Lojalitet kontra solidaritet med #metoo

Söker man på synonymer till ordet lojalitet kommer "solidaritet" upp. Men det är fel. Inte minst märks det nu med #metoo-initiativet. Lojal kan man vara gentemot vänner men också mot det företag eller organisation där man är anställd. En lojalitet uppåt för att man kanske är så illa tvungen. Och det är något helt annat än solidaritet.

   Sällan har väl de här skillnaderna framstått så tydligt som med skandalen runt de aderton i Svenska Akademien och deras närmaste svans inom den den så kallade fina kulturvärlden.

   Man har varit lojal gentemot ”Klådan”, som den så kallade kulturprofilen under många årtionden haft som öknamn. Och inte minst har man varit lojal gentemot hans hustru, den framstående poeten som innehar en av stolarna i Akademien.

   Klådan har fått fara fram. Han har kränkt massor av unga kvinnor, både verbalt och i form av sitt avancerande tafsande. Inte sällan har det skett inför många vittnen. Men man har varit lojal, ”för han är ju så och han är en av oss”. Innebörden av ordet tystnadskultur har väl aldrig framstått tydligare.

   Men har de aderton varit solidariska? Nej, definitivt inte. För i så fall hade man varit solidarisk med alla kvinnor som blivit utsatta för Klådan. Ofta unga sköra utsatta kvinnor, som inte haft kraft att säga ifrån.

   Att ta itu med Klådans framfart. Säga ifrån. Ta ifrån honom möjligheten att använda sig av Akademiens lägenheter i Stockholm och Paris för att begå sexuella övergrepp och när så varit möjligt, polisanmäla honom – det hade varit ett uttryck för solidaritet med offren för hans framfart.

   Den solidariteten med de utsatta, med offren, hade varit den direkta motsatsen till den lojalitet till Klådan som de aderton och deras svans i all sin ömklighet har visat upp.

   Ingen ska få mig att tro att de aderton och deras svans varit helt ovetande om Klådans framfart under flera årtionden. Inte minst nu när Akademin klargjort i ett pressmeddelande att:

   det under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande.

   Och det ska man alltså kommit till insikt om först efter att DN och andra medier avslöjat det hela. Tror inte det va.

   Solidaritet är vad tusentals och åter tusentals kvinnor, inom olika yrkesgrupper, visar med de kollegor som blivit utsatta och sexuellt kränkta av svinaktiga män – som alltför ofta har varit deras chefer.

   Många av dessa kvinnor som solidariskt ställt upp och skrivit under upprop kunde istället av ”lojalitet” ha duckat och smugit undan. Och därmed istället varit lojala gentemot sina chefer och sin teater. Eller av lojalitet till den advokatbyrå, åklagarkammare eller domstol där de är anställda. Men de valde istället att solidariskt ställa upp för de kollegor som blivit utsatta.

   Det finns en lojalitet som är motsatsen till att vara en god medmänniska. Motsatsen till att vara en visselblåsare som sätter strålkastarljuset på oegentligheter av olika slag, även om det kan kosta en såväl karriär som de man trodde var ens vänner.

   Det har talats och skrivits i #metoo-diskussionerna om att vi män måste uppfostra våra söner till att visa kvinnor respekt och inte ta oss några friheter. Det är en utmärkt uppmaning.

   Min pappa lämnade mamma vid entrén till sjukhuset när jag skulle födas och satte sig på en krog med sina vänner. Och när mamma fick tag på honom över telefon och berättade att de fått en son bjöd han laget runt.

   Och visst kunde han komma med skämt i stil med, ”dåliga fruntimmer det är bra fruntimmer det”. Men han var en man av sin tid. Han hade inte kommit in i förlossningssalen om han så försökt slå sig in. Och varken han eller någon i hans omgivning hade någonsin hört talas om en pappa som bytte blöjor på sina ungar.

   Dock var han, när jag kommit upp i könsmogen ålder, noga med att inpränta i mig att behandla tjejer och med tiden kvinnor med respekt. Att aldrig bruka våld mot en kvinna och aldrig tränga sig på om hon inte ville. En av många tänkbara situationer som han återkom till var:

– Om du ska träffa en kvinna på en krog så se till att vara där i god tid före henne. Annars kommer hon att sitta där ensam och bli antastad av diverse berusade svin.

   När han och jag träffades under mina tonår, vilket bara hände några gånger om året eftersom han och mamma skiljdes när jag var två år och vi därefter inte bodde i samma stad, hade jag varje gång massor av frågor.

   Det var genomgående frågor om varför det är eller blir si eller så med tjejer. Oftast handlade det om varför jag blev nobbad de gånger jag själv tyckt att min uppvaktning varit så väldigt föredömlig.

– Du måste ju förstå att du aldrig kan tjata dig till att någon ska tycka om dig, svarade han. Antingen klickar det ömsesidigt eller också blir det inget. Och om du tycker att du inte förstår dig på kvinnor så är du varken den första eller sista killen som upplevt det.

   Han var bra pappa. Att han levde som han lärde gjorde det hela ännu bättre. Har funderat ibland på om jag fört tillräckligt mycket av det där vidare till min son. Men att ibland känna sig otillräcklig ingår i det paket som benämns föräldraskap. Mig veterligen har han dock aldrig betett sig svinaktigt mot kvinnor.

   Däremot har det hänt att någon av döttrarna ringt när de varit på väg hem från T-banan eller någon buss och bett mig komma och möta henne, eftersom någon man följer efter henne. Varje gång har jag rusat ut för att möta upp men tursamt nog inte ertappat någon med att ge sig på någon av döttrarna. Tursamt – för att det sannolikt inte skulle ha hållit inför domstol när jag i efterhand skulle ha försökt försvara och förklara alla skador på mannen ifråga.

   #metoo har varit och är en väckarklocka för många av oss män. Visst har jag vetat att en del män beter sig svinaktigt mot kvinnor. Men inte insett omfattningen.

   Inte fattat att det uppenbart är alltför vanligt att på ytan välordnade och inte sällan framträdande män har använt sin maktställning för allt från tafsande till direkta våldtäkter.

   Det har varit enkelt att på nätet få fram vem Klådan är. En normalbegåvad tioåring kan snabbt leta fram honom utifrån vad han eller hon kunnat läsa i bland annat DN. Och då bland annat kunnat hitta bilden, på hans företags Facebooksida, där han tar emot den kungliga medaljen av kulturministern. Själv blev jag förvånad över att han på bilden faktiskt även ser ut så som ”fula gubbar” brukar framställas i filmer.

   Funderade på att lägga ut den bilden som illustration till den här krönikan eftersom hans namn redan är ute här och där på nätet. Och till och med har nämnts i Sveriges Radio. Men hur viktigt #metoo-initiativet än är så har det redan varit alldeles för mycket av medie- och folkdomstolar i omlopp.

   Låt oss hoppas att det lugnar ner sig med uthängningar i olika medier. De rena lynchstämningar med mordhot och liknande som förekommit riskerar att i längden slå tillbaka mot det viktiga #metoo-initiativet.

   En del helt oskyldiga har redan drabbats och blivit misstänkta för sexuella övergrepp med avstängningar från sina arbeten som följd, när det faktiskt handlat om något helt annat. Det ska jag konkret återkomma till i artiklar framöver.

   Att det finns män som uppför sig svinaktigt har vi vetat länge. Att de var så många och att det är så vanligt har förvånat såväl mig som många andra män i min omgivning. Inte minst därför har #metoo-initiativet varit något oerhört bra som rimligen måste leda till förändringar.

   Men därmed kan inte påståenden i allmänhet från kvinnor ses som bevis och avkunnade domslut och resultera i medie- och  folkdomstolar där människor hängs ut hur som helst. Att det finns män som uppför sig svinaktigt mot kvinnor och uppenbarligen i större utsträckning borde polisanmälas, dömas och låsas in – det gör inte alla kvinnor med någon sorts automatik till helgonlika sanningsvittnen.

För övrigt anser jag…

   att det är väldigt bra att #metoo fått sånt genomslag och så stor medieuppmärksamhet – men nu är det tydligen vilka artister som ska vara med i Mello, som är den högst rankade ”nyheten” på landets riksredaktioner .

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.