Veckans värsta

Hanif Balis vapenskrammel och Uppdrag Granskning

2018-08-25

En vecka full av dumheter, men två händelser utmärkte sig så mycket att jag nog faktiskt måste säga att det blev dött lopp vad gäller Veckans värsta. Först var det Hanif Balis vapenskrammel och därefter Uppdrag gransknings mycket märkliga reportage om invandring och våldtäkter.

   Veckans värsta 1: Jag lyssnar på P1. Mannen från tankesmedjan Timbro tycker att kritiken mot Hanif Bali är orättvis. Bali har lagt upp en bild på sig själv med vapen där han förklarar krig mot DN och en bild där han skjuter med automatvapen i källaren till en F-9-skola. Kritiken är nämligen ”tagen ur sitt sammanhang”. För Timbro finns det alltså sammanhang där den moderate riksdagsmannens agerande kan beskrivas som högst normalt.

   Ulf Kristersson tycks dela Timbros analys. Han krumbuktar sig på vanligt politikervis. ”Jag kan inte recensera Bali eller andra politiker”, säger Kristersson till SVT. Jag tror inte att gemene man önskar sig en recension utan en partiledare som sätter ner foten när företrädare uttrycker hot mot en vanlig dagstidning och skojar om vapenanvändande i skolhus.

   Och det där med att han inte kan recensera andra politiker känns som en spännande utfästelse mitt i valrörelsens mest intensiva del. Vi kommer alltså inte få höra någon kritik av Löfvens eller andra politikers agerande från Kristersson. Det låter lite tandlöst. Men jag tror att han ljuger.

   Moderaterna tycks ha hur högt i tak som helst när det gäller Hanif Bali. Han är ju den där tuffa killen som sitter längst bak i klassrummet med keps och väger på stolen och får med sig hela klassen mot läraren. Sådana elever vill man ha med sig och inte mot sig. På det sättet framstår Kristersson som den där läraren som inte riktigt vågar ta tag i situationen när det blir stökigt i klassrummet.

   När det gäller andra partiföreträdare är taket inte lika högt. Den moderate riksdagsmannen Michael Svensson avgår nu efter att det avslöjats att han vid flertalet tillfällen lycktas köra bil i Sverige samtidigt som han befinner sig i Thailand. Det är en häpnadsväckande simultankapacitet eller djupt omoraliskt eftersom skattebetalarna har stått för kostnaderna.

   Jag kan tycka att folkvalda som är satta att stifta de lagar vi medborgare ska följa själva måste följa lagen, men jag kan också tycka att det krävs någon typ av grundläggande moral för att förtjäna ett sådant uppdrag. Det är rätt att Svensson tvingas bort, men frågan är om Svenssons tusenlappar verkligen är värre än när Bali hotar DN med vapen i händerna och utmanar journalisterna på krig.

   I Moderaternas etiska policydokument trycks det väldigt hårt på att en partiföreträdare representerar partiet i allt han eller hon gör. När Hanif Bali hotar Dagens Nyheter eller i raljant ton berättar att han sysslar med vapenträning på en grundskola så är det Moderaternas officiella politik han delar med sig av. Det uttrycks väldigt tydligt i policydokumentet.

”Att vara förtroendevald i Moderaterna innebär att varje dag förvalta väljarnas förtroende. Det är inte det samma som att ha en anställning för vilken man uppbär en lön. Som förtroendevald använder man varumärket Moderaterna under såväl valrörelsen då man kandiderar, som i det dagliga politiska arbetet, varför partiet måste ha inflytande på hur man som förtroendevald agerar.”

   När Ulf Kristersson säger att det inte är hans sak att recensera Hanif Bali så säger han något annat än vad den etiska policyn ger uttryck för. Man kan också undra huruvida Hanif Balis agerande på nätet stämmer med följande ord från samma dokument:

”Vi tar avstånd från alla former av mobbning, sexuella trakasserier eller annan kränkande behandling. Vi accepterar inte nedsättande, sexistiska eller rasistiska attityder.”

   När Hanif Bali på Twitter skrev att han önskade att ensamkommande flyktingar skulle strejka ihjäl sig så är det många av oss som tycker att det rimmar illa med den etiska policyn på flera punkter. När man läser nedanstående ord från partiets etiska policy och jämför orden med vad Hanif Bali säger så höjs också frågan om det i själva verket är så att partiets etiska dokument bör tolkas ironiskt:

”Förtroendevalda bör tänka på att agera på ett sådant sätt att vår utgångspunkt i alla människors lika värde aldrig kan ifrågasättas. Vi ska vinna förtroende och val genom vår politik och genom att uppträda på ett sätt som gör att människor kan känna tillit. Som förtroendevald ska vi i alla situationer agera på ett sätt som tål offentlig granskning.”

   Gång efter annan påkoms Hanif Bali med kränkande, hotfulla och våldsamma utfall mot andra människor och institutioner. Det hela viftas bort med att han bara skojade, att det är satir eller att han alltid menade något helt annat än vad de högerextrema läsarna hyllar och de ”vanliga” läsarna reagerar med upprördhet på.

   Jag tycker att det är dags för Hanif Bali att välja om han vill vara politiker eller missförstådd komiker. Det är också dags för Ulf Kristersson att avgöra om han vill leda ett parti som står för sina egna ord eller om han vill låta kepskillen längst bak i rummet härja fritt under ytterligare en mandatperiod.

   Moderata samlingspartiet är, oavsett vad man tycker om deras politik, ett rumsrent demokratiskt parti. Eller har i varje fall genom åren varit det. Varför låter man då en sådan som Hanif Bali hålla på som han gör? Det är svårt att se någon annan förklaring än att de tror att han kan locka vissa från den mörkblåbruna politiska avgrunden att rösta på Moderaterna i det kommande valet. Frågan är dock om man inte genom Balis ageranden tappar fler traditionella moderatväljare än vad man eventuellt vinner över ute på den bruna kanten.

Veckans värsta 2:

   Myten om att man inte får tala om allt är starkare än någonsin i världshistoriens pladdrigaste tid. Uppdrag Granskning gjorde till exempel ett helt program som utgick från det högerpopulistiska temat om att invandrarmän våldtar svenska kvinnor och att problemet tystas ner eftersom människor inte vågar ta upp saken av rädsla för att kallas rasister.

   I programmet uttalade sig kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki med nästan fyrtio års forskningserfarenhet på området. Han menade att tidigare studier kring kriminalitet och invandring har visat att det framförallt är socioekonomiska faktorer som är avgörande. Han avfärdade inte helt den så kallade kulturhypotesen som innebär att människor som kommer från en kultur kan vara präglade av det landets kulturella värderingar och därför vara mer benägna att begå vissa brott, men menade att det behövs mer forskning.

   Ett på alla sätt nyanserat och klokt resonemang. Problemet med Uppdrag Gransknings reportage var inte själva ingången att diskutera kopplingen mellan invandring och sexualbrott utan den bristande känslan för att skilja på politiskt tyckande och fakta.

   Vi fick möta den journalistiska martyren Joakim Lamotte som har installerat hemlarm och har ett basebollträ innanför dörren. Han säger sig leva under hot eftersom han vågar säga sanningen om invandring och brott. Det är förstås oacceptabelt om han utsätts för den typen av hot han berättar om. Jag har själv fått mycket av den varan genom mitt krönikeskrivande så jag förstår verkligen vad han pratar om. Men – och detta är ett stort men – han utsätts inte för hot för att han vågar säga sanningen.

   Det Joakim Lamotte gör är att han, liksom Uppdrag Granskning, fokuserar på frågan om etnicitet och låter den skymma alla andra perspektiv. Fakta är att 93% av alla sexualbrott begås av män. Men Lamottes fokus är inte mäns våld mot kvinnor utan invandrade mäns våld mot kvinnor. För de kvinnor som dagligen utsätts för övergrepp spelar det ingen roll vilken hudfärg eller bakgrund förövaren har.

   Uppdrag Granskning stöder sig i sitt program på statistik som visar att 58% av alla våldtäkter begås av invandrare, men eftersom endast 1,5% av alla våldtäkter leder till fällande dom har man ett så litet statistiskt underlag att det är väldigt svårt att säga något säkert om någonting alls.

   Det man däremot tydligt kan uttala sig om, eftersom det finns statistik på samtliga dömda, är att 99% av de som invandrat till Sverige under de senaste tio åren inte har dömts för våldtäkt – eller någon annan form av sexualbrott.

   Vi vet dessutom, genom forskningen, att diskrimineringen inom rättsväsendet fortfarande är så pass stor att människor med utländsk bakgrund oftare misstänks för brott och oftare fälls för samma brott. Allt detta hindrar inte Uppdrag Granskning från att tillsammans med sin armé av proffstyckare spekulera fritt i frågan om invandrare och våldtäkter.

   Förutom Lamotte fick vi höra den centerpartistiske flyktingmotståndaren (ja, det finns faktiskt en sådan och han är ökänd för det), den vänsterpartistiska muslimhataren (ja, det finns faktiskt en sådan och hon är ökänd för det). Och som om inte detta vore nog hade man kallat in islamkritikern och flyktingmotståndaren Ann Heberlein.

   Jag noterar att alla Stå upp för Sverige-människor som dagligen pratar om SVT som PK-media och vänsterpropaganda plötsligt är alldeles tysta om att man inte kan lita på public service. Det här programmet litar de på eftersom de vill lita på det.

   En vanlig kommentar i eftersnacket har varit att lite sådär förnuftigt påpeka att fakta ju inte kan vara farligt – att vi måste våga prata om problemet. Det är lättare att komma med den typen av snusförnuftigheter om man inte tillhör den utsatta minoritet som direkt eller indirekt pekas ut (till exempel kille från Afghanistan) eller de kvinnor som utsatts för en våldtäkt där gärningsmannen inte passade in i fördomsprofilen.

   BRÅ-studien som gjordes 1996 och den som gjordes 2005 visar ungefär samma sak. Invandrare är överrepresenterade i brottslighet och invandrare från vissa länder har en högre överrepresentation än andra. En ny undersökning kommer givetvis att bekräfta det vi redan vet.

   De som ropar högt om att vi behöver en ny studie för att kunna sätta till åtgärder är ofta inte intresserade av att sätta in någon annan åtgärd än att stänga gränserna.

   Om man redan nu misstänker att kulturella faktorer spelar in så är det väl annars bara att omgående starta olika killgrupper på asylboenden, att omgående införa obligatoriska kurser i svenska värderingar. Vad har man att förlora?

   Detta skulle på ett utmärkt sätt komplettera arbetet med att utjämna socioekonomiska snedsitsar genom arbete mot diskriminering, utbildningsinsatser, aktiv bostads- och arbetsmarknadspolitik – allt sådant som människor som hatar invandrare ger blanka f-n i.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.