Att vifta med armarna igen

2018-07-24

Jag ser den där lille killen som exalterat viftar med armarna och berättar för sin pappa att han ska simma bort till flotten en bit ut. Jag gjorde samma simtur alldeles nyss. Nu soltorkar jag på en klippa. Vad är det egentligen livet gör med oss som gör att vi vuxna mest ser en sådan simtur som ett slentrianmässigt mål? Hur blir man en sån som viftar med armarna igen?

   Det är lätt att bli mätt. Vi går genom månader av regn, storm, slask, mörker och bitande kyla. Och allt vi vill är att få uppleva sommaren. Och så kommer den med våldsam kraft.

   Inget regn, ingen storm, inget mörker – konstant värme. Jag vet inte hur det var för dig, men jag blev ganska snabbt mätt på den perfekta sommaren.

   Det är inte bara bränderna, eldningsförbudet och den torra gräsmattan som längtar efter regn och mörker. Jag längtar också. Hela tiden bort från det man har till det som är annorlunda. Och i höst kommer jag att minnas den här sommaren som den bästa någonsin. Men inte nu. Aldrig nu.

   Att vara vuxen är att ha varit med om samma skit tillräckligt många gånger för att egentligen inte längre bry sig men tvingas låtsas att man bryr sig. Att vara vuxen är att låtsas som att det är spännande att fylla år, att det är extra roligt på fredagskvällar och att det spelar någon som helst roll om Sverige åker ut i en åttondelsfinal eller en kvartsfinal i fotbolls-VM.

   Att vara barn är att vifta med armarna och simma ut till den där flotten och tillbaka och sedan stolt berätta om bedriften för mamma, kompisarna och okända människor man bara råkar stöta på i affären eller så. Som om någon överhuvudtaget skulle bry sig.

   Jag kan sakna den där naiviteten som i alla fall jag hade när jag var liten. ”Det är så riskfritt, det är så elegant, att vara cynisk – att vara tomt blasé” säger Tomas Andersson Wij i en av sina mer kända låtar. Han kunde lika gärna ha sagt att den som viftar med armarna och är glad över livet alltid riskerar att förlöjligas och att vi människor därför slutar vifta med armarna när vi blir vuxna.

   Istället blir vi sådana som snackar skit om våra kollegor, eller så blir vi gnälliga nätkrigare som postar inlägg om den svenska systemkollapsen eller så blir vi anhängare av teorier som går ut på att man inte får skoja med rasister eftersom de blir fler när man skojar med dem.

   Vi blir stela, ointressanta och sakligt resonerande. Eller så blir vi tjurigt osakliga. Den där sprudlande lyckan lämnar oss med ungdomen. En del kan skaka fram den igen med hjälp av lite sprit men sen kommer baksmällan. För varje år vi lever så tappar livet lite av sin lyster.

   Små barn har ganska god uppfattning om rätt och fel. Vi lär oss till exempel tidigt att tala sanning och som vuxna lär vi oss sedan att man nog tjänar på att ljuga ibland i alla fall. Svaret på frågan om ens partner ser fet ut i den där tröjan är aldrig att han eller hon ser fet ut i alla tröjor. Även om det ÄR rätt svar.

   Och sen när vi väl har blivit förtappade lögnaktiga vuxna så felparkerar vi när vi tror att ingen kollar, skattefuskar lite smått för att få tillbaka lite extra på deklarationen, provsmakar smågodis utan att betala och berättar för våra barn att man aldrig någonsin får ljuga eller ta något som inte tillhör en själv.

   Och en del av oss skrämmer barnen med polisen fast vi vet att vi lever i ett land där det är lika glest mellan polisens insatser som mellan hårstråna på Dan Eliassons huvud. Att vara vuxen är att sluta vifta med armarna, att sluta tala sanning och att gradvis sluta leva.

   När vi en gång dör så gör vi det i någon mening alltid oförberedda och halvklara. Vi kommer att ha några odruckna flaskor vin kvar i skåpet, en nytvättad skjorta som aldrig hade behövt tvättas, en vän som vi aldrig hann träffa, en låt vi aldrig skrev klart, en roman som vi lät stanna kvar i huvudet, en kärlek som vi aldrig helt utforskade. Det snöpligaste av allt detta är nog ändå skjortan. Vad hade den i tvättkorgen att göra när vi ändå snart skulle dö?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.