkte till något sjukhus för att bli undersökt, vilket hon alltså inte gjorde. Hon får frågor om hon har kvar kläder eller något annat som kan ha lämnat kvar spår efter mannen. Sperma eller något annat där man kan försöka få fram DNA-spår. Det har hon inte. Hon har kastat allt hon hade på sig för att hon inte vill bli påmind om vad som hände.

   Men polisen har i det här fallet en fördel i jämförelse med vad som hände den misshandlade och rånade mannen. Kvinnan vet vad mannen heter och var han bor.

   Men det finns ett problem som inte gäller vid misshandel och rån, för misshandel och rån, liksom stöld, knarklangning och mord etcetera är alltid brottsligt. Medan samlag inte är brottsligt – om båda parter är med på det.

   Samlag blir ett brott, ett grovt brott, först när en av personerna klart och tydligt klargjort att hon eller han inte är med på det. Har sagt ifrån men den andra ändå genomför samlaget. Och det är olagligt oavsett graden av våld i samband med samlaget. Det är olagligt även om inget våld överhuvudtaget förekommit.

   Polisen har nu fått så mycket information att de kallar den utpekade mannan till förhör. Kommer han inte ska han hämtas av polis. Han tillstår vid förhöret att visst har de haft samlag:

– Vi känner varandra sedan tidigare och jag följe med henne hem från krogen och vi låg med varandra, säger han.

   Det finns vittnen i form av gemensamma vänner som var med på krogen och såg dem gå därifrån tillsammans. Men som inte vet vad som hände därefter.

   Vad polisen därmed har är två parters versioner som överensstämmer på många punkter. Men skiljer sig på en avgörande punkt, om samlaget var frivilligt från bådas sidor – eller om det inte alls var så. Han säger därtill att han använde kondom medan hon säger att det inte var så. Hon har dock inte blivit gravid och inte fått någon könssjukdom av det som hände, berättar hon.

   Men därutöver finns ingenting som polisen har att gå på. Inget läkarintyg och inget på den eventuella brottsplatsen som nu några år efteråt kan tyda på att den ena partens version stämmer och att den andra ljuger.

   Därmed kommer polisen sannolikt att fråga kvinnan om det kunde vara något som hon sa eller gjorde som kunde ge honom uppfattningen att hon ville ligga med honom? Det är inget kränkande i att ställa den frågan, utan helt vanligt seriöst polisarbete för att försöka utreda det hela.

   Om polisen däremot börjar fråga om hon hade så kort kjol och så djup urringning så att han kunde ha uppfattat det som att det var fritt fram, så är det kränkande. Det har inte med saken att göra. (Däremot är det inte som en del hävdar när de tar i allt de kan, att en kvinna ska kunna gå omkring naken på stan om hon så vill – för det räknas som förargelseväckande beteende och utgör ett lagbrott.)

   Så vad händer då med det här fallet? Det vore fel om polisen la ner det hela. Men en åklagare skulle troligen lägga ner det, när det hade hamnat på hans eller hennes bord och åklagaren hade gått igenom fallet. Varför? För att det inte finns någon stödbevisning som kunde bekräfta kvinnans version – och för att samlag inte är olagligt i sig.

   En del fall liknande det här har genom åren gått vidare till åtal och rätten har då haft att bedöma parternas trovärdighet eftersom det enda man har att gå på är vad de säger. Alltså en slags psykologisk bedömning. För att bli juristdomare eller nämndeman krävs ingen som helst psykologisk utbildning. Och även om de råkar ha det så brukar jurister mycket bestämt hävda att psykologi inte är någon exakt vetenskap, vilket de har rätt i. (Juridik är inte heller någon exakt vetenskap.)

   Därmed kan det komma att handla om vem som är bäst på att muntligt lägga fram sin sak. Vem är mest van att tala inför en publik? Eller om man så vill, vem som är bäst skådespelare. Det här kan leda till att en våldtagen kvinna inte bli trodd, eller tvärtom till att en man som är oskyldig döms till fängelsestraff för något han inte gjort.

   Högsta domstolen har i efterhand rivit upp en del sådana domar och understrukit att det måste finnas någon form av stödbevisning för att kunna döma någon. Det räcker alltså inte i en rättsstat med att någon påstår att någon har gjort sig skyldig till ett brott.

   Men, kanske någon invänder, varför skulle en kvinna påstå att hon blivit våldtagen om hon inte blivit det? Om man utgår från de fall där några kvinnor varje år döms för att de falskt pekat ut någon för att ha våldtagit henne, så är det vanligaste att kvinnan ifråga har psykiska problem. Ett annat skäl som framkommer är att de varit otrogna och varit rädda för att det ska komma fram. Och andra har gjort det för att försöka få ut 50 000 eller mer i skattefritt skadestånd.

   OBS: Det innebär inte att det springer omkring en massa kvinnor på landets polisstationer och falskt anmäler män för våldtäkt. Men det händer – och några döms varje år för det. Det har då gått att bevisa med klar och tydlig bevisning att det inte förekommit någon våldtäkt och i några fall har kvinnorna efter att ha blivit överbevisade erkänt att deras anmälan varit falsk.

   Man kan alltså inte döma någon bara för att någon påstår något. I varje fall ska man inte kunna göra det i en domstol. Men i olika medier går det uppenbart alldeles utmärkt att göra det. Därtill kan då den utpekade få ett mycket hårdare straff än vad en domstol kunnat utdöma även om en våldtäkt hade bedömts som grov. Han blir uthängd med namn och bild och dömd av medie- och folkdomstolen till något som i praktiken blir något av ett livstidsstraff.

   Utan tvivel är det en del våldtäktsutredningar som inte hanteras som de ska och som i en del fall skulle ha kunnat leda till att gärningsmannen blivit dömd men som nu inte blev det. Det är knappast någon tröst för den som blivit utsatt för en våldtäkt att detsamma gäller för andra brott. Till och med för mord.

   Vad ska då en kvinna göra som blivit utsatt för en våldtäkt? Jag har all förståelse för att hon då helst bara vill duscha eller bada väldigt länge. Försöka få bort både den fysiska och psykiska smuts, förnedring och grova kräkning hon utsatts för.

   Men om hon orkar bör hon uppsöka ett sjukhus och berätta vad som hänt. Och sedan själv eller med hjälp av sjukhuspersonalen göra en polisanmälan direkt. Därmed finns det en möjlighet för polisen att direkt genomföra en brottsplatsundersökning och därtill kanske få fram DNA-spår från hennes kläder och kropp. Och hon får eventuella skador dokumenterade i form av sjukhusets intyg.

   Vilket med tiden förhoppningsvis kan leda till att gärningsmannen placeras där våldtäktssmän hör hemma – bakom lås och bom. Om det sedan blir i ett fängelse eller på en rättspsykiatrisk klinik blir upp till domstolarna att avgöra.

För övrigt anser jag…

   att det tydligen bara är en typ av grupperingar som är kraftfullt emot #metoo-initiativet och det är olika rasistiska och smygrasistiska grupper som nu under några år hävdat att sexbrott bara är något som begås av invandrare. Problemet för dessa grupperingar är att #metoo sätter strålkastarljus på att det är många infödda svenska män som begår sexbrott och i största allmänhet beter sig svinaktigt mot kvinnor.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.