Man måste dra en gräns någonstans

2018-06-29

Jag tänker på Birger ibland. Vi möttes när jag var 15 år gammal och sommarjobbade som trädgårdsarbetande fastighetsskötare i ett bostadsområde i Hammarkullen. Min kollega Birger var minst dubbelt så gammal som jag och hade en avslappnad syn på såväl arbete som politik.

   Redan i den åldern var jag betydligt mer beläst än vad han var undantaget porrtidningarna vi hittade i grovsoprummen. De läste han flitigt på fikarasterna. Av någon anledning kom vi någon gång att prata om sexualbrottslingar och Birgers förslag var enkelt och slagkraftigt: ”Man borde skära kuken av alla våldtäktsmän och sy fast den i pannan på dem”.

   Jag tror att jag tyckte att Birger hade en poäng. Brottslingen kunde på så sätt avväpnas och allmänheten skulle varnas för en farlig person. Samtidigt kände jag redan då att det kanske inte riktigt var så enkelt. Tänk om någon skulle dömas av misstag.

   Eller tänk om någon agerar fristående från rättsapparaten och hugger fortplantningsapparater av oskyldiga, syr fast dem i pannan på sina fiender och släpper ut dem i tätbebyggt område. Det känns liksom inte som ett samhälle jag vill leva i, lika lite som jag vill leva i ett samhälle där man hugger händerna av tjuvar.

   Nej. Birger må ha haft många kloka tankar men det här var inte en av hans klokaste. Och Birger är inte unik. Jag tror att den sortens slagkraftiga förslag levereras ganska ofta i byggbaracker, runt köksbord, vid bardiskar och av högerpopulistiska åsiktsmaskiner som får allt större plats i ett polariserat debattklimat.

   Det är lätt att komma med enkla lösningar på komplexa problem om man är priviligierad nog att inte behöva ta ansvar för sina ord.

   En person som gradvis radikaliserats och numer är så extrem i sina åsikter att hon helt ogenerat sprider vidare fascistiska inlägg i sociala medier är författaren och politikern Katerina Janouch som är ett av det nystartade högerpartiet Medborgerlig samlings senaste stjärnskott. I en tweet kom hon nyligen med följande förslag:

”Inför LVK, lag om vård av kriminella, och sy in allihopa som begår brott eller lever i den kriminella gängmiljön. Det behövs inga rättegångar, inga utredningar, ingen svensk långbänk.”

   Precis som Birgers förslag om kuken i pannan låter det riktigt effektivt. Tills man börjar fundera över var gränserna ska gå. Och hur ett samhälle hade sett ut som tillämpar den sortens rättsskipning.

   När lever man förresten i en kriminell miljö? Räcket det att ha lägenhet i mitt barndomsområde Hammarkullen för att kunna hamna i fängelse? Eller vara kompis till en kriminell? Och vad händer med rättssäkerheten när enskilda polismän kan sy in precis vem de vill helt utan bevis?

   Medborgerlig samlings Katerina Janouch har fler förslag av samma kaliber.
”Den sittande regeringen borde tvångsförflyttas till Rosengård, utan livvakter och skottsäkra västar” föreslår hon i en tweet som publicerades häromdagen.

   Jag antar att tanken här är att de ska utsättas för yttre våld och då få skylla sig själva. Och det är klart, delar man följande tweet av högerextremisten Julia Caesar (som Janouch gjorde häromdagen) så är man kanske inte så noga med vare sig rättssäkerhet eller att dra en gräns mot ett icke-demokratiskt samhälle:

”Det måste föreligga någon form av allvarlig rubbning hos Annie Lööf och andra politiker som påstår att den som fick svenskt medborgarskap i går är lika mycket svensk som infödda svenskar.”

   Alldeles uppenbart är de ute efter någon sorts graderad svenskhet av det slag som gör Jimmie Durmaz mindre välkommen i ett fotbollslandslag än hans blonda lagkamrater. Alldeles uppenbart ser Janouch inte invandrade svenskar som 100% svenska. Och vad värre är: Hon tycker att vi som menar att alla svenskar är lika mycket svenskar lider av en allvarlig rubbning.

    Olika inför lagen. Olika värde på grund av ursprung. Om inte det är grundkriterier för rasistiskt tänkande så vet jag inte vad som är det.

   En vän till en vän (ja, jag vet att det brukar heta så men den här gången är det sant) vaknade efter en sen utekväll upp med en amerikansk kvinna jämte sig som han varit intim med. Efter nattens eskapader kändes det rimligt att bjuda på frukost och han frågade om hon ville ha kaffe. Svaret kom omedelbart: ”No thanks. I’m a mormon”. Men, sa vännens vän (fast på engelska), du och jag har ju just gjort en massa andra saker en god mormon också borde avstå ifrån. ”Well”, (sa mormonen), ”you got to draw the line somewhere”.

   Någonstans måste man dra en gräns. Det kan gälla sexualitet eller berusningsmedel och det kan i högsta grad gälla politiska åsikter. Slutar man dra gränser kan man hamna hur snett som helst. Se bara på Katerina Janouch.

   Katerina Janouch var sexualupplysaren och barnboksförfattaren som gradvis kom att bli en av våra mest tongivande anti-antirasister. I en nyligen publicerad tweet beskriver hon själv sin förändring så här:

”2008: Fantiserar om sex. Skönt. 2018: Fantiserar om att lasta in utländska sexualbrottslingar i stora herkulesplan och forsla ut ur Sverige. 24 h ska det ta. Ännu skönare.”

   Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker att det är tragiskt med människor som går igång på att bestraffa andra. Denna Katerina Janouch aspirerar hur som helst på att bli folkvald politiker för Medborgerlig samling.

   Och vilka är då Medborgerlig samling? Jag tror att man kan säga att de ursprungligen försökte muta in ett revir mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna, särskilt med avseende på migrationsfrågor.

   Efter att Moderaterna allt mer närmat sig Sverigedemokraternas migrationspolitik har de istället sökt sig längre ut på högerkanten till dem som inte pratar om den politiska sjuklövern utan även ser SD som en del av etablissemanget. Åttaklövern.

   Medborgerlig samling har sina fans. När moderatpolitikern Hanif Bali nyligen frågade sina följare på Facebook vilket parti de skulle rösta på i höst så visade det sig, att ungefär 40% skulle rösta på medborgerlig samling, ungefär 25% på Sverigedemokraterna och ungefär 15% på Moderaterna. (Jag utgår i mina procentsatser från en sammanställning av debattören Torbjörn Jerlerup som ingående granskade svaren i Hanif Balis webenkät.)

   Moderaterna har alltså färre anhängare på moderatpolitikerns Facebooksida än de har i Sverige som helhet. Det säger ganska mycket om hur framgångsrik Hanif Balis högerpopulistiska strategi har varit för andra partier än det egna.

   För mig är det tydligt var man måste dra en gräns för att inte bli gränslös. Röstar man på ett politiskt parti som är villiga att göra avkall på demokratin så riskerar man att själv bli offer för godtyckligt rättsutövande.

   Röstar man på ett politiskt parti vars företrädare gör avkall på tanken om alla människors lika värde och vanligt hederligt hyfs, så riskerar man en dag själv att utsättas för diskriminering och kränkande behandling.

   Någonstans måste man dra en gräns mot främlingsfientlighet. Den gränsen måste vara knivskarp och bör dras med god marginal för att undvika övertramp.

   En del av oss tycker att gränsen går vid Göteborgs-Postens eller SVD:s ledartexter som i sina värsta stunder kan legitimera främlingsfientliga tankestrukturer. Andra tycker att gränsen går vid Hanif Balis twittrande om barnlajvare eller Katerina Janouchs rättspolitiska förslag. En del tycker istället att gränsen går vid Sverigedemokraternas officiella politik, andra vid deras inofficiella politik och en del tycker att den går vid uttalad nazism. Alldeles oavsett: You got to draw the line somewhere.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.