”Du borde aldrig släppas fri!”

Snart är det dags för utslussning. Mitt sista år under Kriminalvårdens konstant vakande öga. Därefter villkorlig frigivning efter 20 år i fängelse. Men hur kommer livet i frihet att bli? Vilka hinder möts jag av? Är jag redo för den mediala uppmärksamheten? Kommer mina nära och kära hamna i blåsväder? Alla dessa frågor och mycket mer upptar mina tankar för tillfället. Och även om det mesta är spännande och glädjande, så finns det en del som oroar mig.

   Om cirka fem månader är det dags för min utslussning till frihet via halvvägshus. Då kommer jag sakteligen att börja jobba som journalist.

   Mitt dagliga sociala umgänge utgörs då av annat än medfångar och vakter. Min mobiltelefon och dator med tillhörande Internet kommer hela tiden vara tillgängligt. Bara att folk kan ringa upp mig istället för att jag hela tiden måste ringa dem underlättar. Samtidigt vet jag att min utslussning och efterföljande villkorliga frigivning kommer att medföra kritiska åsikter bland många.

   Redan idag känns jag ibland igen på gatan under permissioner. Vid mer än ett tillfälle har det hänt att någon främling kommit fram till mig och sagt något. I de allra flesta fall har det faktiskt varit positiva kommentarer. Första gången det hände var när jag var ensam i Motala under min tredje eller fjärde dagspermission.

   En tjej i 30-årsåldern kom fram och sa att hon tidigare arbetat inom Kriminalvården och att hon läst ett par av mina böcker, särskilt mycket tyckte hon om ”En livstidsdömds dagbok”, där jag berättar om ett år på säkerhetsanstalten Tidaholm. Vi hade ett kort men trevligt samtal. Och ja, hon gav mig sitt telefonnummer.

   Betydligt otrevligare var det under min första dagspermission till Skåne. När jag väntade på tåget för att åka tillbaka till anstalten kom en dam i 60-årsåldern och frågade om jag var Ricard Nilsson. Ja, svarade jag tvekande. ”Dig borde de inte släppa ut. Du borde aldrig släppas fri!”, fick hon ur sig och stormade därifrån. Chockad tittade jag på hennes ryggtavla som försvann i folkmassan. Min blick for runt för att se om någon annan hört vad hon sa, men ingen verkade ha tagit någon notis.

   Dessa och flera liknande händelser, har jag inte berättat om för någon förrän nu. De finns med i mina dagboksanteckningar, men inte ens min syster eller bästa vänner vet om dessa. Vet inte riktigt varför jag har hållit allt hemligt. Jag brukar berätta om allt för de som står mig nära. Tror det handlar om att inte vilja oroa dem. Nu när jag närmar mig en sorts minifrigivning via halvvägshus, så börjar jag tänka mer på att det finns de som känner igen mig och hur detta kan påverka mig och de som står mig nära.

   Det är inte så att jag är orolig för mig själv. Faktiskt inte alls, däremot oroas jag för de som står mig närmast. Jag vet att en del redan fått utstå skit på grund av deras nära vänskap med mig. De ifrågasätts av personer i den egna umgängeskretsen. Jag önskar att allmänheten kunde inse att jag inte är samma person som begick morden för snart två decennier sedan. Man måste skilja på gärning och gärningsman.

   Mitt brott gör att jag aldrig kan gömma mig, en googling av mitt namn avslöjar alla mina mörkaste hemligheter. Därför har jag valt att vara offentlig genom mitt författarskap och journalistiska skrivande. Bättre att äga det jag gjort och vara ångerfull, än att försöka vara inkognito. Men hur kommer detta att bli i praktiken när jag blivit fri? Jag vet inte. Det viktigaste är att de som står mig nära inte drabbas.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Ricard A R Nilsson  är dömd till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år. Under åren har han hunnit beta av nio universitetsexamina och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Ricard har släppt böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. I hans författande skildras ofta det brutala fängelselivet.

Följ Ricard i sociala medier:

nilsson-larancuent.com/ricards-blogg

instagram.com/nilsson_ricard

twitter.com/ricardnilsson

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.