Låt dem inte skrämmas

När jag läser kommentarer till olika artiklar och krönikor på Para§rafs Fb-sida, förvånas jag över en återkommande företeelse. Många vuxna män, att döma av porträtten de satt ut på sig själva, framstår som tonårskillar när de vädrar sina åsikter. Försöker visa hur tuffa och hårda de är. Lite som Hanif Bali och Joakim Lamotte och för den delen även Trump och Nordkoreas diktator Kim Jung Un.

   De tycks som om de med barnsliga omogna röster försöker ge ett intryck av att:

– Jag är så väldigt tuff och hård! Det är jag ju faktiskt ju…

   Det blir minst sagt patetiskt med vuxna män som uppenbarligen mentalt aldrig kommit ur tonåren. Istället för att bemöta argument med fakta blir det något av det lilla barnets skrikande till en jämngammalt litet barn:

– Du är så dum! Jag vill inte leka med dig!

   I Hanif Balis fall blir det:

– Käften batikhäxa!

   Eller när Högsta domstolens justitieråd efter moget övervägande och med omfattande juridiska kunskaper, kommit fram till något som inte passar den i all mening lille Hanif. Då blir Halifs omogna kommentar:

– Jävla syltryggar!

   Undersökningar har till och från genom åren visat att cirka hälften av pojkarna i gymnasiet vill återinföra dödsstraff i Sverige. Sånt kan man ha överseende med. De är unga och har en inte fullt utvecklad hjärna. Därtill försöker de leva upp till vad de tror är manligt och tufft. (Däremot kan man ju fundera över den undervisning de har fått i skolan under 10-12 år.)

   Men när vuxna män vädrar liknande tankar, när vuxna män anser att vad de kallar ”grova brottslingar” över lag ska avrättas eller låsas in för resten av livet, blir det konstigt och lite sorgligt. Det handlar om vuxna män som inte förstår att de ropar efter en medeltida lagstiftning i Sverige.

   När då någon av våra läsare bemöter dem med att man i till exempel Sovjet och USA har väldigt mycket hårdare straff och längre fängelsetider – men samtidigt har mycket mer grov brottslighet i förhållande till antalet medborgare än vad vi har i Sverige, svarar de något i stil med:

– Men jag tycker ändå att…

Alltså:

– Jag tycker att du är dum!

   Och tycka får man ju. Det är tillåtet att till och med vara övertygad om något som är helt uppåt väggarna. Man kan om man så vill hålla med den där SD-medlemmen som nyligen basunerade ut att det som hände på Drottninggatan med Akilov som fanatisk mördare, egentligen var en judisk konspiration med skådespelare. Och att ingen hade blivit dödad…

   Ska det vara så svårt för de rädda små hatarna att hålla reda på vilka man ska hata mest?

   Låt mig hjälpa till. Så här är det: Om man är medlem eller sympatisör till SD så hatar man muslimer. Då är det tillåtet, i varje fall internt, att kasta hur mycket skit som helst på muslimer. Och skylla allt negativt, inklusive personliga tillkortakommanden, på muslimer. Om det man framför är sant eller om det är fake news har ingen betydelse. Men man får absolut inte kasta skit på judar om man är SD:are.

   Det går däremot alldeles utmärkt om man är medlem i, eller anhängare till, Nordiska Motståndsrörelsen. Där och då ska allt vara judarnas fel. Det utgör hela deras livskraft. Där går det i och för sig även att hata muslimer och invandrare i största allmänhet – men judarna är huvudfienden om man är NMR:are.

   Det där ska väl inte vara så svårt att hålla reda på, även om man mentalt är kvar i 15-årsåldern?

   Inom psykologin är psykologer oeniga om mycket. Men att det här egentligen handlar om rädsla tycks man vara helt överens om. En rädsla man försöker dölja bakom en ytligt kaxig och aggressiv attityd. Och rädsla är just vad SD spelar på. Fiskar röster med.

   En del av SD:s medlemmar och anhängare har i sin omfattande rädsla till och med fått för sig att vi står inför en systemkollaps i Sverige. Alltså hjärnspöken som inte har någon förankring i verkligheten.

   Det ska dock inte förnekas att även finns andra riksdagspartier som spelar på denna rädsla. Inte minst under ett valår.

   Nyligen kom redovisningen av den årliga nationella trygghetsundersökningen. Det är att observera att den inte handlar om antalet anmälda brott, utan personligt upplevda brott. Det påverkas alltså inte av att medborgarna alltför ofta inte kommer fram på polisens telefon. Undersökningen visade två saker:

  1. Oron för brottslighet ökar i Sverige.
  2. Brottsligheten ökar inte i Sverige.

   Vad som däremot ökar väldeliga är mediers rapportering om brottslighet. Det blir också allt vanligare att framträdande politiker mal på om den ökande brottsligheten – medan den alltså inte alls ökar. Så här ser det ut när man har analyserat siffrorna för 2016 års nationella trygghetsundersökning:

5,6 procent av befolkningen har upplevt att de utsatts för hot. Hot kan handla om allt från mycket allvarliga hot till att någon på en skolgård sagt till en annan att han ska slå honom men sedan inte gjort det.

5,5 procent har upplevt att de trakasserats. Kan naturligtvis handla om allvarliga trakasserier. Men även om sånt som inte är olagligt utan snarare handlar om olämpligt uppträdande.

4,3 procent har uppfattat att de råkat ut för bedrägeri. Så kan det ju faktiskt vara och bedrägeri är olagligt. Men man kan ju också rent subjektivt tycka att man blivit bedragen när man köpt en vara som inte levt upp till vad man trott att den skulle göra.

2,7 procent anser att de blivit misshandlade. Kan handla om mycket grov misshandel som ska resultera i några års fängelse. Kan även handla om en örfil.

2,4 procent anser att de utsatts för sexualbrott. Samma sak här. Kan handla om grov våldtäkt där någon ska låsas in på många år om den grips och lagförs. Men det kan också handla om något som är olämpligt och vulgärt men inte olagligt.

1,4 procent har råkat ut för personrån. Rån är ett grovt brott med hårda straff. Men alltså något som 98,6 procent av befolkningen inte råkade ut för under det året.

   Missförstå mig rätt, brottsligheten ska ner. Polisväsendet måste börja fungera igen. De som begår brott ska gripas och dömas. Även det som i laglig mening inte ses som ett speciellt grovt brott, kan för den enskilde som råkar ut för det vara skrämmande och få konsekvenser för hans eller hennes livskvalité under många år framöver.

   Med det sagt, brottsligheten är inte hög i Sverige i internationell jämförelse. Vi svenskar behöver inte resa så värst långt bort för att kunna se hur man har galler för fönstren i vanliga bostadshus. Alltid på nedersta våningen och inte sällan hela vägen upp våning för våning.

   Äldre människor i Sverige, framförallt äldre kvinnor, brukar i olika undersökningar vara de som är mest rädda för att bli utsatta för brott. Samtidigt utgör de en av de grupper som utsätts för minst antal brott.

   Tonårskillar och unga män är minst rädda (säger de). Men de utgör den grupp som löper störst risk att råka ut för olika brott. Inte minst misshandel och personrån.

   Den senaste nationella trygghetsundersökningen visar att nästan en tredjedel av befolkningen (29 procent) oroar sig i stor utsträckning över brottsligheten i Sverige. De är alltså mer eller mindre rädda för vad de kan råka ut för. Detta alltså medan undersökningar om brott som drabbar vanligt folk, visar att ytterst få procent av befolkningen råkar ut för sådana brott.

   I Sverige mördas lite drygt hundra personer varje år. Så har det varit de flesta år. Men den stora skillnaden är att för 60-70 år sedan var vi cirka sju miljoner invånare i Sverige. Idag är vi tio miljoner. Och idag utgör en större del än tidigare av de som mördas, personer ”som är kända av polisen” som det brukar heta.

   Mord utgör ett fruktansvärt brott och i konsekvens med det kan det hårdaste straff vi har utdömas för mord. Men det är alltså, trots alla rubriker om skjutningar, inte mer än 0,001 procent av befolkningen som blir mördade varje år.

   I till exempel Venezuelas huvudstad Caracas, med cirka tre miljoner invånare, begås lika många mord en vanlig helg som under ett helt år i hela Sverige. Och då är Caracas ändå inte värst vad gäller antalet mord i förhållande till antalet invånare.

   Om vi går till våra grannländer så begås det fler mord per invånare i Finland än i Sverige. Och de flesta huvudstäder i Europa är farligare än Stockholm att vistas i.

   Att Sveriges invånare är oroliga och rädda för att bli utsatta för brott ska naturligtvis inte nonchaleras. Och det fungerar självklart inte att bara rakt av att säga åt människor att vara mindre rädda.

   Men tveklöst är mycket av den där oron och rädslan obefogad. Att då spela på, och fiska röster med, en i stora stycken obefogad oro och rädsla och därmed öka på oron och rädslan – det är faktiskt att aktivt arbeta för att människors livskvalité ska sänkas.

   Det kommer vi att få se mycket av i den kommande valrörelsen. Mycket mer än vad vi redan har fått se och höra. För tveklöst kan politiska partier fiska röster genom att spela på människors oro och rädsla. Det har om inte annat SD:s tidigare framgångar visat med alla tydlighet.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.