Ann Heberlein

Så vill Ann Heberlein krossa public service

2018-04-30

Visst är du väl sugen på att se på ett TV-program som leds av en människa som privat är helt fri från åsikter? Visst vill du väl lyssna på en radioröst tillhörande någon som aldrig någonsin har tagit ställning i en enda politisk fråga? Visst vore det väl fint om dina barn undervisades av en samhällskunskapslärare som aldrig vare sig röstat i ett politiskt val eller undvikit att göra det?

   Jag misstänker att du rent instinktivt tänker att den där programledaren känns extremt menlös, att radioprataren känns antingen som en vindflöjel eller som världens tommaste människa. Och läraren – ja en sådan människa finns ju inte ens.

   Ändå är det precis det här en del människor önskar sig av samhällets mer officiella representanter. De vill att alla ständigt ska vara lika menlöst icke-provocerande som kungens nyårstal. Det är det de kallar opartiskhet.

   Extra utsatta för den här kritiken är public service-journalister. Just nu diskuteras SR:s agerande när man inför valet stänger av Sverker Olofsson, Täppas Fågelberg och Alexandra Pascalidou från att leda åsiktsprogrammet Ring P1.

   Tanken är att det inte ska råda något tvivel om SR:s opartiskhet och då vill man bara jobba med heltidsanställd personal som inte har några konkurrerande sidouppdrag.

   Många tycker att SR:s ledning gör fel och tycker att det vittnar om feghet och bristande förtroende för sina medarbetare när man tror att extremt erfarna journalister inte kan agera professionellt. De menar att SR har låtit sig bevekas av en högerpopulistisk opinion.

   En del tycker tvärt om att beslutet av SR är alldeles riktigt men att dessa journalister dessutom borde sparkas för all framtid. Skulle inte det göras kräver de att ett gäng Lamotte-journalister lyfts in som motvikt.

   En av dem som tycker att det är rätt att tysta journalister är moderatpolitikern Ann Heberlein. Hon har profilerat sig i samma ytterst icke-moderata fält av partiet som Hanif Bali. Om du tänker på Fredrik Reinfeldts människosyn när han talade om att öppna sina hjärtan och sedan spegelvänder det yttrandet så får du ett hum om var hon befinner sig rent ideologiskt.

   I en debattartikel i Expressen menar Heberlein att Pascalidou är olämplig att leda ett radioprogram på P1 eftersom hon privat tar ställning i kontroversiella frågor. Det exempel hon ger på en kontroversiell fråga är att Alexandra Pascalidou har varit positiv till Metoo-initiativet och aktivt frontat den rörelsen.

   När blev det kontroversiellt att stötta kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp? När konstruerades den samhällssyn som säger att människor som varken är för eller emot sexuella övergrepp är etiskt neutrala?

   Det finns på den yttersta högerkanten – den som är lika brun som ett lerigt dike – en föreställning om att Metoo i sig självt är en kontroversiell folkrörelse. Ja, inte bara dess massmediala avarter i form av orättfärdiga drev, utan rörelsen som sådan. De tycks på allvar mena att det vore önskvärt om kvinnor istället valt att hålla tyst om sina upplevelser av övergrepp och sexism.

   Jag tror att kritiken mot Alexandra Pascalidou (som är vanlig på högerextrema nätforum likt Stå upp för Sverige) egentligen handlar om att hon är kvinna, att hon är uppvuxen i Grekland och att hon är anti-rasist. Om man istället är man, är född i Sverige och är rasist så representerar ju hon liksom den motsatta sidan. Heberleins kärnväljare är tyvärr sådana män.

   Jag har många gånger imponerats över hur skickligt och nyanserat Pascalidou hanterar inringare oavsett deras budskap. Hon ställer frågor för att få klarhet, kommer med kloka kritiska motfrågor men gör det hela tiden utan ambitionen att sätta någon på plats eller att förlöjliga en person som framför en åsikt. Precis som en public service-journalist ska agera.

   Men i Ann Heberleins ögon är allting vänster. Om hon hade varit förbundskapten för Sveriges fotbollslandslag så hade vänsterbackarna spelat i mitten. Det hade varit fri gata fram för motståndarna på högerkanten. Hon hade nog inte ens sett dem som motståndare.

   Sverker Olofsson, som för de flesta av oss förknippas med det sunt förnuftiga konsumentmagasinet Plus, är enligt Heberlein vänsterextrem. Det beror på att han för ungefär ett år sedan skrev en debattartikel där han ondgjorde sig över att skattesmitare och ekonomiska fifflare gömmer undan sju miljarder kronor varje år i skatteparadis. Eller som Olofsson skriver i sin debattartikel: Det är 19 000 undersköterskor eller 76 000 mellanstadieelever varje år.

   Hur blev det politiskt kontroversiellt att tycka att alla människor ska betala skatt och göra rätt för sig? När blev det vänsterpolitik att motsätta sig att människor stjäl? När blev det rimligt att föredra att skattemedel går till rika människors lyxkonsumtion istället för vård och skola?

   Om det är vänsterpolitik så förstår jag varför Heberlein och hennes åsiktsfränder tycker att det är ont om högermänniskor inom Public Service. För var hittar man tillräckligt många journalister som i djupet av sitt hjärta brinner för att gemensamma lagar och regler bara ska gälla fattiga människor?

   Det finns två aspekter av Heberleins och den yttersta högerns utfall mot Public Service. Den ena aspekten handlar om att de söker en typ av neutralitet som är omöjlig. Att vara människa innebär att ha åsikter.

   Den andra aspekten handlar om att de önskar en ökad högervridning av det politiska samtalet. Inte en högervridning i fördelningspolitiskt avseende utan i bemärkelsen koppla ihop invandring och brottslighet, eller högervridning i bemärkelsen koppla ihop islam och inskränkthet.

   Jag tror att önskan om maximal opartiskhet är en skenmanöver. Det egentliga målet är att arbeta mot ett avskaffande av public service. I Sverige är det krångligare att köpa sig till politisk makt så länge det största mediehuset har staten som ägare.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


 Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.