Andreas Magnusson

Borde vi inte sätta stopp för massutvandringen?

2015 är känt som året då invandringen till Sverige exploderade. Aldrig sedan 1992 har vi haft fler asylsökande än just det året. Vad få människor känner till är att 2015 också var ett rekordår för utvandringen. Människor lämnade det här landet som aldrig förr.

  1944 utvandrade 549 personer från Sverige. År 2015 utvandrade hela 55 813 personer. Det är en ökning på lite drygt 10 000%. Under samma period ökade även invandringen ordentligt men där handlar det om en betydligt mer blygsam ökning på strax över 900%.

  Det är egentligen inte så konstigt att människor flyttar runt mer nu än vad vi gjorde på 40-talet. Vi lever i en betydligt mer globaliserad tid och mitt under pågående världskrig var få svenskar villiga att lämna landet.

  Sverige hade alltså en minimal utvandring men också en ganska blygsam invandring. 1942 kom det bara lite drygt 3000 invandrare och åren däromkring var det inte jättemånga fler. Vi lämnade inte landet och få människor lämnade sina länder för att komma till oss.

  Sverige har alltså sedan dess förändrats på två sätt. Vi har blivit ett land som man söker sig till, men vi har också blivit ett land som man söker sig ifrån.

  Men var är alla massiva protester mot utvandringen? Var finns de politiska partier som lockar till sig missnöjesröster genom att skylla allt på utvandringen?

  För nog tar utvandrarna med sig kunskaper och kapital som det här landet har gett dem. Vi borde prata mer om den förlusten.

  En småberusad svensk 18- eller 19-åring har, enligt uträkningar från svenskt Näringsliv, kostat samhället närmare tre miljoner kronor när hon står på ett lastbilsflak i vita kläder och skriker sig hes om hur jävla bra hon är.

  Skulle denna unga människa lämna landet för spännande äventyr på andra platser så har hon med andra ord lurat av oss tre miljoner. Vi fick utgifterna men inga intäkter.

  Med invandrarna är det tvärt om. Särskilt de ensamkommande som nästan är vuxna. Där tar födelselandet den ekonomiska smällen och vi kan casha in under förutsättning att vi har vett på att sätta människor i arbete.

  Vi borde också prata mer om att skatteflykten kostar EU 1000 miljarder euro varje år, vilket är ungefär hundra gånger mer än de samlade flyktingkostnaderna.

  Att se till att människor och företag betalar skatt i sina länder har alltså hundra gånger större effekt än att strypa invandringen. Flykten av ekonomiskt kapital och humankapital är på riktigt ett stort problem.

  För att vi ska få lite historiskt perspektiv på in- och utvandring så får vi söka oss till den klassiska utvandringstiden.

  På 1860-talet drabbades Sverige av flera svåra missväxtår. De här problemen kulminerade under 1880-talet. Rent politiskt hade vi ett system med inkomstbaserad rösträtt vilket gjorde att människor som bokstavligt talat svalt ihjäl inte kunde vara med och påverka samhället.

  Utvandrarna begav sig i stor skala till USA och den här perioden kallas för massutvandringens tid. Men inte ens under rekordåret 1887 utvandrade fler personer från Sverige än vad det gjorde 2015.

  Var finns samtidens Vilhelm Moberg? Vem skriver realistiska romaner om den väldiga ström av människor som söker sin lycka på andra platser – de som börjar om på nytt i militärdikaturens Thailand, soliga Spanien eller högerextrema Ungern? Vem gör Kent Ekeroth till samtidens Karl-Oskar?

  Och hur länge ska vi låta utvandrarna vistas i det andra landet innan vi inte längre släpper in dem vid Öresundsbron eller på våra flygplatser vid Sverigebesök? Jag menar, någonstans måste vi väl ändå dra gränsen om vi ska vara konsekventa?

  Ett förslag skulle vara att börja prata om första och andra generationens utvandrare. Man kan då tänka sig att om någon har lämnat landet och varit borta i mer än ett halvår så stämplas även denna persons barn som utvandrare.

  Första och andra generationens utvandrare måste ställa upp på våra svenska värderingar innan vi kan välkomna dem fullt ut. Man skulle kunna tänka sig språktest och kulturtest där de bevisar att de fortfarande förtjänar att emellanåt få andas svensk luft med sina utländska andetag.

  Tänk er en svensk kvinna som kommit hem efter ett par år utomlands. Hur vet vi att hon inte blivit gravid med en icke-svensk och smugglar in denna invandare i magen? Kanske borde vi genomföra ultraljud vid gränskontrollerna.

  Eller hur vet vi att den utvandrade svenske man som över midsommar besöker Sverige med sin tjugo år yngre thailändska kvinna inte har för avsikt att bara lura in fler invandare i landet?

  Kan vi verkligen acceptera att slösa skattemedel på människor som sedan flyr landet istället för att stanna kvar och göra rätt för sig? Borde inte utvandrarna betala tillbaks för sina förskolekostnader, grundskolekostnader, vägslitage, sjukvårdskostnader och så vidare? Vi har ju inte råd att hjälpa alla. Vi måste ta hand om våra egna först.

  Eller kan man tänka sig att vi kapitulerar inför det faktum att vi lever i en tid då rörelserna mellan länder är större än någonsin. Vi kanske får acceptera att lite drygt 50 000 svenskar varje år lämnar landet och trösta oss med att mer än dubbelt så många varje år kommer hit. Det är kanske, när allt kommer omkring, lika befängt att uppröras över utvandring som det är att uppröras över invandring.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.