Johan Hedenberg som korvgubbe

Ska vi leka krig!

2018-09-07

Första gången som jag fick rösta var 1976. Det var det året som statsminister Olof Palme drev så hårt med Centerledaren Thorbjörn Fälldin i valdebatten, att majoriteten av väljarna tyckte så synd om Fälldin, att de valde honom till vår nästa statsminister. För första gången sedan 1936 fick Sverige en helt borgerlig regering.

   Om regimskiftet berodde på Palmes intellektuella aggressivitet mot den i debatterna ymnigt svettande ”bondpojken” Fälldin, finns det givetvis inga bevis för. Men en sak var säker… ”vanligt folk” hade börjat tröttna på den storstadsarrogans, som Palme i allt större kretsar ansågs utstråla.

   Så med skolan, uppväxten och förortsmobbningen i närminnet från Vällingby, så röstade jag i mitt första val på Thorbjörn Fälldin… ”Och YES, jag ingick i det vinnande laget. För så går det när man är elak och sätter sig på människor, som inte riktigt kan försvara sig mot det spelet”.

   Men en sak är säker… Än idag, vet jag inte varför jag röstade på Fälldin, mer än att jag tyckte att överheten från innerstan var elak mot honom. Så utan prut erkänner jag härmed, att jag som ung förstagångsväljare enbart röstade känslomässigt och utan någon som helst djupare politisk förankring. Så blev jag centerpartist… då vill säga. För det skulle dröja 34 år, innan jag röstade igen. Jo, så konstigt kan det faktiskt också bli… korkat va?

   Och hur jag röstade 1976, får mig nu att minnas ännu lite mera tillbaka. Då jag var liten och ville leka krig med kompisarna. Hur man mitt i det allmänna vuxenutrycket, agan och allmänna mobbningen liksom fick andas ut och slappna av lite – genom att leka krig.

   Minns att de flesta av tjejerna på den tiden, ansåg dessa krigslekar vara urlöjliga. Kanske beroende på att de oftast inte fick vara med att leka krig, eftersom de var tjejer och ändå aldrig skulle få komma ut i fält och döda på riktigt. Men om de var med, så fick de finna sig i att leka skyddsrum. Att sitta med händerna över huvudet, blunda hårt och hålla käften, medan låtsasbomber av kottar och annan skit föll över dem.

   En timme senare, när vi alla var trötta på krig och elände. Då var det dags att i den mörkaste delen av källaren leka ”sanning och konsekvens”. Vilket kunde få vilken tuff kille som helst i tioårsåldern, att ”kissa på sig” av ren och skär upphetsning.

   Så medan de ballaste tjejerna, de där som tillhörde… hm?… Låt oss kalla dem för ”Mäktet”, såg oss pojkar i rätt in i ögonen och utan att säga ett knyst, fick oss att sväva i ovisshetens universum och innerligt längta efter den första kyssen.

   Men vad är då makt och vem är det som sitter på den och varför, är någonting som jag alltid undrat över? Jag tillhör ju den stora majoriteten av män, som aldrig kunnat spelet kring makten och därför aldrig fått del av den. Även om jag vid flera tillfällen stått bredvid mäktiga män och sett hur de borstat varandras ryggar och mellan skålarna rapat ur sig sina gemensamma ”he-he, hö-hö” och själv känt mig lika borttappad som en eunuck på ett harem.

   De allra flesta av oss människor har oavsett kön, religion, etnicitet och allt vi nu kan tänkas bli stämplade i pannan att företräda, så har vi alla någon gång känt oss utsatta och orättvist behandlade. Och graden av lidandet, kan enbart den resande svara på, vilket kan väcka allt från djupt medlidande – till ren komik.

   Men hur landar då upplevd psykisk och fysisk misshandel i oss människor? Ja, inte fan vet jag!

   Har bara förstått att den i värsta fall kan få unga människor att börja experimentera med sprängmedel och kanske ansluta sig till grupper som bejakar ett för tillfället mentalt nedsatt tillstånd och där lär sig ropa Allah akbar, sieg heil, eller öppnar ”egen firma” och åker till Utöya i Norge.

   Men hur mycket som än tycks skilja dessa arga män åt, så delar de märkligt nog, både det vackraste och plågsammaste som finns. De delar sorgen, av ett sargat hjärta!

   Och nu kommer min bikt till dig. Jag är i grunden en riktigt arg människa. Har varit så jävla arg, att det kostat mig stora delar av både karriär och umgänge. Det har blivit betydligt lugnare, men det beror nog mest på att jag börjar komma upp i åren så pass mycket, att jag inte orkar slåss längre… Naturens gång bara och inte en tillstymmelse till ädelmod i detta, utan enbart för dålig kondis…

   Tråkigt nog, då jag fortfarande brinner för att få piska uppåt mot alla dem som missbrukar sin makt. För att tala i klartext, jag vill fortfarande punktmarkera er maktmissbrukare ”ända in i duschen” och nöta ner er, ända tills ni ödmjukt faller till marken. För då skola vi omfamna varandra i försoningens och kärlekens namn… Oj, oj, där fick jag fan till det! Halleluja!

   Om sedan makten har pung eller livmoder, struntar jag fullkomligt i. Det är inte ett kön som jag är ute efter att hugga i strupen, utan alla ni maktfullkomna människor, som inte upptäckt er fartblindhet, oavsett vilken tro eller partitillhörighet ni innehar.

   Nu är det år 2018 och vi står inför det märkligaste val, som i alla fall jag har varit med om. Det råder en sällan tidigare skådad polarisering mellan människor, i en för övrigt alltmer sammansmältande och på alla fronter svältande värld.

   Läser på nätet, att kollegor uppmanar varandra att aktivt söka upp och påverka människor i deras omgivning, som kan tänkas rösta på Sverigedemokraterna, att få dem att tänka om och rösta på något annat istället.

   Jag vet inte varför? Men det första som dök upp i mitt huvud då jag hörde detta var Jehovas vittnen, som ringer på dörren och önskar alla en bibel.

   Jag förstår tanken och vänder mig inte emot den goda viljan… Det är bara det, att jag är tämligen säker på att ytterst få kommer att lyssna på er. Just av den anledningen att ni kommer uppifrån och vill tala någon tillrätta.

   Utan att ge upp, för jag ger aldrig upp, så måste vi acceptera att utvecklingen rusat iväg, som den gjort i vårt gamla du fria. För det här är inget som skett över en natt och låter sig därför heller inte lösas över en dag. Låter kanske cyniskt av mig, men jag tror att varje land har den demokrati det förtjänar. Och vi har det lite jobbigt med oss själva just nu och då är det dessvärre mänskligt att vända sig mot grannen och beklaga oss över hur hen sköter sin trädgård.

   Att gå fram till staketet som skiljer oss åt och förklara hur hen ska tänka och handla i fortsättningen, för annars så kommer det minsann…

   Detta agerande har inget som helst med moral att göra, utan är enbart ren och skär moralism… Så får du inte göra, tänka, vilja – fyy!

   Sånt agerande har i alla tider enbart gett bränsle till mera motstånd. När man istället för flera år sedan skulle låtit SD fått tala till punkt och sedan med kraft och politisk handling visat vart skåpet ska stå… Synliggjort människor, istället för att gömma och glömma dem, vilket bland annat vi inom kulturen glömt bort. Förenklat verkligheten, så att den ska göra sig bra på scen, teve och filmduken, genom att lyfta en grupp utsatta människor till skyarna och med den andra handen trycka ner andra…

   Redan 2006, förespråkade socialdemokraterna att ”ALLA SKA MED”. Vad hände med det?

– Och vem är då den där Johan Hedenberg, som tror sig veta så jävla mycket, kanske du frågar dig?

   Jo, jag är uppväxt i det gamla ”Bullerbylandet” Vällingby, där ”alla” en gång i tiden var socialdemokrater och där alltför många av dem som blev kvar på bänkar och torg, sittandes tandlösa med armar och bena i kors, utan vare sig ett liv bakom sig, i nuet eller en framtid. Men med en öl i handen och varm sommar i ryggen…

   Det är faktiskt oroväckande många av dem som idag röstar på SD. Och varför… jo, det får du lista ut själv, för jag tänker inte moralisera över dig, utan enbart tala så att du förhoppningsvis ser mig.

   Som priviligierad, så har jag för längesedan lämnat mitt gamla Vällingby bakom mig och bor sedan massor av år tillbaka längst ute på Färingsö, utanför Stockholm. Bor i ett stort hus med skog, ängar och hästar in på knuten. Mina grannar är en brokig skara, där vissa åker Skoda och andra BMW.

   Men det gemensamma för många är att vi gjort en resa från förorten till ett eget hus på landet. Allt ser och är så normalt på ytan – men kan du tänka dig! Vid det förra skolvalet 2014, så vann SD valet överlägset. Måste erkänna, att det fick mig att tappa hakan. Att barn, så många villabarn i årskurs 7-9, röstade så… Har de månne hört något från föräldrarna?

   Nå, nu är det val igen och snart är det även jul igen. Låt oss se oss själva i spegeln och acceptera läget, utan att drabbas av panik. För vi borde nog inse, att vi fortfarande har det oförskämt bra i det här landet och att det ännu inte faller några riktiga bomber över oss.

   Så än har vi chansen att även se varandra i ögonen, utan att moralisera, men att visa här är jag och det här står jag för. Och minst lika viktigt är att låta din motståndare tala till punkt, för det är enbart då som dennes brister kommer fram i ljuset.

   Låt mig citera Obama: “When ignorant folks want to advertise their ignorance, you don´t really have to do anything, you just let them talk”.

   Och glöm inte att allt är i ständig rörelse. I år är det inte pappornas år inom kulturen, så titta på bilden ovan vad jag har börjat jobba med för att tjäna pengar. Jag är korvgubbe nu! Tänk att det hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan…

   Johan Hedenberg, snart i en foodtruck nära dig.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Nu är han en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok kan du läsa i artikeln, 28 döda kompisar.

 

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.