Vid din sida Onsdagen den 24 april, vandrade jag för första gången med i ett demonstrationståg. Erkänner utan omsvep att stora folksamlingar aldrig tilltalat mig, utan tvärtom upplevts som skrämmande. Lite märkligt, med tanke på att jag just i skrivande stund inser, att jag under hela mitt vuxna liv varit ett enmannaprotesttåg, som skam till sägandes i många fall varit alltför stridsbenägen, för den ”goda sakens skull”. Vad nu den goda saken, kan tänkas bottna i.
Öppet brev till Jossans gärningsman Knappt någon går väl oberörd efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson, utom möjligen gärningsmannen själv, som enligt Expressen kommenterar dokumentären med att, "nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda över det här. Det finns ingen rättegång eller någon som skulle ta upp det här. Människan är dessutom död och kan inte höras".
Det är människan som urholkar demokratin Innan scenskolan, under slutet av sjuttiotalet, arbetade jag som plit vid Svartsjö kriminalvårdsanstalt. När semestern närmade sig, då kunde vi dryga ut semesterpengarna med att ta varandras pass. Alltså, om jag sjukskrev mig, då hoppade kompisen in och tjänade dubbelt och vice versa. Det här var förstås innan karenstiderna tuffade till det hela.
Hela havet stormar I somras berättade en vän, låt oss säga en hen. Hursomhelst, så hade hen läst en avhandling, vilken var skriven av en annan hen, från ett annat europeiskt land. Avhandlingen handlade om olika länders specifika nationella karaktärsdrag, där det enligt hen visade sig att Sverige inte alls var landet lagom, utan istället sticker ut extremt mycket.
Ska vi leka krig! Första gången som jag fick rösta var 1976. Det var det året som statsminister Olof Palme drev så hårt med Centerledaren Thorbjörn Fälldin i valdebatten, att majoriteten av väljarna tyckte så synd om Fälldin, att de valde honom till vår nästa statsminister. För första gången sedan 1936 fick Sverige en helt borgerlig regering.
Att vara eller inte vara… Låt mig säga det direkt, så att det är klart! Jag är en äldre man, uppväxt i sextiotalets Vällingby, och som trodde att tjejerna skulle gilla mig om jag var stor och stark. Precis, som de flesta mammorna önskade sig av sina söner på den tiden. Mitt problem var att jag blev som de flesta andra pojkar, nämligen inte särskilt stor, stark, eller tuff. Tvärtom, så var jag länge ganska mycket mindre än de flesta andra, men kompenserade detta med att istället låtsas infria ovanstående kriterier.
Kalle i chokladfabriken – och Benny Fredriksson Styr bilen mot Vällingby. Gör så ibland. Dras till min barndoms kvarter och tar en fika på Pallas konditori. Mitt gamla Grimsta, i Stockholms västra förorter, som jag en gång ”rymde” ifrån och aldrig mera ville veta av. Men nu sitter jag på Pallas och fikar försoningskaffe. Som att peta på en lös tand, man måste bara dit och pilla.
Man söker kvinna – svar till ”Metoo” Är inte ung längre. Faktiskt ganska gammal. Föddes den 9:e oktober 1954 på Södra BB, i Stockholm… Herregud, vad tiden runnit iväg. Och tänk att jag blev en pojke, utan att någon ens frågade mig.
Att lära sig blunda Under det senaste året har jag lärt mig något nytt. Jag har lärt mig att blunda när jag möter en tiggare. När mannen på tunnelbanan lägger upp ett fotografi på sätet mittemot mig, då blundar jag.
Välkommen till de blindas lotteri Jag som skriver den här krönikan, finns egentligen inte. Jag är bara en inre röst av undertecknads tankar och drömmar. Låter det krångligt? Ja, visst gör det. Så här menar jag:
Lag, ordning och reda Lars Wivallius föddes 1605 och blev poet, skojare och i maktens ögon en oförbätterlig rättshaverist. Under vissa tider kallade han sig för Erik Gyllenstierna för att livet då blev lättare och att han fick ligga med fler och ”finare” brudar.
