Det fanns ingen som lajkade när vi ropade bajs

Minns ni heta linjen? Heta linjen var något så fascinerande som ett socialt nätverk som uppstod spontant genom en teknisk bugg i telefonnätet. Om flera personer samtidigt ringde till ett vilande nummer så kunde de ha ett gruppsamtal. Kunskapen om det här började spridas bland ungdomar 1982, ursprungligen via en närradiosändning, och snart hade det som kallas den ofrivilliga heta linjen uppstått.

    Det fanns som jag förstår det ingen direkt begränsning på hur många personer som kunde ingå i ett gruppsamtal och fredag 17 september 1982 samlades över tusen ungdomar i Rålambshovsparken i Stockholm efter att ha stämt träff över heta linjen. Det uppstod kravaller med stenkastning och polis tillkallades. I tumultet skadades fyra polismän.

   Våldsamheterna ledde till att Televerket stängde ner möjligheten till öppna samtal och istället såg över möjligheterna att ha mindre gruppsamtal med max tio personer. 1983 infördes den officiella telefontjänsten Heta linjen. Tjänsten lades ned 1995 och där någonstans tog Internet över.

   Alla som någonsin ringt heta linjen kan nog vara överens om att det ganska ofta var ungefär lika trist och grälsjukt som man kan förmoda att det är vid ett torsdagsmöte med Svenska Akademien.

   I unga tonår ringde jag och mina kompisar mest upp och tjuvlyssnade på lite äldre par som försökte ragga på varandra och emellanåt ropade vi ”bajs” eller något annat intelligent för att elda på samtalen.

   Heta linjen var internet innan internet fanns. Heta linjen var Tinder innan Tinder fanns. Heta linjen var helt enkelt det första embryot till sådant som nu har en tendens att ta över våra liv.

  Tänk om vi idag hade kunnat återinföra Televerket och få dem att stänga ner Internet och andra sociala medier och göra om dem till forum för max tio personer, så som man gjorde med Heta linjen 1982. Vad hade då hänt med det politiska samtalet? Vad hade hänt med alla hot och allt hat? Hade det minskat eller bara bytt skepnad?

   Det är svårt att säga om sociala medier för en liten grupp människor hade varit bättre eller sämre än nuvarande interaktiva miljardkarneval. Vill det sig illa hade man ju kunnat bli sittande med biblioteksaktivisten Tino Sanandaji och tidsresenären Rebecka Weidmo Uvell i en sluten chatgrupp. I det läget hade i alla fall jag troligen längtat efter ett gäng trettonåringar som med målbrottsröst och ett knippe könsord som vapen försökt störa det snålpolitiska navelskådandet.

   Hela världen följer idag Donald Trumps twittrande fast vi kanske borde ha vänt bort vår blick för länge sedan. Om han inte syns så finns han ju inte. Att besöka den amerikanska presidentens Twitterkonto är annars lite som att gå på höstkonsert med Kommunala musikskolans blockflöjtsgrupp där varje fel spelad ton kan leda till ett nytt världskrig.

   Sociala medier i smågrupper hade nog haft större chans att besegra Trump än både Clinton och det sunda förnuftet, men sociala medier i smågrupper hade ändå inte löst hela problemet.

   Det händer något med oss människor när vi kommer samman utan att ställas öga mot öga med någon. Det får konsekvenser att våra Twitterkonton och ansiktsböcker gör oss ansiktslösa – att vi inte längre behöver ta personligt ansvar för nästan någonting alls.

   Kommunikationen på sociala medier liknar faktiskt mer uppvisningsmatcher i tennis än upptäcktsresor mot andra människors själar.

   Dialogen på sociala medier är allt för ofta ingen riktig dialog eftersom den inte sker mellan två människor som betraktar varandra som handlande subjekt. Jagets blick möter aldrig det andra jagets blick. Istället blir datorskärmarna eller mobiltelefonerna till digitala burkor. Och där de heltäckande slöjorna finns är fundamentalismen och inskränktheten alltid i närheten.

   Men måste det vara så här? Sociala medier har också en unik förmåga att föra människor samman. Det politiska samtalet demokratiseras när vi inte bara ska lyssna utan också själva får tala. Det finns enorma möjligheter – det får man inte glömma.

   Jag har ingen lösning. Det finns ingen quick fix. Televerket finns inte längre och ingen kan göra om det ofrivilliga internet till ett frivilligt. Vi har på något sätt skapat ett monster som kan matas med näringsrik kost eller snabba kolhydrater som ger snabb energi och tomma kalorier. Då får vi helt enkelt börja tänka på vad vi matar vårt monster med.

   Låt oss därför hoppas att allt fler människor börjar förstå värdet av att tillämpa den så kallade gyllene regeln även i den virtuella verkligheten: Gör inte mot andra det som du inte vill att andra gör mot dig.

   Det fanns tack och lov ingen som tryckte tummen upp när vi som 13-åringar ropade bajs och störde seriösa samtal på heta linjen, men idag på sociala medier finns det mängder av tummar som visar sitt gillande när vuxna människor gör motsvarande sak. Det är, hur man än ser på saken, en ganska trist utveckling.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


 Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.