Andreas Magnusson

Varför kom aldrig snällheten tillbaka?

2018-05-16

Jag är född i mitten av 70-talet och uppvuxen med seriefiguren Bamse och söndagsskola med Jesus på flanellograf. Sånt sätter sina spår. Det innebär att jag sedan tidiga år har fått tanken inpräntad om att det är viktigt att vara snäll. Den där snällheten föll senare ur modet. Modets växlingar är cykliska och det som en dag är omodernt blir en annan dag modernt. Men varför kom aldrig snällheten tillbaka?

  1980 utgavs ett frimärke med Bamse som motiv. På bilden bär han sina skidor och stavar över axeln. Framför honom flyger två glada småfåglar och han säger: ”Det är bra med vänner – också små vänner”. Bamses budskap var på riktigt det som ledande sossar gillar att säga utan att mena det. Alla ska med!

   Vi lever i en tid då människor avfärdas som vänsterextremister om de röstar på Centern eller Liberalerna och tycker att det är rimligt att ta hand om människor som flytt hit från krig. Vi lever i en tid då knappa tre minuter och fyrtio sekunders böneutrop anses värre än exakt lika långa The Ketchup Song från grannens stereo. Då står snällheten ganska lågt i kurs. Och dumheten ganska högt.

   70-talsmodet fick en revival på 90-talet. Kanske inte riktigt fullt ut men skjortkragar stora som pappersflygplan kändes återigen rimliga liksom kraftigt utsvängda jeans och batikmönstrade tröjor. Av någon anledning plockades bara ytan upp och aldrig djupet. Och sen var 70-talet ute igen.

   Solidaritet och snällhet var till exempel rätt så heta grejer på 70-talet och i början av 80-talet. Barnböckerna och serietidningarna lärde oss att hotet mot mänskligheten var profithungriga direktörer och människor som för att tjäna pengar var beredda att förstöra miljön.

   Idag stämplas den typen av vanligt sunt förnuft som politisk vänsterpropaganda. Som om miljöförstöring och hejdlös kapitalism vore etiskt neutrala handlingar. Det är lätt att glömma att det fanns en tid då nog inte ens högermoderater tänkte så.

   Dagens barnböcker har ofta ett annat perspektiv. Tjejer som tar för sig. Killar som är rädda. Omkastning av normer. Det där är också bra. Snällhet som punktinsats. Mindre politiskt laddat tydligen även om man kan se att även denna typ av snällhet allt oftare ifrågasätts. Snällheten är liksom under konstant attack oavsett vilken skepnad den tar.

   Själv är jag väl varken särskilt snäll eller elak. Jag ser snällhet som ett ideal men inser att jag ibland använder pennan för att trycka till lite hårdare än jag nog egentligen borde.

   I den här texten kommer jag kanske delvis att falla på eget grepp. Jag får väl göra några handhjärtan och tio Ave Maria och lova att framöver försöka vara lite snällare igen.

   Jag var med på TV i trettio sekunder för några månader sedan. Det var ett debattprogram om skolan och eftersom jag har arbetat som lärare i 17 år så ansågs jag vara en lämplig gäst. Jag hann med att skoja med Jan Björklund och berätta att det är viktigt med andra typer av kunskaper än rena faktakunskaper – att vi behöver fostra människor som kan agera i ett komplext kunskapssamhälle. Mer än så hinner man inte säga på en halv minut.

   Hursomhelst, efter det där TV-framträdandet blev jag och SVT hårt angripna av den moderata riskdagsledamoten Hanif Bali som menade att det var fel av SVT att låta mig vara med på TV och kallas lärare eftersom jag är en ”rikskänd vänsterdebattör”. Själv visste jag inte ens om att jag var särskilt vänster och jag har alltid sett mig först och främst som lärare eftersom det är mitt jobb.

   På Balis Facebooksida blev spekulationerna allt mer extrema. Många ville berätta hur ful jag var – alltså att mitt utseende var äckligt på olika sätt. Bland annat såg jag ofräsch ut som att jag inte hade duschat på länge. Man såg liksom direkt att jag var vänsterextremist påtalade någon.

   Många gissade att jag saknar lärarlegitimation. En person antydde att jag var dömd mördare. Någon bredde på med att jag var trippelmördare på tillfällig frigång inplockad av SVT för att sprida vänsterpropaganda.

   Det går att skratta åt de vilda fantasierna, men det går också att konstatera att det är långt till snällheten på Hanif Balis och hans åsiktskamraters Facebooksidor.

   Jag skrev en debattext om det här på Nyheter 24 som bland annat delades av Gustav Fridolin på Facebook, vilket jag uppskattar. Jag röstade inte på Miljöpartiet i valet men jag tycker om att han tog ställning för en enskild lärare mot ett hatdrev orkestrerat av en moderat riksdagsledamot.

   Fridolins inlägg fick den Svenskt Näringslivssponsrade bloggaren Rebecka Weidmo Uvell att gå i taket. Hon var upprörd över att han tyckte att en lärare skulle slippa hat när denne uttalar sig om pedagogiska frågor. I en kommentar på Fridolins sida menade hon att det inte var synd om mig eftersom någon hösten 2017 hade hällt brun vätska i hennes brevinkast efter att ha läst mina hatiska texter.

   Hösten 2017 hade jag faktiskt aldrig ens hört talas om henne. Det kanske är okunnigt av mig, men så är det. Det påstådda angreppet med den bruna vätskan skedde ett halvår innan jag ens visste vem hon var. Ändå lyckades hon få det till att jag har inspirerat till hatattacken.

   Det går att skratta år det. Det går också att bli lite orolig. Eller att se möjligheterna. Innan Rebecka Weidmo Uvells kommentar hade jag till exempel ingen aning om att tidsresor var möjliga.

  Jag var kanske inte helt snäll men jag råkade raljera lite över hennes tidsuppfattning i en krönika på Para§raf – ungefär som nu. Responsen lät inte vänta på sig. I vad som får betraktas som en hjälteinsats skrev Rebecka Weidmo Uvell ett av de längsta blogginlägg jag någonsin sett.

   Det var helt och hållet ägnat mig – en vanlig gymnasielärare från Vallda. Hon var uppenbart sur för att jag ifrågasatt tidsresans möjlighet men berörde inte just det ämnet. Människor med alternativ verklighetsuppfattning är ofta lite känsliga för saklig kritik.

   Inlägget måste ha tagit minst en arbetsdag att producera och för någon som till vardags avlönas av Svenskt Näringsliv borde det innebära tusenlappar av förlorad arbetsinkomst. Jag blev självklart smickrad.

   Redan i rubriken använde hon det där ordet som systemkollapsprofeterna älskar att använda. Offerkoftor. Jag stickar tydligen nya offerkoftor. Det känns ganska 70-tal. Att sticka alltså. Själva tonen var dock i total avsaknad av 70-talets snällhetsideal. Hon tyckte till exempel att jag skrev dåligt. För korta meningar. Bara en sån sak.

  För den som inte fullt ut är bekant med uttrycket ”att sticka offerkoftor” så innebär det att om någon anklagar någon annan för att vara trippelmördare så är offerkofta något man stickar när man förklarar att man inte är trippelmördare.

   Vi som inte gillar att utsättas för hat och påhopp på nätet stickar offerkoftor när vi kritiserar den hårda debattonen enligt de som talar flytande systemkollapsiska. Vi som tycker att det är rimligt att ett samhälle lägger resurser på att ta hand om människor som behöver hjälp kallas för godhetsflummare.

   Men när blev godhet flummigt och stenhårda matematiska kalkyler över människoliv något rationellt? Jag skulle vilja påstå att den uppfattningen växte sig stark eftersom snällhet slutade att vara ett ideal.

   I den där typen av bok där man samlat aforismer av det slag som lätt kittlar kräkreflexerna läste jag en gång något rätt fint ändå. Om jag minns rätt så stod det: ”Den som med sitt ljus tänder ett annat ljus förlorar inte något”. Jag gillar den aforismen eftersom den är en pedagogisk beskrivning av vad riktig snällhet är.

   Människor som inte är snälla brukar vara rädda för att bli av med något. Människor som är snälla förstår att den som inte vill dela med sig redan har blivit av med något. Om vi slutar tända ljus blir det snart alldeles mörkt. Då får vi svårt att se varandra. Och om du inte längre ser andra människor så kommer inte heller andra människor att se dig.

   Jag väljer att stanna där. Jag vet att de sista raderna var så provokativt snälla att de fick systemkollaps-läsare att spy genom näsan. Och för att citera Göteborgskomikern Peter Apelgren: ”Det var länge sedan man spydde genom näsan nu…”

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.