28 döda kompisar

Nej, det var inte upptäckten av att skådespelaren Johan Hedenberg hade en drygt sju centimeter stor tumör i hjärtat som fick honom att debutera som författare. Arbetet med boken, Lill-Tarzan och jag, var redan igång då.
Och efter närmare åtta timmars hjärtoperation och konvalescenstid fortsatte författandet.

Låt mig på en gång klargöra att Johan och jag är vänner sedan 30 år tillbaka, så det här är ingen opartisk artikel. Med det sagt: Han har skrivit en förbannat bra bok!

Bitvis för formen och språket tankarna till Slas, och mycket bättre än så kan det inte bli i mina ögon. Det är en form av dagbok men ändå inte. Vi möter Johan och hans barndomskompisar i Grimsta i början av 1960-talet: Ubbe, Lill-Tarzan och de andra små fröna. Vi följer Johan fram till idag i ögonblicksbilder som blandas med återblickar på barndomen och skildringar av hur hans vägar som vuxen ibland korsas av barndomsvännerna från gården i Grimsta:

Ubbe som aldrig ger sig hur mycket stryk han än får i olika slagsmål. Som ligger under en annan kille i gruset och får öronen gnuggade och fingrarna vridna, samtidigt som han skriker åt sin överman:

– Ger du dig?

Till slut får den andre nog, även Johan när det är han som slåss med Ubbe. De vet att det kan ta flera timmar och att Ubbe aldrig ger sig. Och därmed ger de sig själva till slut trots sitt övertag.

Pappan blir ihjälslagen

/wp-content/uploads/content/portratt/28-doda-kompisar/BokenBattre.jpgVi möter inte minst Lill-Tarzan, den lilla fräkniga killen som pryder bokens omslag. Som kör fritt fall i sopnedkastet och gömmer sig på biografen för att se filmen en gång till, när resten av gänget går hem.

Den egensinnige som inte behöver någon publik. Som kör sitt eget race. Klättrar högst upp i trädet på gården och sitter där och tittar in i lägenheterna. Idag skulle han troligen fått en ADHD-diagnos eller något liknande, eftersom han inte beter sig som andra.

Honom får vi sedan möta igen – och igen. Man fattar tycke för den där lilla killen som har att leva med ett fruktansvärt barndomsminne: Lill-Tarzan och Johan har gjort ett brännbollsslagträ i slöjden. Det skulle bli stort och kraftigt men visar sig vara för tungt för dem. Så de gömmer undan slagträet för att använda det när de är tillräckligt stora.

Lill-Tarzan förvarar slagträet hemma hos sig. En dag sitter han som vanligt uppe i eken där han kan se in i bland annat den lägenhet där han och familjen bor. Han har perfekt insyn i bostaden där han ser sin pappa sitta vid köksbordet.

En man kliver in genom porten och vidare in i lägenheten, där tar mannen slagträet och misshandlar pappan till döds. Lill-Tarzan klättrar efter det aldrig mer upp i sin älskade ek.

Ett krig?

“Är det ett krig som dragit fram”, undrar Johan i boken. Han har fyllt 50 år och har precis fått veta att 28 av hans barndomskamrater från uppväxtens Grimsta och Vällingby är döda. Många dog vid unga år. Knark och alkohol i alltför stora mängder har sitt pris.

/wp-content/uploads/content/portratt/28-doda-kompisar/Svart-vitLjusare.jpgJohan berättar om uppväxten i 1960-talets mönsterförort och växlar därifrån till bilder från 1980, 1990, 2000-talet och nutid, där vi lär känna honom under olika faser av hans liv.

Johans egen framgång som firad skådespelare i kontrast till barndomsvännernas undergång. Med värme, självironi och humor återger han möten med vännerna från uppväxten. På Svartsjöanstalten där Johan under några år arbetar som plit medan vännerna sitter inne. På väg till Café Opera för att fira framgången på Dramaten möter han missbrukaren Ubbe från barndomen. I en signeringskö på Åhléns möter han några år senare Ubbes mamma som berättar att Ubbe avlidit av en överdos.

Kända personer som Kenta, Stoffe och Benny Andersson skymtar förbi i det svenska folkhemmets flaggskepp Vällingby. Med träffsäkerhet och ur barnets perspektiv, där inget egentligen är konstigt eller hemskt, beskriver Johan en uppväxt där våld, alkohol och droger är en lika naturlig del av vardagen som upptågen och sammanhållningen mellan kompisarna.

Förorten präglar

När Johan och jag träffas på ett kafé i Gamla Stan för att prata om boken, blir det med utgångspunkt i boken ett samtal om hur en uppväxt i en förort präglar ens liv. Visst, vi har gjort våra klassresor, men precis som Grimsta i Stockholms västra förorter finns kvar i Johan, finns Rågsved i de södra kvar i mig. Vi pratar om barndomskompisar som är döda, som har supit eller knarkat ihjäl sig. Om andra som gjort några varv på olika fängelser och de få, som vi tillhör, som istället tagit med sig förorten som en styrka i livet – men även som en belastning.

– Man backar inte och tar ingen skit, säger Johan, på gott och ont.

– Nej, ibland kostar det på. Du hade en påbörjad karriär på Dramaten men valde att be dem fara och flyga.

– Ja, säger Johan och skakar på huvudet och skrattar.

– När jag slutade på TV-Aktuellt ansåg alla i min omgivning att jag var en idiot. Var det likadant för dig med Dramaten?

– Idiot är nog milt uttryckt för vad dom sa. Men jag tyckte att jag var klar med det där.

– Sedan började du få den ena efter den andra stora rollen som buse. Och det byggdes också upp en bild i medierna om att du var den där busen.

– Ja, men det var ju inte bara mediernas fel. Jag odlade ju den där bilden själv också. Var arg på mig själv och allt som rörde sig. Jag skällde och slogs.

– Du var en kaxig stökig förortskille. Och det kan man ju vara upp i åren. Men nu hade du blivit framgångsrik och känd och då är det en kombination som inte accepteras.

/wp-content/uploads/content/portratt/28-doda-kompisar/Hard.jpg– Ja, och jag fick ett taskigt rykte. En skådespelarkollega, som dessutom är väldigt laddad själv, sa till mig att jag var Sveriges argaste skådespelare, säger Johan och skrattar. Och det var väl därför som telefonen slutade att ringa.

Det blev en hel del uppmärksamhet när Johan på 80-talet sökte upp en av kvällstidningarnas värsta skvallerskribenter och nitade honom.

Mitt starkaste minne av det där var att efteråt ville allt och alla bjuda Johan på öl på Café Opera, där vi mer eller mindre bodde på den tiden.

– Vi behöver ju inte nämna hans namn, säger Johan. Han har väl fått vad han tål efter det där.

– Ja, han åkte ju in för att ha misshandlat och våldtagit sin tjej några år senare. Men vad var det som hände som fick dig att nita honom?

– Vi hade aldrig egentligen pratat med varandra men han morsade när vi sågs och jag hejade tillbaka. Sedan skrev han om falska människor och nämnde mig som ett exempel på sådana som smilade in sig till honom för att han skulle skriva positivt om dom.

– Och då brann det till i skallen på dig?

– Ja, det kan man lugnt säga. Man ska ju inte slå folk men jag ringde hans mamma och hon gav mig hans adress. Så jag gick dit och ringde på dörren. Och när han öppnade så klippte jag till honom.

– Bara så där utan att säga något?

– Ja, han visste ju vad det handlade om. Som den fega skit han är så kröp han ihop på golvet bakom sin tjej och pep om att jag slagit honom. Då kom det en granne ner från våningen ovanför och när han passerade mig sa han, ”ge honom en smäll till”. Men jag hade fått sagt det jag ville säga, så jag gick därifrån.

– Din reaktion och den där smällen är väl ett bra exempel på hur förorten finns kvar inom en. Att man aldrig tar skit.

– Ja, det är väl det. Som när du förklarade krig mot den förra TV4-ledningen för några år sedan. Men sånt kostar ju på.

– Ja, under några år arbetade du i huvudsak med att dubba tecknad film. När du i olika intervjuer har berättat om det så har du haft taggarna ute, som jag uppfattat det. Som om du måste försvara det.

– Ja, och det är ju dumt. För det är ett hedersvärt arbete men det ses som lite B-jobb.

Det är mycket som är konstigt i skådisbranschen. I USA använder man den absoluta skådiseliten för att ge röster åt olika tecknade figurer.

– Jag tycker att din bästa rollprestation är som den där fyrkantiga polisen i serien Poliser som SVT sände 2006. Håller du med mig?

– Ja, om det hade varit fotboll så hade det varit att få chansen att göra ett äkta hat trick. Den där rollen var så jävla bra skriven.

Ett maratonlopp

Det kan bli ett problem när vänner debuterar som författare. Tänk om boken är dålig, vad ska man säga då? Att skriva böcker är ett maratonlopp. Ett slitgöra. Tro mig, jag skriver som bäst på min åttonde bok. Och att då, efter att en kompis har gjort ett första försök, komma och säga att jag är ledsen men din bok är skit, går bara inte. Uppriktighet är en sak, hänsynslöshet är något annat.

När Börge Hellström höll på med sin första deckare, fick jag ett tidigt utkast till manus av honom. Han ville ha mina synpunkter. Jag läste och tyckte att det var riktigt dåligt. Övertydligt och fyrkantigt. Men det kunde jag ju inte säga, så jag fegade, ljög och sa att jag inte hunnit läsa det.

När boken, Odjuret, sedan kom ut 2004 var den väldigt bra. Blev prisbelönt och sålde som bara den. Manuset hade omarbetats ordentligt efter det första utkastet som jag läst. Så jag berättade för Börge om hur jag fegat för att jag tyckt att manuset var skit. Börge skrattade och instämde, visst var det så.

/wp-content/uploads/content/portratt/28-doda-kompisar/GrimstaGard.jpgMen det problemet hade jag alltså inte alls inför den här artikeln. Boken är väldigt bra. Den fick mig att förstå mer av mina egna beteenden: Bråkigheten, uppkäftigheten och det ständiga ifrågasättandet och varför det därmed blev så rätt att bli en kritiskt granskande journalist – och få betalt för uppkäftigheten och ifrågasättandet.

Bilden till höger, Johan Hedenberg tillbaka på barndomens gård.

En fet smäll

Efter ett träningspass kände sig Johan väldigt dålig så han åkte iväg till S:t Görans sjukhus. Där konstaterade man att han hade en brusten blindtarm. Men när den operationen var klar visade det sig att det var något som såg konstigt ut på röntgenplåtarna. Johan hade hostat till när han röntgades och därmed hade även hjärtat blivit röntgat. När han skulle lämna sjukhuset kom man springande och stoppade honom.

– Dom ville att jag skulle sätta mig i en rullstol, berättar Johan.

Det visade sig att man hade hittat en drygt sju centimeter lång tumör i hans hjärta. Vilket innebar att han kunde dö knall och fall när som helst. När jag i boken läser om det här dramatiska ögonblicket, skrattar jag för mig själv åt Johans reaktion. Han vill åka hem och kan inte se att det är något problem med någonting. Nej, stålmän från förorterna kan naturligtvis inte ha några större fysiska problem.

Men nu blev det dags för nästa, betydligt större operation. Och att inse att man faktiskt dels är dödlig och dels varit väldigt nära att lämna jordelivet blev för Johan, som för många andra, en stark inre resa.

/wp-content/uploads/content/portratt/28-doda-kompisar/JohanSjukhusBeskuren.jpg– Ja, man inser ju att man inte är odödlig. Och jag har fått en inblick i vården och sett de här människorna, som trots nedrustningen och dåliga löner går omkring med ett leende på läpparna och behandlar oss griniga människor på ett änglalikt sätt, säger Johan. Jag har dem att tacka för allt.

Bilden till vänster. Nej, Johan är inte överkörd av en ångvält. Han har bara genomgått en stor hjärtoperation. 

När Johan berättade om det här för mig över telefon, inför hjärtoperationen, insåg jag efter samtalet att han nog hade ringt för att indirekt kanske säga adjö – om det nu inte skulle gå bra.

Men det var inte på något sätt ett sentimentalt samtal. Istället pratade han mest om vilka änglar personalen var.

Idag säger han:

– Jag har fått en gåva som är större än den snyting som insikten om en tumör i hjärtat innebar. Det låter klyschigt, men jag har sett hur klyftorna ökar och vad det innebär. Jag vaknade upp efter den här resan med ett rödare hjärta än vad jag somnade med inför operationen.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.