Johan Hedenberg

Kalle i chokladfabriken – och Benny Fredriksson

2018-03-23

Styr bilen mot Vällingby. Gör så ibland. Dras till min barndoms kvarter och tar en fika på Pallas konditori. Mitt gamla Grimsta, i Stockholms västra förorter, som jag en gång ”rymde” ifrån och aldrig mera ville veta av. Men nu sitter jag på Pallas och fikar försoningskaffe. Som att peta på en lös tand, man måste bara dit och pilla.

    I Vällingby centrum, möts jag av teateraffischer, som vill att vi ska se Katitzi, i regi av Stockholm stadsteater. På affischen, en mörk flicka med lite dystert uttryck och bredvid henne reser sig en knuten näve mot skyn.
   Har ibland funderat över varför jag, som har varit så arg och bett så många dra åt h-e, alltid haft så svårt för knutna nävar.
   Funderar nu på om den knutna näven bredvid flickan istället fått vara en öppen hand, som sträcker sig mot skyn. Hur annorlunda kontexten blivit. Nåja… det är som det är.
   Tar en påtår och kommer på mig själv att alla mina tankar idag kretsar kring Benny Fredriksson. Detta trots att vi inte kände varandra, mer än ett ”hej”! Mött honom ibland och tänkt, att där går han som bor på sin teater… märklig kuf!
   Får inte i mig mera fika, så jag släntrar iväg mot bilen. Ser än en gång på affischen med flickan och den knutna näven. Och i samma stund som jag gör det, föreställer jag mig en cirkus-sminkad Benny med hög hatt på affischen – och tänker:

   ”Willy Wonka! Benny är ju teaterns Willy Wonka, som levde för sina drömmars chokladfabrik”.
   Vill visa lite andlig respekt för Benny, men inser att jag inte får Willy-Benny, ur huvudet. Vilket säkert berättar mer om min skruvade hjärna, än om Benny Fredrikssons teatervärv.
   Kommer hem och hittar en radiointervju med Benny, på nätet. Han berättar väldigt rakt och beskriver sin uppväxt i förorten, under fattiga men lyckliga förhållanden, även om mamma drack för mycket. Berättade att han lånade en bok på biblioteket, som han än idag inte lämnat tillbaka… ”Inte lämnade tillbaka?… det känner jag också igen”!

   Boken var Jean Paul Sartres, Existentialismen, vilken lärde honom att få en ganska pragmatisk syn på tillvaron, för att kunna uppnå sina drömmars mål.
   Där sprack det för min del! Boken jag ”lånade” innehöll AIK:s, samtliga laguppställningar sedan 1892.
   Efter radiointervjun med Benny, är jag än mer säker… Benny är teatervärldens Willy Wonka. Mannen som längtade efter choklad åt alla. Choklad, som till och med hans taxichaffis till pappa och alkoholiserade mamma, skulle gilla. Men även fin-choklad åt alla, som läst sin Sartre.
   Så under många år så bodde praktiskt taget Benny Wonka, på sitt kontor och såg till att folk strömmade till, för att få smaka chokladen.
   Vilka vi andra är i den här uppsättningen, får var och en begrunda. Men en sak är säker. Benny Fredriksson levde och dog med sina drömmar. Vila i frid, du märkvärdige man.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är skådespelare och författare. Han medarbetar till och från på Para§raf.

   Johan beskriver sig själv som: En farbror, som fortfarande någonstans är en liten vilsen pojke, som bara vill förstå.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.