Emmanuel Macron

Lagstiftning mot falska nyheter är en farlig väg

Den liberala politikens starkast lysande stjärna, Frankrikes president Emmanuel Macron, valde att i sitt nyårstal propagera för en lag som förbjuder spridning av falska nyheter – särskilt i valtider. Det verkar kanske sunt och klokt men låter det inte också som något som hade kunnat föreslås av Putin eller Erdogan?

    ”När förtroendet för pressen rubbas, så är den liberala demokratin måltavla och då är det statens ansvar att agera. Därför ska vi aktivera den juridiska apparaten för att skydda demokratin från falska nyheter.”

   Så uttryckte sig den franske presidenten och det är lätt att förstå bakgrunden till hans agerande. Det kan knappast ha undgått någon att ryska intressen påstås ha styrt eller försökt styra de politiska valen i flera länder däribland Frankrike. Slutsatsen han drar finns det desto mer att säga om. Låt oss återkomma till det.

   Falska nyheter. Pressen kan rapportera om det som verkligen sker men de kan också hitta på. Sådana påhitt tycks allt vanligare. Människor som inte förstår vad en krönika är anklagar titt som tätt krönikörer för att inte vara objektiva – det är inte det jag pratar om. Jag pratar om medvetna försök att i nyhetsskildring manipulera sanningen.

   Den här texten är en krönika. Det syns klart och tydligt och då vet du som läsare att texten förmedlar skribentens högst subjektiva analys av ett aktuellt fenomen. Krönikor kan bemötas och kritiseras. Lurigare är det med förment objektiva nyhetstexter där sanningen vinklats med hjälp av urval och bortval.

   Det här sker bland annat i publikationer som är högerextrema eller vänsterextrema, men det är mer spritt än att man kan identifiera vissa enskilda publikationer som fejktidningar. Texterna sprids sedan vidare till vanligt folk genom delningar på Facebook och Twitter, vrids till några varv i olika diskussionsforum och vips har en ny verklighet skapats.

   Frågar man personer på den yttersta högerkanten så är Paragraf fake news eftersom vi i krönikor och granskande texter aktivt motarbetar rasism. Vi är av den bestämda åsikten att rasism alltid är fel. En del håller inte med oss. De tycker inte ens att det är rasism att bränna upp byggnader för att det bor invandrare i dessa byggnader. För dessa människor är i princip ingenting rasism och hatet som riktar sig mot människor av en annan hudfärg än deras egen ser de inget större problem med.

   Vi tycker att de har fel och vi säger det tydligt. Så Paragraf är inte neutrala. Vi har inte det anspråket. Ingen publikation är neutral, men den kan vara mer eller mindre saklig.

   Vad man bedömer som en sanning är i slutänden avhängigt av vem man själv är och vilket perspektiv man intar, men det innebär inte att sanningen är helt igenom godtycklig eller att pressen borde få hitta på rena lögner i syfte att driva opinion.

   Det kan vara svårt för en läsare att avgöra vad som är fejk och vad som faktiskt är sant. Oftast är det nämligen inte frågan om rena lögner utan kraftigt undanhållande av viss information i kombination av framlyftande av annan. Värdeladdade ord och små planterade detaljer kan användas för att styra läsaren åt ett visst håll.

   Alternativa fakta letade sig in på nyordlistan 2017. Det gjorde även killgissa och postfaktisk liksom viralgranska. Faktum är att mer än 10% av de senaste nyorden handlar om svårigheten att skilja fakta från åsikter. Det säger ganska mycket om vår tid.

   Mediala lögner är ett gissel. I dessa virala tider kan en armé av skribenter klona sig själva och driva valrörelse med mångfaldigad kraft.

   På Facebook har de gärna en motorcykel eller något annat föremål som profilbild och man känner igen dem genom att deras konto är relativt nystartat och att alla deras Facebookposter tycks handla om invandrare och brottslighet eller varför Stefan Löfven är så dum och varför Jimmie Åkesson är så bra.

   Emellanåt dyker de även upp på Paragrafs diskussionsforum och förgiftar diskussionen med sina dumheter innan de hinner spärras.

   En del anhängare av det fria ordet tycker att man ska låta alla tala fritt. Problemet är att man då kan hålla igång en diskussion där en person ensam orkestrerar hela samtalet med sina påhittade identiteter. Det demokratiska samtalet blir därigenom odemokratiskt. Att se till att alla följer de demokratiska spelreglerna är inte censur det är att värna demokratin.

   De där påhittade personerna antar förresten gärna kvinnonamn. Då heter de oftast ganska fantasilösa namn som Maria Andersson eller Anna Johansson och har blonda profilbilder som alltid avslöjar sig som stulna genom en enkel bildsökning på Google.

   På sociala medier är det ändå relativt enkelt. I ett diskussionsforum kan administratören som sagt spärra falska konton och stänga av människor som använder nätet för hatpropaganda. När det gäller fria publikationer är det svårare. Om någon vill skriva något och andra vill dela det så står det dem fritt att göra så.

   Macron vann det franska valet i höstas. Tack vare det franska valsystemet kunde alla motståndare till populistisk högerextremism låstas som att Frankrike var landet där inskränktheten stoppats av förnuftets röst trots att främlingsfientliga krafter är ytterst starka även i Frankrike.

   I sann upplysningsanda skulle Macron förena röster från höger till vänster och göra den parlamentariska demokratin till kompromissernas högborg.

   Och så kom då det där nyårstalet som visade vem Macron egentligen är. Frihetens förkämpe visade sig i själva verket förespråka statlig censur. Steget till bokbål är faktiskt inte särskilt långt.

   Rena lögner och förtal regleras självklart av vanlig lagstiftning men det Macron är ute efter är alltså inte en lagstiftning som i efterhand håller förtalsspridare ansvariga. Han vill att staten i demokratins namn ska ägna sig åt censur.

   Statens uppgift ska, enligt Macron, vara att ta bort webkonton som sprider texter man bedömer som falska, att ta bort information och stänga användarkonton.

   Jag tycker att Macron allvarligt har missförstått statens roll i en liberal demokrati och jag tror att han allvarligt underskattar medborgarnas förmåga att själva avgöra vad som är sant och falskt.

   Det obehagliga med Macrons väg är att den inte har någon tydlig början och något tydligt slut. Var ska gränsen gå för vilka nyheter som anses vara falska? Till sist finns risken att allt som kommer från oppositionellt håll betraktas som falskt. Och där någonstans har den liberala demokratin upphört att vara en liberal demokrati.

   Det finns bättre vägar att gå. Ett av nyorden för 2017 var alltså viralgranska, vilket handlar om att kritiskt granska information som i stor hastighet sprids på nätet.

   I Sverige har Jack Werners mediegrupp Viralgranskarna gjort enormt mycket för att förmedla kunskap om falska artiklar som sprids på nätet. KIT har med utmärkta små filmer gjort en liknande folkbildande insats.

   I skolorna lärs källkritik ut där vi metodiskt lär eleverna att reflektera kring sådant som beroendekriteriet (till exempel hur fristående källan är från en viss politisk riktning), tidskriteriet (är informationen verkligen aktuell?), tendenskriteriet (i vilken utsträckning kan källan tänkas vilja påverka läsaren i en viss riktning?).

   Källkritik ingår på olika sätt i samtliga gymnasieskolans kurser men tas specifikt upp inom ramen för svenskämnet och Samhällskunskap.

   Ett bra sätt att fundera över hur fristående en källa är från en viss politisk riktning är att se hur politiker granskas. Granskas socialdemokratiska politiker hårt även i en socialdemokratisk tidning så är det ett gott tecken. Granskas sverigedemokratiska politiker hårt även i en sverigedemokratisk tidning så är det ett gott tecken. Har ni förresten någon gång sett det ske?

   Det är också ett gott tecken om publikationen har krönikörer som tycks ha vitt skilda åsikter och politisk färg. Det tyder på högt i tak.

   Om en tidning som gör anspråk på att syssla med heltäckande nyhetsrapportering bara skriver om frågor som till exempel vill koppla ihop invandring och brottslighet så är det tydligt att de inte sysslar med heltäckande nyhetsrapportering utan strikt opinionsbildning – eller propaganda om du så vill.

   Fejkade nyheter och påhittad sanning botas inte bäst med statliga ingripanden utan med vanlig hederlig folkbildning. Det är kanske typiskt en lärare att säga det men kunskap är makt. Genom att kritiskt granska källor undviker vi att själva bli lurade till att bli en bricka i någon annans politiska spel.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.