Därför kunde SD växa sig starka

2018-09-07

På söndag är det val. Det är ett val som ingen kan vinna. Sverigedemokraternas väljare hoppas på seger men det är omöjligt. Om ingen vill samarbeta med dem så är en röst lika bortkastad nu som den var 2014. Och vi som ser SD:s framgångar som ett steg mot ett kallare och hårdare samhälle tvingas också inse att vi redan har förlorat.

   Demokrati kräver majoritet. Ett parti som ingen vill samarbeta med behöver få över 50% av rösterna för att ha något att säga till om och det kommer Sverigedemokraterna inte att få. Skillnaden mellan 12% (som man fick 2014) och 20% (som man kanske får nu) är helt meningslös om partiet ändå inte kan forma någon allians.

   ”Sverige ska hålla ihop” står det på en av Sverigedemokraternas valaffischer. I nedra vänstra hörnet ser man en skrattande Jimmie Åkesson med blicken fäst på en diffus punkt till höger utanför bild. Vad är det han skrattar åt? Vad är det som finns där till höger?

   Det är svårt att veta om ”Sverige ska hålla ihop” bör uppfattas som en order eller en vädjan, men alldeles oavsett så känns det lite som när Göran ”Kapten Klänning” Lindberg kom med jämställdhetstips. Ska verkligen mannen som försöker slå sönder landet prata om att hålla ihop?

   Invändningen är berättigad, men jag tror samtidigt inte att Jimmie Åkesson kan slå sönder Sverige. Det är nämligen redan gjort.

   Så vad var det då som slog sönder Sverige? Var det invandringen? Var det den stora flyktingvågen 2015? Var det de andra politikernas ovilja att våga prata om brottslighet bland invandrare?

   Nej. Sverige slogs sönder genom att klyftorna mellan de som har och de som inte har blev allt för stora. Invandring har inte med saken att göra.

   Under 50-, 60- och 70-talen minskade de ekonomiska klyftorna mellan rik och fattig. I början av 80-talet påbörjades en trend som håller i sig än idag. För varje år som går ökar avståndet mellan den som har i överflöd och den som knappt har råd att äta sig mätt. Klyftorna har växt i rasande takt oavsett om landet styrts av en vänster- eller högerregering.

   I en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen visade tre professorer i statsvetenskap och ekonomi att Sverigedemokraternas framgångar sammanfaller med två ekonomiska händelser.

   Regeringen Reinfeldts införande av jobbskatteavdrag 2006 och den globala finanskrisen 2008 har, enligt forskarna, varit direkt avgörande för Sverigedemokraternas framgångar.

   Det ekonomiska gapet mellan människor med fasta anställningar och de som saknade fast anställning växte med 20% som en konsekvens av jobbskatteavdraget. Stora väljargrupper fick betydligt sämre ekonomi medan andra väljargrupper fick betydligt bättre ekonomi.

   Forskningen visar att Sverigedemokraternas väljare i stor utsträckning finns bland just de människor som förlorade på jobbskatteavdraget och drabbades hårdast av lågkonjunkturen.

   Ungefär 60% av Sverigedemokraternas sympatisörer är människor som förlorade på jobbskatteavdraget. För de andra partierna är motsvarande siffra 30%.

   Jämfört med andra partier är 600% fler SD-väljare förtidspensionerade och 450% fler SD-väljare långtidssjukskrivna eller ekonomiskt inaktiva.

   Forskarna har inte funnit något samband mellan ökad invandring och ökad framgång för Sverigedemokraterna. De är inte nödvändigtvis störst på platser där det finns många invandrare och framgångarna är inte mindre när invandringen minskar.

   Det går fruktansvärt bra för Sverige nu. BNP/capita är rekordhög. Arbetslösheten är lägre än den varit på tjugo år. Brottsligheten minskar. Sverige topplacerar sig i internationella mätningar om vårdkvalité och livskvalité. Den senaste Pisa-mätningen visade att svenska skolan blivit allt bättre.

   Men eftersom landets succéutveckling inte fick komma alla till del så har vi fått en allt större grupp människor som istället för att känna glädje över landets framgångar väljer att ta till sig myten om en nationell systemkollaps. Denna myt har varit direkt avgörande för Sverigedemokraternas framgångar.

För övrigt anser jag att…

   det vid det här laget borde vara uppenbart för alla att SD inte är ett fotbollslag. Nog för att valrörelsen har känts som silly season, men när man läser om partiets sena värvning och hör sympatisörernas ord om hur de kommer att vinna på söndag, så blir jag på riktigt orolig för demokratins framtid.
   Och på tal om sen värvning. Charlie Weimers som nu hoppat över från KD till SD sa att han var tvungen att lyssna till sitt samvete. Man borde kanske fundera över om man har hört rätt när ens samvete säger att man måste stödja ett parti grundat av nazister.

 

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.